en snöig norgehistoria

En av många fantastiska födelsedagspresenter jag fick i höstas var två biljetter till operan i Oslo ”Flaggermusen” (Operetten Läderlappen)! I presenten, som jag fick av en hel halva av familjen, ingick också boende på hotell och värdinneskap av fantastiska Anna. En oväntad men underbar present som till och med blev bättre än väntat! I helgen som gick var det dags.

På fredagen styrde vi Fiaten norrut och stannade först vid Sambos föräldrahem och lämnade hunden i tryggt förvar där. Rolff har fått springa sig trött hela helgen. Det är underbart att se det bruna, lilla muskelpaketet sträcka ut och rusa musklerna varma.

Så petade vi in en ljudbok i bilstereon och styrde norrut. Ju längre norrut, desto mera snö.
Strax efter någon av alla tunnlarna, och efter någon av vägtullarna som det kostade 20 NOK att passera, och efter ”Oblatautomaten” (Oj vad jag skrattade åt den skylten), var vi tillräckligt nära Oslo för att ringa Anna och konstatera att det lät ju himla enkelt att hamna rätt enligt hennes beskrivning. Sen körde vi fel. Fast bara lite.

Anna hämtade oss vid en Statoilmack och lotsade oss till hotellet. Det gick bra, trots citat som:
”Här ska du ta höger, fast bara lite”
Och hela tiden snöade det. Snö. Snö. Snö.

Hotellrummet låg på elfte våningen och utsikten var… Vit. Snö. Snö. Snö. Vi såg inte så mycket av Oslo alls. Vi pulsade till en italiensk restaurang med Anna i stället. Där åt Sambo sniglar för första gången och blev lika förtjust som jag är i de små vitlöksbomberna. Mums. Det är himla praktiskt med en värdinna som kan rekommendera de bästa matställena. Tack Anna! (Och det här var ändå bara början på vår kulinariska semester. Vänta bara till vad jag skriver om maten på lördagen…)

Lördagen var lika vit. Allt tar lite längre tid när man pulsar fram i en stad som inte riktigt vet vad snöröjning innebär. Norrmännen var minst lika chockade som snöblöta göteborgare. Så vår lördag blev en pulsande promenad mellan diverse små shoppingcenters under tak. Vi måste åka tillbaka för att verkligen se Oslo nån gång. Den här gången såg jag mest mina tår försvinna i snön steg efter steg… Efter idogt pulsande och ett mycket sparsamt shoppande (Jag köpte ett skärp) tog vi trikken (ja, spårvagnen heter så) en liten bit åt nåt håll… Ja, vi fick inte så mycket bättre koll än så. Vi hamnade i alla fall på Mother India. En indisk restaurang där vi höll på att fastna för evigt. Vi satt länge. Det var så gott! Och så mysigt! Massa små fina skålar med skojiga såser. Massa spännande blandande och… Ja, som det verkligen ska vara. Så här gott såg det ut:

Och så här gott var det:

Nu hade vi suttit lite för länge och hade lite för bråttom till Operan. Men vi litade på trikken som trots vädret skramlat fram som den skulle hela dagen. Men ack och ve – vi fastnade.
Det blev minst sagt lite bråttom att göra sig tjusiga och trippa iväg till finkulturen, men vi fixade det galant. Och galanta var vi! Jag i en ny jättegrön klänning som jag nästan är lite kär i, och Sambo extra stilig i kostym.
Finkultur – här kommer vi!
Operahuset i Oslo är nytt, vackert, häftigt, spännande och fantastiskt. I det här vädret såg vi ju mest bara insidan, men jag blev väldigt sugen att komma tillbaka i sommar och gå på taket, sola på terrassen, vinka åt båtarna utanför…
Jag kopplade på arkitekturnörden och tog fram kameran:


Föreställningen då? Vi är ju inga operafantaster?
”Flaggermusen” är en operett, vilket i princip betyder sommar-fars-buskis, men som finkultur. Storyn bjöd på förväxlingskomedi, otrogna äkta män, fagra damer i korsett, kostymbal och en full fångvaktare. Stefan och Christer hade känt sig som hemma – men… Det var bättre.

Jag var imponerad av sången, även om det var tur att man fick den textad (Det syns på sista bilden!) för annars hade jag inte hängt med. Alla hade varsin liten display där man kunde följa texten på engelska eller norska. Jag var imponerad av dansarna, av scenografin, av uppsättningen och av byggnaden.

De hade verkligen gjort en poäng av att visa upp det häftiga operahuset i föreställningen. Ett scenbyte skedde öppet och då höll jag andan. En scen, där en stor karusell just vänt på en hel husfasad försvann bakåt - scengolv och allt. Kvar blev ett stort dike, och ur djupet steg en helt ny scen, med insidan av ett fängelse på. Dessutom var det helt tyst. Inga hissmaskiner surrade, inga vajrar hummade, inga gångjärn gnisslade. Huset fick applåder.

I fängelset kom en fångvaktare raglande och pratade med publiken en stund. Fylleskämt och sexanspelningar på bästa buskismanér var det, och dessutom på norska. Och visst satt vi och småfnittrade lite. En av fångarna i fängelset är lite jobbig tycker fångvaktaren, för han sjunger hela tiden, och inte särskilt bra heller. ”Annat är det när jag sjunger!” säger han och vinglar till, räddar sig genom att stödja sig på skurmoppen och tar en slurk ur sin plunta.
”Min dröm” säger han ”är att stå på scen i ett fullsatt operahus, med följespot och full orkester, och där skulle jag sjunga huvudrollen i Turandot! Vincero skulle jag sjunga! Seiern er min!”
Och till de orden spelar orkestern upp, kören lägger på några lågmälda stämmor backstage, en spotlight tänds och den fulle fångvaktaren tar i…

"Dilegua, o notte! Tramontate, stelle! Tramontate, stelle! All'alba vincerò! Vincerò! Vinceròòòòòòò!..."

Bara den strofen, men det är den starkaste strofen. Den är en sån där slinga musik man inte hör med öronen utan med maggropen. Och sjungs den bra så rinner tårarna på mig. När den fulle fångvaktaren sjunger sprutar tårarna. Så oväntat. Så fantastiskt. De få sekunderna, som inte ens står i manus annars, är det jag bär med mig mest från föreställningen.
(Hela det här stycket är en länk till ett youtube-klipp där Pavarotti sjunger just de raderna, och lite till.)

Efter operan smälte vi våra intryck i öl. Först på en uteservering under värmelampor och insnurrade i filtar. På den här uteserveringen ska man sitta och titta på folk sa Anna, och det är ju ett favoritnöje, så dit gick vi. Men vi såg nästan bara barens egna gäster… och snö. Snö. Snö. Snö. Fortfarande.
Vi pulsade till nästa ställe.
Nästa ställe hade toaletten gömd bakom en lönndörr i bokhyllan och var himla trevligt på alla sätt och vis. Ja, förutom priserna då… En stackars svensk får ju skrämselhicka när en öl kostar 79 norska kronor… (95 svenska).

På söndagen åkte vi bara halvvägs hem (Vi stannade och övernattade hos Rolff och hans trevliga hundvakter), men innan avresan var vi tvungna att gräva fram bilen, som Oslo hade gömt i all snö. Snö. Snö. Snö.

Förutom dyr mat och pizza får Oslo-resan fem snöflingor av fem möjliga! Tack allihop för presenten och tack Anna för sällskapet! Vi kommer gärna tillbaka!