lördag 28 februari 2009
etsy update
Nya prylar i min etsy shop! Och fler är på gång!
Klicka på inlägget så hamnar du i shoppingparadiset!
torsdag 26 februari 2009
blad av silke
Min lilla silkescarf är färdig. Den lyser knallgrönt i kragen på min grå jacka. Det blev jättefint! Den är aningen kort, men den är väldigt precis en härva BC soft silk lång. Jag hade väl 5 cm över när jag hade fäst trådarna.
Det är nästan ingen som kommenterat att avigsidan på det här mönstret blir fantastiskt vackert det också - så nu gör jag det:
Avigsidan blev också jättefin!
fredag 20 februari 2009
ajm sårry kan jo explejn plis?
En kurs om allt på fyra dagar.
Någonstans mitt i anteckningarna från i tisdags hittar jag en lösryckt mening:
"What IS a GOOD world?"
Det verkade inte konstigt när jag skrev det, men det är också så stora frågor som diskuterats - i förhållande till vad kunskap är, vad kunskapssökande forskning är, teorier, system, förhållanden och min egen roll som forskare i en värld som verkar kunna allt och ingenting på samma gång.
Jag har fått många komplimanger för min engelska, som förvisso är god, men det skrämmer mig ändå att min engelska anses som så bra, när även jag finner språkbarriären ganska jobbig. Jag går runt uttryck jag inte hittar tills jag tycker mig ha fått fram vad jag ville säga. Men hur ska jag veta om jag blivit förstådd, eller om jag förstått, när så komplexa saker ska diskuteras på ett språk som ganska få i rummet verkligen behärskar?
"Thö deve'loupment can alltså be seen as woorying" sade en av föreläsarna, och med den engelskan håller jag med. Hon pratade om en annan utveckling, men hur mycket av vad vi egentligen menade rann bort mellan grammatiska missar och fattiga ordförråd?
Någonstans mitt i anteckningarna från i tisdags hittar jag en lösryckt mening:
"What IS a GOOD world?"
Det verkade inte konstigt när jag skrev det, men det är också så stora frågor som diskuterats - i förhållande till vad kunskap är, vad kunskapssökande forskning är, teorier, system, förhållanden och min egen roll som forskare i en värld som verkar kunna allt och ingenting på samma gång.
Jag har fått många komplimanger för min engelska, som förvisso är god, men det skrämmer mig ändå att min engelska anses som så bra, när även jag finner språkbarriären ganska jobbig. Jag går runt uttryck jag inte hittar tills jag tycker mig ha fått fram vad jag ville säga. Men hur ska jag veta om jag blivit förstådd, eller om jag förstått, när så komplexa saker ska diskuteras på ett språk som ganska få i rummet verkligen behärskar?
"Thö deve'loupment can alltså be seen as woorying" sade en av föreläsarna, och med den engelskan håller jag med. Hon pratade om en annan utveckling, men hur mycket av vad vi egentligen menade rann bort mellan grammatiska missar och fattiga ordförråd?
lördag 14 februari 2009
fynd
Strikk är inte min favoritgarnaffär här i stan faktiskt, men jag Älskar deras rea-korgar.
Alldeles innanför dörren blandas allsköns udda skönheter till nedsatt pris.
Idag hittade jag en härva Indy Silk (100% bourettesilke), två nystan Rowan 4ply soft i mysigt chokladbrunt och ett nystan Milk & Honey från Viking (70% bomull,30% mjölkfibrer)i skojigt lila/grönt.
Men ni kommer knappt att tro mig! Tre av dessa fyra låg i 20-kronors korgen och silket kostade 40 kronor. Så dagens skattjakt landade på fantastiska ett hundra kronor jämt.
Hurra!
Alldeles innanför dörren blandas allsköns udda skönheter till nedsatt pris.
Idag hittade jag en härva Indy Silk (100% bourettesilke), två nystan Rowan 4ply soft i mysigt chokladbrunt och ett nystan Milk & Honey från Viking (70% bomull,30% mjölkfibrer)i skojigt lila/grönt.
Men ni kommer knappt att tro mig! Tre av dessa fyra låg i 20-kronors korgen och silket kostade 40 kronor. Så dagens skattjakt landade på fantastiska ett hundra kronor jämt.
Hurra!
torsdag 12 februari 2009
en snöig norgehistoria
En av många fantastiska födelsedagspresenter jag fick i höstas var två biljetter till operan i Oslo ”Flaggermusen” (Operetten Läderlappen)! I presenten, som jag fick av en hel halva av familjen, ingick också boende på hotell och värdinneskap av fantastiska Anna. En oväntad men underbar present som till och med blev bättre än väntat! I helgen som gick var det dags.
På fredagen styrde vi Fiaten norrut och stannade först vid Sambos föräldrahem och lämnade hunden i tryggt förvar där. Rolff har fått springa sig trött hela helgen. Det är underbart att se det bruna, lilla muskelpaketet sträcka ut och rusa musklerna varma.
Så petade vi in en ljudbok i bilstereon och styrde norrut. Ju längre norrut, desto mera snö.
Strax efter någon av alla tunnlarna, och efter någon av vägtullarna som det kostade 20 NOK att passera, och efter ”Oblatautomaten” (Oj vad jag skrattade åt den skylten), var vi tillräckligt nära Oslo för att ringa Anna och konstatera att det lät ju himla enkelt att hamna rätt enligt hennes beskrivning. Sen körde vi fel. Fast bara lite.
Anna hämtade oss vid en Statoilmack och lotsade oss till hotellet. Det gick bra, trots citat som:
”Här ska du ta höger, fast bara lite”
Och hela tiden snöade det. Snö. Snö. Snö.
Hotellrummet låg på elfte våningen och utsikten var… Vit. Snö. Snö. Snö. Vi såg inte så mycket av Oslo alls. Vi pulsade till en italiensk restaurang med Anna i stället. Där åt Sambo sniglar för första gången och blev lika förtjust som jag är i de små vitlöksbomberna. Mums. Det är himla praktiskt med en värdinna som kan rekommendera de bästa matställena. Tack Anna! (Och det här var ändå bara början på vår kulinariska semester. Vänta bara till vad jag skriver om maten på lördagen…)
Lördagen var lika vit. Allt tar lite längre tid när man pulsar fram i en stad som inte riktigt vet vad snöröjning innebär. Norrmännen var minst lika chockade som snöblöta göteborgare. Så vår lördag blev en pulsande promenad mellan diverse små shoppingcenters under tak. Vi måste åka tillbaka för att verkligen se Oslo nån gång. Den här gången såg jag mest mina tår försvinna i snön steg efter steg… Efter idogt pulsande och ett mycket sparsamt shoppande (Jag köpte ett skärp) tog vi trikken (ja, spårvagnen heter så) en liten bit åt nåt håll… Ja, vi fick inte så mycket bättre koll än så. Vi hamnade i alla fall på Mother India. En indisk restaurang där vi höll på att fastna för evigt. Vi satt länge. Det var så gott! Och så mysigt! Massa små fina skålar med skojiga såser. Massa spännande blandande och… Ja, som det verkligen ska vara. Så här gott såg det ut:
Och så här gott var det:
Nu hade vi suttit lite för länge och hade lite för bråttom till Operan. Men vi litade på trikken som trots vädret skramlat fram som den skulle hela dagen. Men ack och ve – vi fastnade.
Det blev minst sagt lite bråttom att göra sig tjusiga och trippa iväg till finkulturen, men vi fixade det galant. Och galanta var vi! Jag i en ny jättegrön klänning som jag nästan är lite kär i, och Sambo extra stilig i kostym.
Finkultur – här kommer vi!
Operahuset i Oslo är nytt, vackert, häftigt, spännande och fantastiskt. I det här vädret såg vi ju mest bara insidan, men jag blev väldigt sugen att komma tillbaka i sommar och gå på taket, sola på terrassen, vinka åt båtarna utanför…
Jag kopplade på arkitekturnörden och tog fram kameran:
Föreställningen då? Vi är ju inga operafantaster?
”Flaggermusen” är en operett, vilket i princip betyder sommar-fars-buskis, men som finkultur. Storyn bjöd på förväxlingskomedi, otrogna äkta män, fagra damer i korsett, kostymbal och en full fångvaktare. Stefan och Christer hade känt sig som hemma – men… Det var bättre.
Jag var imponerad av sången, även om det var tur att man fick den textad (Det syns på sista bilden!) för annars hade jag inte hängt med. Alla hade varsin liten display där man kunde följa texten på engelska eller norska. Jag var imponerad av dansarna, av scenografin, av uppsättningen och av byggnaden.
De hade verkligen gjort en poäng av att visa upp det häftiga operahuset i föreställningen. Ett scenbyte skedde öppet och då höll jag andan. En scen, där en stor karusell just vänt på en hel husfasad försvann bakåt - scengolv och allt. Kvar blev ett stort dike, och ur djupet steg en helt ny scen, med insidan av ett fängelse på. Dessutom var det helt tyst. Inga hissmaskiner surrade, inga vajrar hummade, inga gångjärn gnisslade. Huset fick applåder.
I fängelset kom en fångvaktare raglande och pratade med publiken en stund. Fylleskämt och sexanspelningar på bästa buskismanér var det, och dessutom på norska. Och visst satt vi och småfnittrade lite. En av fångarna i fängelset är lite jobbig tycker fångvaktaren, för han sjunger hela tiden, och inte särskilt bra heller. ”Annat är det när jag sjunger!” säger han och vinglar till, räddar sig genom att stödja sig på skurmoppen och tar en slurk ur sin plunta.
”Min dröm” säger han ”är att stå på scen i ett fullsatt operahus, med följespot och full orkester, och där skulle jag sjunga huvudrollen i Turandot! Vincero skulle jag sjunga! Seiern er min!”
Och till de orden spelar orkestern upp, kören lägger på några lågmälda stämmor backstage, en spotlight tänds och den fulle fångvaktaren tar i…
"Dilegua, o notte! Tramontate, stelle! Tramontate, stelle! All'alba vincerò! Vincerò! Vinceròòòòòòò!..."
Bara den strofen, men det är den starkaste strofen. Den är en sån där slinga musik man inte hör med öronen utan med maggropen. Och sjungs den bra så rinner tårarna på mig. När den fulle fångvaktaren sjunger sprutar tårarna. Så oväntat. Så fantastiskt. De få sekunderna, som inte ens står i manus annars, är det jag bär med mig mest från föreställningen.
(Hela det här stycket är en länk till ett youtube-klipp där Pavarotti sjunger just de raderna, och lite till.)
Efter operan smälte vi våra intryck i öl. Först på en uteservering under värmelampor och insnurrade i filtar. På den här uteserveringen ska man sitta och titta på folk sa Anna, och det är ju ett favoritnöje, så dit gick vi. Men vi såg nästan bara barens egna gäster… och snö. Snö. Snö. Snö. Fortfarande.
Vi pulsade till nästa ställe.
Nästa ställe hade toaletten gömd bakom en lönndörr i bokhyllan och var himla trevligt på alla sätt och vis. Ja, förutom priserna då… En stackars svensk får ju skrämselhicka när en öl kostar 79 norska kronor… (95 svenska).
På söndagen åkte vi bara halvvägs hem (Vi stannade och övernattade hos Rolff och hans trevliga hundvakter), men innan avresan var vi tvungna att gräva fram bilen, som Oslo hade gömt i all snö. Snö. Snö. Snö.
Förutom dyr mat och pizza får Oslo-resan fem snöflingor av fem möjliga! Tack allihop för presenten och tack Anna för sällskapet! Vi kommer gärna tillbaka!
På fredagen styrde vi Fiaten norrut och stannade först vid Sambos föräldrahem och lämnade hunden i tryggt förvar där. Rolff har fått springa sig trött hela helgen. Det är underbart att se det bruna, lilla muskelpaketet sträcka ut och rusa musklerna varma.
Så petade vi in en ljudbok i bilstereon och styrde norrut. Ju längre norrut, desto mera snö.
Strax efter någon av alla tunnlarna, och efter någon av vägtullarna som det kostade 20 NOK att passera, och efter ”Oblatautomaten” (Oj vad jag skrattade åt den skylten), var vi tillräckligt nära Oslo för att ringa Anna och konstatera att det lät ju himla enkelt att hamna rätt enligt hennes beskrivning. Sen körde vi fel. Fast bara lite.
Anna hämtade oss vid en Statoilmack och lotsade oss till hotellet. Det gick bra, trots citat som:
”Här ska du ta höger, fast bara lite”
Och hela tiden snöade det. Snö. Snö. Snö.
Hotellrummet låg på elfte våningen och utsikten var… Vit. Snö. Snö. Snö. Vi såg inte så mycket av Oslo alls. Vi pulsade till en italiensk restaurang med Anna i stället. Där åt Sambo sniglar för första gången och blev lika förtjust som jag är i de små vitlöksbomberna. Mums. Det är himla praktiskt med en värdinna som kan rekommendera de bästa matställena. Tack Anna! (Och det här var ändå bara början på vår kulinariska semester. Vänta bara till vad jag skriver om maten på lördagen…)
Lördagen var lika vit. Allt tar lite längre tid när man pulsar fram i en stad som inte riktigt vet vad snöröjning innebär. Norrmännen var minst lika chockade som snöblöta göteborgare. Så vår lördag blev en pulsande promenad mellan diverse små shoppingcenters under tak. Vi måste åka tillbaka för att verkligen se Oslo nån gång. Den här gången såg jag mest mina tår försvinna i snön steg efter steg… Efter idogt pulsande och ett mycket sparsamt shoppande (Jag köpte ett skärp) tog vi trikken (ja, spårvagnen heter så) en liten bit åt nåt håll… Ja, vi fick inte så mycket bättre koll än så. Vi hamnade i alla fall på Mother India. En indisk restaurang där vi höll på att fastna för evigt. Vi satt länge. Det var så gott! Och så mysigt! Massa små fina skålar med skojiga såser. Massa spännande blandande och… Ja, som det verkligen ska vara. Så här gott såg det ut:
Och så här gott var det:
Nu hade vi suttit lite för länge och hade lite för bråttom till Operan. Men vi litade på trikken som trots vädret skramlat fram som den skulle hela dagen. Men ack och ve – vi fastnade.
Det blev minst sagt lite bråttom att göra sig tjusiga och trippa iväg till finkulturen, men vi fixade det galant. Och galanta var vi! Jag i en ny jättegrön klänning som jag nästan är lite kär i, och Sambo extra stilig i kostym.
Finkultur – här kommer vi!
Operahuset i Oslo är nytt, vackert, häftigt, spännande och fantastiskt. I det här vädret såg vi ju mest bara insidan, men jag blev väldigt sugen att komma tillbaka i sommar och gå på taket, sola på terrassen, vinka åt båtarna utanför…
Jag kopplade på arkitekturnörden och tog fram kameran:
Föreställningen då? Vi är ju inga operafantaster?
”Flaggermusen” är en operett, vilket i princip betyder sommar-fars-buskis, men som finkultur. Storyn bjöd på förväxlingskomedi, otrogna äkta män, fagra damer i korsett, kostymbal och en full fångvaktare. Stefan och Christer hade känt sig som hemma – men… Det var bättre.
Jag var imponerad av sången, även om det var tur att man fick den textad (Det syns på sista bilden!) för annars hade jag inte hängt med. Alla hade varsin liten display där man kunde följa texten på engelska eller norska. Jag var imponerad av dansarna, av scenografin, av uppsättningen och av byggnaden.
De hade verkligen gjort en poäng av att visa upp det häftiga operahuset i föreställningen. Ett scenbyte skedde öppet och då höll jag andan. En scen, där en stor karusell just vänt på en hel husfasad försvann bakåt - scengolv och allt. Kvar blev ett stort dike, och ur djupet steg en helt ny scen, med insidan av ett fängelse på. Dessutom var det helt tyst. Inga hissmaskiner surrade, inga vajrar hummade, inga gångjärn gnisslade. Huset fick applåder.
I fängelset kom en fångvaktare raglande och pratade med publiken en stund. Fylleskämt och sexanspelningar på bästa buskismanér var det, och dessutom på norska. Och visst satt vi och småfnittrade lite. En av fångarna i fängelset är lite jobbig tycker fångvaktaren, för han sjunger hela tiden, och inte särskilt bra heller. ”Annat är det när jag sjunger!” säger han och vinglar till, räddar sig genom att stödja sig på skurmoppen och tar en slurk ur sin plunta.
”Min dröm” säger han ”är att stå på scen i ett fullsatt operahus, med följespot och full orkester, och där skulle jag sjunga huvudrollen i Turandot! Vincero skulle jag sjunga! Seiern er min!”
Och till de orden spelar orkestern upp, kören lägger på några lågmälda stämmor backstage, en spotlight tänds och den fulle fångvaktaren tar i…
"Dilegua, o notte! Tramontate, stelle! Tramontate, stelle! All'alba vincerò! Vincerò! Vinceròòòòòòò!..."
Bara den strofen, men det är den starkaste strofen. Den är en sån där slinga musik man inte hör med öronen utan med maggropen. Och sjungs den bra så rinner tårarna på mig. När den fulle fångvaktaren sjunger sprutar tårarna. Så oväntat. Så fantastiskt. De få sekunderna, som inte ens står i manus annars, är det jag bär med mig mest från föreställningen.
(Hela det här stycket är en länk till ett youtube-klipp där Pavarotti sjunger just de raderna, och lite till.)
Efter operan smälte vi våra intryck i öl. Först på en uteservering under värmelampor och insnurrade i filtar. På den här uteserveringen ska man sitta och titta på folk sa Anna, och det är ju ett favoritnöje, så dit gick vi. Men vi såg nästan bara barens egna gäster… och snö. Snö. Snö. Snö. Fortfarande.
Vi pulsade till nästa ställe.
Nästa ställe hade toaletten gömd bakom en lönndörr i bokhyllan och var himla trevligt på alla sätt och vis. Ja, förutom priserna då… En stackars svensk får ju skrämselhicka när en öl kostar 79 norska kronor… (95 svenska).
På söndagen åkte vi bara halvvägs hem (Vi stannade och övernattade hos Rolff och hans trevliga hundvakter), men innan avresan var vi tvungna att gräva fram bilen, som Oslo hade gömt i all snö. Snö. Snö. Snö.
Förutom dyr mat och pizza får Oslo-resan fem snöflingor av fem möjliga! Tack allihop för presenten och tack Anna för sällskapet! Vi kommer gärna tillbaka!
fel fokus
Idag läser jag. Jag måste ta mig igenom en artikel om definitioner av kunskap, vetenskap, filosofi inför en kurs nästa vecka då vi ska få reda på vilken sorts kunskap vi som forskare förväntas leta efter. Det är en intressant text, men jag gör precis som delar av teorierna handlar om - Sanningen är subjektiv.
Jag läser utifrån vem jag är, vad jag gör, vad jag värderar - och det är därför inte säkert att jag, när jag läst klart, har tagit vara på samma sanningar som andra som läser.
Som när jag mitt i texten snubblar över att ordet "humanism" används som en självklar term, men i en annan filosofisk betydelse än jag tidigare givit ordet. Så jag slår upp det och antecknar i marginalen vad jag tycker saknas i meningen.
Samtidigt läser jag om definitionen några gånger till.
Aha!
Nästa gång någon frågar om jag tror på Gud tänker jag svara: "Jag tror på människan".
Det som är religion i andras liv är humanism i mitt. Det är tron på medmänniskan som utgör grunden för hur jag definierar världen.
"Humanism is a broad category of ethical philosophies that affirm the dignity and worth of all people, based on the ability to determine right and wrong by appealing to universal human qualities, particularly rationality.
It is a component of a variety of more specific philosophical systems and has been incorporated into several religious schools of thought. Humanism can be considered as a process by which truth and morality is sought through human investigation. In focusing on the capacity for self-determination, humanism rejects transcendental justifications, such as a dependence on belief without reason, the supernatural, or texts of allegedly divine origin. Humanists endorse universal morality based on the commonality of the human condition, suggesting that solutions to human social and cultural problems cannot be parochial." -wikipedia
Jag läser utifrån vem jag är, vad jag gör, vad jag värderar - och det är därför inte säkert att jag, när jag läst klart, har tagit vara på samma sanningar som andra som läser.
Som när jag mitt i texten snubblar över att ordet "humanism" används som en självklar term, men i en annan filosofisk betydelse än jag tidigare givit ordet. Så jag slår upp det och antecknar i marginalen vad jag tycker saknas i meningen.
Samtidigt läser jag om definitionen några gånger till.
Aha!
Nästa gång någon frågar om jag tror på Gud tänker jag svara: "Jag tror på människan".
Det som är religion i andras liv är humanism i mitt. Det är tron på medmänniskan som utgör grunden för hur jag definierar världen.
"Humanism is a broad category of ethical philosophies that affirm the dignity and worth of all people, based on the ability to determine right and wrong by appealing to universal human qualities, particularly rationality.
It is a component of a variety of more specific philosophical systems and has been incorporated into several religious schools of thought. Humanism can be considered as a process by which truth and morality is sought through human investigation. In focusing on the capacity for self-determination, humanism rejects transcendental justifications, such as a dependence on belief without reason, the supernatural, or texts of allegedly divine origin. Humanists endorse universal morality based on the commonality of the human condition, suggesting that solutions to human social and cultural problems cannot be parochial." -wikipedia
onsdag 11 februari 2009
torsdag 5 februari 2009
klarspråk
Skolan i Älvsbyn har brunnit ned och TV-nyheterna intervjuar Arvid 11 år:
- Du åkte aldrig till skolan i morse?
- Nää, mamma kom och berätta...
- Och vad tänkte du när du fick höra vad som hänt?
- Shit.
Det var allt.
- Du åkte aldrig till skolan i morse?
- Nää, mamma kom och berätta...
- Och vad tänkte du när du fick höra vad som hänt?
- Shit.
Det var allt.
måndag 2 februari 2009
Värmekudden och Voltaren-krämen och jag
Det var en gång en Nackspärr som vägrade ge sig. Det värmdes och det knådades, det sträcktes och det medicinerades, men den ville inte släppa. Den hade bitit sig fast i min vänsteraxel och sträckte sina tentakler ner i Armen och upp i Huvudet. Armbågen tydde sig förskräckt till Midjan och vägrade lämna min sida på tre dagar. Huvudvärken berättade för mig att det var dags att säga till på skarpen, för den här nya inkräktaren var ganska enerverande...
Och Huvudet brukar ju veta bäst, så Värmekudden, Voltaren-krämen och jag bestämde oss för att med förenade krafter mota bort Nackspärren. Nackspärren vägrade.
Idag gav vi upp och bad om hjälp. Massören kallades in. (Rata-rata-rata-rata-raaa!)
Han knådade och jag skrek.
Några timmar senare känns ryggen som ett varmt blåmärke. Det är bättre. Men Värmekudden och jag hjälps fortfarande åt att hålla vakt, för det verkar som om den fortfarande ligger på lur om jag inte aktar mig. Och Nackspärren ska man akta sig för. Den är elak.
Och Huvudet brukar ju veta bäst, så Värmekudden, Voltaren-krämen och jag bestämde oss för att med förenade krafter mota bort Nackspärren. Nackspärren vägrade.
Idag gav vi upp och bad om hjälp. Massören kallades in. (Rata-rata-rata-rata-raaa!)
Han knådade och jag skrek.
Några timmar senare känns ryggen som ett varmt blåmärke. Det är bättre. Men Värmekudden och jag hjälps fortfarande åt att hålla vakt, för det verkar som om den fortfarande ligger på lur om jag inte aktar mig. Och Nackspärren ska man akta sig för. Den är elak.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)