rumpan blå

"Den som inga byxor har (men Gudrun Sjödéns prickiga tajts), hon får gå med rumpan blå"

Jag sparade noggrant kvittot till min nya kamerabatteriladdare för försäkringsbolagets skull, och rusade sedan ut ur affären krängande på mig min ryggsäck på vägen. Mot tåget! Ville inte behöva vänta på nästa pendeltåg i en halvtimme, så jag gick raskt genom Nordstan. Så raskt det nu går vid femtiden då shoppingcentret är fullsmäckat med folk. Så många människor, så lite omtanke! Ingen sade något!

Jag hann ända till passagen mot centralen två kvarter bort innan en vänlig själ (Tack vänliga själ!) stoppade mig och sade leende och skyndsamt att

"Ursäkta, men din kjol har fastnat i din ryggsäck!"

Det är varmt ute, och med mitt pigment var jag tack och lov redan kräftröd, så hur mycket jag rodnade märktes nog inte. Och med tanke på hur många som redan fnissat åt min petrolblå rumpa, så kanske röda kinder är ett mindre problem...

Jag tackade för hennes omtanke, drog nogsamt ner kjolen och skyndade vidare. Några steg bort slog det mig på ett nytt sätt att jag vandrat genom hela Nordstan visandes min blå rumpa. Jag skrattade högt. Några vände på huvudet för att se vad som var så roligt, men såg bara en kräftröd Lisa i prickiga tajts, stor ryggsäck och snabba steg leende från öra till öra. En dam skakade på huvudet åt denna tydligt rubbade människa.

De som inte minns mig som "hon med blåa rumpan" idag, får i stället minnas mig som "hon som skrattar högt åt sig själv i folksamlingar". Jag bjuder på båda.