Jag tittar ner på stickningen i mitt knä. Det blir så fint, så fint... Men det är
nåt som stör mig.
Madelinetosh Sock i färgen Jade. Sista härvan i butiken. Jag hittade det i USA i somras, så den har legat och mognat ett tag i väntan på att jag ska komma på vad den ska bli. Jag har testat flera mönster. Jag har kombinerat det med andra garn. Provat spetsmönster. Men det har inte känts helt rätt. Sen började jag på en
Damson, med tanken att det var ännu ett test. Hur skulle mitt älskat ljuvliga garn se ut i rätstickning?
Det blev fint. Favoritstickan i ebenholtz, 3,5mm kändes rätt. Enkla varv som händerna trivdes med. Jag orkar just nu inte riktigt med det mer komplicerade sjalmönstret i entrådig, grön ull som jag också håller på med. När rätstickningspartiet var slut följde stora stycken slätstickning som ändå ingår i ett slags lövmönster. Det fortsatte bli fint. Det här borde alltså vara den ultimata lyxstickningen för mig?
Men varför är det då så att jag ändå vill be garnet om ursäkt? Vi skulle ha det ultimata kärleksförhållandet, den här härvan och jag. Jag skulle bli glad av hur vackert det blev och garnet skulle tacka mig för mitt mönsterval genom att passa perfekt.
I bland lyckas jag para ihop rätt garn med rätt mönster och rätt sticka, men stickar jag inte rätt sak vid rätt tid blir det ändå inte bra. Jag har en sjal som jag mådde så dåligt när jag stickade att jag inte riktigt klarar av den. Den är fin. Den passar till massor av mina kläder. Men den blir aldrig använd. Jag önskar ett bättre öde för min Damson, för både den och garnet är riktigt, riktigt fina...