morgon i dimman

Höstdimma i vita sjok över skogen. Ljuden dämpas som av fuktig ull, som någon svept kring stugknuten. Ett rådjur tittar på mig från när jag öppnar dörren. Det står nära. Bara några meter bort. Hunden och rådjuret får syn på varandra och går åt var sitt håll. Ingen brådska, men bort från varandra. Den ena in i huset, den andra ut på gärdet. Som om dimman även dämpat deras reaktion. Lite som om hela världen har bomullsvantar på och tar det lite försiktigt. Ett andetag känns som en klunk friskt vatten. En katt som övernattat i ladan upptäcker att ytterdörren står öppen och jamar ett "Vänta på mig!". Det lilla ljudet blir ett skärande skrik i den tysta höstmorgonen. Det står i kontrast till den daggvåta, kalla men milt insvepta tystnaden. Katten verkar märka det själv och jamar inte mer, utan trippar bara så fort det går utan att springa in i huset. Lite försiktigt. Som om han inte vill störa. Jag tar några andetag till. Det känns som om jag väntat hela veckan på de här andetagen.