14 på en skala från 1-5

För första gången har jag varit i Örebro utan att vare sig se slottet eller Eurostops Max-restaurang. Jag åkte raka vägen till Himmer och till ett hus fullt av härliga människor och katter. Där lämnade jag av ytterligare två katter. Sigurd och Glenn har nämligen flyttat hem till Catarina.

Den här resan hade egentligen ett annat syfte också, så vi gjorde flera flugor på smällen i måndags. Jag fick äntligen komma och se och uppleva Ateljé Norrgården och Ostbiten! Dessutom en kväll då de hade stickcafé. Katten Gustav välkomnade alla med gos och kel.
Vilket ställe…

Har du varit där? Ja, då vet du.
Har du inte det? Åk!

Karin har garnsorterna jag oftast handlar online för att de är svåra att få tag på. Och så har hon sina egna helt underbara garner i alla underbara färger. Och så har hon en lokal där man liksom bara vill… flytta in. En lada som fortfarande är en lada, men bekväm, mysig och vacker! Och braskaminen var tänd när vi kom dit. Mysfaktorn var uppe i 14 på en skala från 1-5.

Nu var jag inbjuden lite särskilt då Norrgården även säljer mitt sjalmönster Gratitude ihop med sitt ljuvliga mohairgarn. (Ni som tror att alla mohairgarner fortfarande ser ut som om någon slitit pälsen av Kakmonstret och hans vänner, behöver tänka om. Mohair är en kvalitet, inte en struktur. Norrgårdens mohair är blank, stunsig och alldeles… alldeles underbar.)

Det var minst sagt häftigt att se min sjal på en provdocka i entrén, sen låg en runt axlarna på Catarina och en runt axlarna på Camilla. Och jag hade på mig prototypen såklart, och så stickade jag på ytterligare en. Så småningom kom Louise (Knyppeltanten) och hade också på sig sin Gratitude, så vi såg ut som en liten stick-sekt. Roligt, roligt!

Det kom femtio personer på caféet. Ladan sorlade och stimmade på det där mysiga, hjälpsamma, nyfikna och glada sättet som nästan bara en större klunga stickerskor kan åstadkomma. Om någon bad mig definiera ordet trivsel, så skulle jag försöka beskriva måndagskvällen.

(Klicka på bilden för att se hela stora gänget!)

När alla hade betalat sina garner och sina ostar fick jag också gå upp i butiken och shoppa. Jag köpte också lite garn (är någon förvånad?), men valde också ut tre ostar att ta med hem. Evert, Barbro och Irene packades fint och lades i en påse (Ja, ostarna heter så). Sen åkte vi hem till Catarina igen. Där var Sigurd (Sigge) väldigt hemmastadd och gosade liggandes på rygg på ett fårskinn på soffan. Glenn däremot tyckte att tillvaron kändes otrygg och hemsk, så han gömde sig så gott det gick. Det här är Sigge:

Jag sov på soffan, med Sigge kurrandes i en liten boll på min mage. På tisdagen kom Katarina på stickfika och lunch, så att stickmyset kunde fortsätta en stund till. Och innan jag åkte hem var jag ute och hälsade igen på resten av Catarinas familj: Fåren och getterna.

Det finns inget mjukare än en fårmule som letar godis i din handflata, och det finns inget sötare än en liten, skitig angoraget vid namn Ebba, som knappt ser nåt för all ull, som är mindre än alla andra och säger ”Mhmhmäää” på ett både litet och ynkligt, och stöddigt sätt samtidigt.

TACK Catarina! Jag trivdes hos dig och kommer mycket gärna tillbaka.
TACK Karin! För de två grå härvorna jag fick (som nog får ett alldeles eget inlägg när jag börjar sticka av dem) och för möjligheten att sälja Gratitude hos dig, och för måndagskvällen!
TACK alla andra som var där i måndags, som utgjorde all den där Trivseln!
Och ett extra tack till Camilla för det här bloginlägget!