Många som står mig nära skrattar åt musikaler. Och visst känns det tillgjort och märkligt när folk i en film plötsligt sjunger en sång i stället för att prata... men jag älskar det.
Jag kan se filmen Sound of Music hur många gånger som helst och jag skulle kunna hitta en hel livstid av passion bland New Yorks och Londons musikalscener.
Men jag har aldrig gillat les Misérables. Jag har sett den på tre olika scener. Jag har läst den. Jag har försökt tycka om den. Jag kan storyn. Jag känner för karaktärerna... Men den har alltid känts korthuggen, upphackad och märklig i att den försöker täcka in alltför många skeenden, alltför många karaktärer i en alltför kort historia. Man kastas från drama till drama för att hinna till slutscenen innan det är slut. Faktum är att den relativt nya filmen lider av det här nästan mer än scenproduktionerna gjorde... men.
Men jag älskar den här filmen. Inte allt. Inte alls. Men delar av den här produktionen är så briljanta att det gör ont och bäst av allt är Anne Hathaway. Det man gjort annorlunda i den här filmen till skillnad från alla andra musikalfilmer är att man lagt på musiken sist. Sist av allt. Skådespelarna får en ledton och sjunger a capella och orkestern får sedan anpassa sig till deras takt, pauser, känslouttryck och styrka. Det blev genialt.
Jag vet inte om jag kommer att se hela filmen många gånger, men jag har redan lärt mig utantill hur långt jag vill spola fram för att se Anne Hathaway sjunga I Dreamed a Dream.
En enda tagning. Den här prestationen. A capella. Ni får tycka vad ni vill om musikaler, men det här är fenomenastående.
Jag kan se filmen Sound of Music hur många gånger som helst och jag skulle kunna hitta en hel livstid av passion bland New Yorks och Londons musikalscener.
Men jag har aldrig gillat les Misérables. Jag har sett den på tre olika scener. Jag har läst den. Jag har försökt tycka om den. Jag kan storyn. Jag känner för karaktärerna... Men den har alltid känts korthuggen, upphackad och märklig i att den försöker täcka in alltför många skeenden, alltför många karaktärer i en alltför kort historia. Man kastas från drama till drama för att hinna till slutscenen innan det är slut. Faktum är att den relativt nya filmen lider av det här nästan mer än scenproduktionerna gjorde... men.
Men jag älskar den här filmen. Inte allt. Inte alls. Men delar av den här produktionen är så briljanta att det gör ont och bäst av allt är Anne Hathaway. Det man gjort annorlunda i den här filmen till skillnad från alla andra musikalfilmer är att man lagt på musiken sist. Sist av allt. Skådespelarna får en ledton och sjunger a capella och orkestern får sedan anpassa sig till deras takt, pauser, känslouttryck och styrka. Det blev genialt.
Jag vet inte om jag kommer att se hela filmen många gånger, men jag har redan lärt mig utantill hur långt jag vill spola fram för att se Anne Hathaway sjunga I Dreamed a Dream.
En enda tagning. Den här prestationen. A capella. Ni får tycka vad ni vill om musikaler, men det här är fenomenastående.
Ståpäls!!
SvaraRaderaDen där scenen är helt fantastisk. ÄLSKAR hur hon gör den sången!
SvaraRaderaJag är inte heller superförtjust i grundmusikalen som sådan, som du säger är det väldigt många historier intryckta på kort stund. Musiken däremot! Flera av mina absoluta musikalfavoriter finns med i den. Den här är en av dem, och On My Own och Do You Hear The People Sing några av de andra. Fantastiska sånger, verkligen. :)
Anne Hathaway är en av mina absoluta favoritskådelsepare! Den här scenen är ju så oerhört gripande! Skäms nästan när jag säger att jag inte sett Les Miserables, än, men jag kommer definitivt att göra det!
SvaraRaderaJag för min del får säga att jag gillar Hugh jackman bäst! Och han är ingen favorit annars. Men vad han känns äkta!
SvaraRaderaÅh den filmen o musiken framför allt kan få mina ögon att tåras bara genom att tänka på den. Köpte cdn bara för att få njuta, igen o igen.....
SvaraRadera