Fattigskogen

I skogarna som klättrar över flyttblocken på gränsen mellan Dalarna och Värmland ligger en magisk plats. Fattigskogens Vildmarksby. Den är nu mytomspunnen bland stickerskor och skådeplatsen för en av årets höjdpunkter - Stickläger.
Jag var där. 

Bilderna kommer från min mobilkamera och är därför av lite annan sort än jag annars hade valt. Många har synts på instagram... Bäst blir lägret för dig som inte var där, om du läser och tittar på alla möjliga bloggar och bilder om det. Ulrika har samlat alla som bloggat om det här.

NU ÅKER VI! Jag och Göken är tokpeppade!

Pga ett sent avhopp av en stickerska, hade jag ynnesten att ha make och hund med mig till Fattigskogen. Magiskt, men också lite konstigt. Det här är min stick-semester, men då Tobbe gjorde det till sin fiskesemester och tog med sig Rolff till en massa vackra småsjöar däromkring, blev det bara en stor bonus att få lite familjegos då och då! 

Men Tobbe förstår uppenbarligen inte all sorts stickhumor? Nåja, vi hade roligt i alla fall. Finaste Kamilla och finaste Amanda har helt klart förstått poängen!

Rolff njöt av uppmärksamheten bland de stickerskor som var lika gossjuka som han. Jag tror Amanda vinner gos-ligan för Rolffs del dock.

Rolff var antingen med Tobbe eller med oss alla, men korta stunder behövde han vara ensam i sin bur eller i vår stuga. Är det en sak Rolff är väldigt bra på, så är det att visa hur illa han tycker om att bli lämnad ensam... om så bara för en liten stund.

Rolff tyckte att han kunde ta över åtminstone det här vakthundsgiget. Vi som känner honom vet att han inte är mycket till vakthund... Men en mesig gosboll måste väl göra jobbet bättre än en karvad stubbe? Väl?...

Sen HÄNDE DET! Tobbe stickade (nästan ett helt varv)! Att han pratar med varje maska gjorde att han inte ens märkte att stora delar av bordet tystnade, log och lyssnade. "Du din lille rackare... och så där ja! Nu är du inte så tuff längre! Ska du komma och bråka nu? Ja det kan du ju tro... HA!" 

Jag mår bra i Fattigskogen. Men jag säger lite som Göken gjorde i sitt inlägg - Jag höll mig lite med de jag redan känner i år. Det var kanske det där med tryggheten. Jag var lite feg, eller trött, eller kanske bara lat i år. Mina sticksystrar var här. Människor jag verkligen saknat och som jag sällan har möjlighet att se. Det kändes som om jag liksom behövde njuta av varje minut med dem... 

Här är en favoritbild på två av dem. Dödergök och Johanna. Älskade ni.
Den stickfamilj jag har ynnesten att känna mig som en del av är magisk. En trygg vänskap som kommit att handla om så mycket mer än stickning. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er.

Och ni som hört mig säga att jag helst lär mig nya saker när jag får svära i fred... Några fick en glimt av varför när jag gick en liten privatkurs med Dödergök. Den här bilden har Louise tagit. Jag lärde mig att virka en ruta med en blomma i. Ja, du läste rätt. Virka. Visalisa virkar inte. Inte mycket i alla fall. Och verkligen inget avancerat. Men med bistert koncentrerad min lyckades jag knåpa nästan rätt och kan stolt visa upp den här:

Kyss Karlsson vad duktig jag är. Frågan är om jag har tålamod till fler...

I övrigt stickade jag som en tok och tog väldigt få bilder. Jag har massor mer att säga om det här magiska stället, men jag har nu suddat ut en mening jag försöker formulera sisådär fem gånger. Den har innehållit satser som "och landa inuti" och "ledig på riktigt" och "plats att tänka" och sånt, men jag lyckas inte riktigt tämja den och få ner den i en vettig rad med ord... Jag kanske borde ha väntat med det här bloginlägget lite till?

Vi åker nog tillbaka nästa år och tar över stället igen, eller vad säger ni lägerfolket?