Värmekudden och Voltaren-krämen och jag

Det var en gång en Nackspärr som vägrade ge sig. Det värmdes och det knådades, det sträcktes och det medicinerades, men den ville inte släppa. Den hade bitit sig fast i min vänsteraxel och sträckte sina tentakler ner i Armen och upp i Huvudet. Armbågen tydde sig förskräckt till Midjan och vägrade lämna min sida på tre dagar. Huvudvärken berättade för mig att det var dags att säga till på skarpen, för den här nya inkräktaren var ganska enerverande...
Och Huvudet brukar ju veta bäst, så Värmekudden, Voltaren-krämen och jag bestämde oss för att med förenade krafter mota bort Nackspärren. Nackspärren vägrade.
Idag gav vi upp och bad om hjälp. Massören kallades in. (Rata-rata-rata-rata-raaa!)
Han knådade och jag skrek.

Några timmar senare känns ryggen som ett varmt blåmärke. Det är bättre. Men Värmekudden och jag hjälps fortfarande åt att hålla vakt, för det verkar som om den fortfarande ligger på lur om jag inte aktar mig. Och Nackspärren ska man akta sig för. Den är elak.