Jag har glömt mina lurar.
Ibland lyssnar jag på något i dem för att stänga av tankarna. Ibland är de mina öronproppar för att jag ska kunna lyssna på tankarna ordentligt.
Mannen bredvid mig har inte glömt sina lurar. Han är medelålders (så där odefinierbart över 40). Han har svart, blank, kort jacka och urtvättade svarta jeans. Kläderna ser för små ut och han är svettig. Andetagen är korta och ansträngda. Kanske har han sprungit flera meter...
Han lyssnar på skrikande långhåriga män som slänger sina gitarrer genom förstärkare och som tycker att textraden "Yeaaaahhhhh devil uhhh satan" utgör en sjuhelvetes poesi i klass med Tranströmer. Jag hör dem. De skrikande männen överröstar mina tankar och gitarrsolot får tröttheten att vinna över inspirationen.
Det är inte ofta jag stör mina pendlingskamrater. Vi har alla arbetsveckor att processa och en del kanske behöver dränka sin fredag i metal, men idag orkade jag inte. Jag var tvungen. Så jag petade försiktigt på min grannes arm och sade "Ursäkta?"
Han ryckte av sig lurarna och i ett tonläge som han nog uppfattade som samtalston i jämförelse med skrikande gubbarna röt han "VA!?".
"Jo, jag undrar om du kan sänka en aning. Din musik är på väldigt hög volym."
"OCH!?" skrek mannen.
Tack för den...
Jag är hemma nu. Och jag är trött.
Hoppas att dina tankar har krupit in i sina fållor nu så att du får rätsida på dem och så att du kan få fatt på de mest inspirerande! Medpendlare med hög musik... Osympatiska. (Eller för att vara ärlig, efter drygt två års tågpendlande hatar jag dem.) :)
SvaraRaderaSicken knöl! I sådana lägen får jag just att slåss! "Därför!" och så POFF!
SvaraRaderaMen det var inte för denna bekännelse som jag kom på besök till din blogg, ville bara säga att jag gillar att sticka Gratitude och att jag är SÅ nöjd med ditt stora fina diagram! Bra för oss skumögda! :-D
Oooh du sa precis det jag så många gånger önskar att jag hade sagt. För jag tycker inte att andra har rätt att göra så mot sina medmänniskor, som han gjorde alltså. Mitt största problem när jag sitter på bussen, det är vad vi har i Halmstad, är att jag inte alltid vet om jag orkar gå av eller om jag borde sitta kvar och åka hem igen. Men pliktkänslan vinner alltid. När jag ska hem åker jag bil med älsklingen, eller går. Då är livet så mycket enklare.
SvaraRadera