ända in i själen

Trötthet av fel sort. Oro och väntan som kryper längst ut i nervtrådarnas ändar och lägger känslorna utanpå. "Trött ända in i själen" brukar man säga, och sitter den i diafragmatrakten så är det själen jag är trött i. Det är där varje andetag darrar till i väntan på nästa. Som om jag har bråttom att ta ett till.

Jag längtar efter fysisk trötthet, sömnighet, utmattning. Alla de där sköna sorterna som vilas bort i älsklings famn, i mjuk säng eller i varm bastu. Jag längtar efter tunga fötter, svettig hud och en uppfriskande dusch.

Osäkerheter och väntan på besked om allt möjligt världsligt tränger sig in i andra tankar. Takten i stickandet störs och det syns i min slätstickning att jag tänkt på annat. Sömnen rubbas igen och trots att varje fiber i mig längtar efter sömn, vinner orosmolnen som sveper i mig och rastlösheten kliar i benen.

En kort promenad och jag andas häftigt. För häftigt. Inte trött eller ansträngt, bara stressat. Stannar. Andas. Försöker mig på ett sånt där ögonblick som brukar hela. Ett sinne i taget. Ett andetag för alla dofter. Ett andetag för alla ljud. Ett andetag med våt, mjuk mossa i handen. Ett djupt andetag genom munnen och hela tillvaron smakar höst.

De små sinnespauserna brukar vara balsam för själen, men idag avbröt jag mig i den stunden med tanken: "Det här har jag inte tid med" fastän det är just det jag behöver.

Först skrev jag det här. Nu ska jag lasta av lite oro i en annan sorts text som kanske kan ställa rätt fråga, så att jag får ett lugnande svar.