vackra saker

Jag vill ha färre prylar. Men jag vill ha fler älskade saker. Sedan månader tillbaka står det en "loppislåda" hos oss och i den hamnar sak efter sak. Då och då åker vi iväg med loppislådan och lämnar bort innehållet. Jag rensar ett litet hörn i taget och på sista tiden har det nog verkligen flyttat ut mer än det flyttat in i torpet. Jag vill ha de saker jag (och Tobbe!) väljer att ha.

De flesta som ser en fin sak reagerar med "Vill ha!". Det gör jag också. Instinktivt. Men jag har börjat rucka på instinkten. Vill jag verkligen ha? Kan den inte få vara fin där den är? Måste den vara fin hos mig? Behöver jag den? Oftast blir svaret nej, och jag går allt oftare tomhänt från både loppisar och garnaffärer.

Jag köper färre saker. Jag impuls-shoppar nästan inte alls. Saker jag tidigare behööööööövde får ligga kvar på hyllan i affären, för jag har ju klarat mig hittills utan den... Det har börjat vrida sig till att behovet faktiskt går före begäret.

Men självklart blir jag förälskad i vackra saker fortfarande. Jag älskar loppisar och jag byter gärna ut saker jag inte valt, mot saker jag väljer. Så formas ett hem tänker jag. Ärvda saker har ibland känslomässiga band hos sig som gör dem vackra och jag är stolt över flera av farmors, mammas, svärmors, svärmormors och andras saker som hittat hem hos oss. Men jag tackar nej till saker som kanske är praktiska, men som jag klarar mig utan.

Herregud vad jag låter asketisk och präktig! Jag bor ju i en HÖG med prylar! Japp... jag har långt kvar om jag menar allvar med att rensa, för jag är förälskad i alltför många av mina saker. Och många saker är ju... ehum... "bra att ha". Och även om jag försöker hålla på regeln att köper jag något nytt så måste något annat ut, så köper jag fortfarande nya, vackra saker...

En del nya vackra saker flyttade in under semestern.

De här har jag längtat efter sedan jag såg dem för första gången. Fantastiska Maria Carlander har skapat dem. All hennes keramik tycker jag är fantastisk men... Skålar med pip. Alltså... Kärlek. Handdrejade skålar med pip! Jag har två. De är mina.

När älskade Johanna visade på instagram att hon var på Skuleskogens Pensionat hojtade jag till. Jag hade ju läst att Marias keramik såldes där och skålarna var ju slut på bloggen... "Johanna kan du vara min dealer?" sa jag, och Johanna tog med två skålar i den mindre storleken till Fattigskogen. De är perfekta. Precis vad jag önskade mig. Och jag vill ha fler. Jag vill ha den stora skålen också. Och fler små. Jag vill servera jordgubbar med grädde i dem. Jag vill plocka körsbärstomater i dem. Jag vill sortera knappar i dem. Jag vill ha fler. (Så får jag väl ge bort några av de andra skålarna i skåpet dårå...)

Förresten står skålarna på bilden på ett annat fynd. Vi stannade vid Årsunda Vikingaby ("Kolla skylten! Sväng!") och blev lite knasiga i den lilla butiken. Så mycket vackert! Få saker är vackrare än enkla former i svart, handsmitt järn. Så jag köpte fyra smidda "assietter". Plattbankat järn. Så himla vackert. Jag tänker mig brödbullar, plockmat, efterrättskaka... på dessa vackra svarta cirklar.

Fler saker kom med oss hem. Lite bekväma underkläder och träningskläder till exempel... Men det var inte så mycket vackra saker som faktiska behov.

Och så har jag alltså varit i Fattigskogen, och det är vackert i sig. Jag ska skriva ett eget inlägg om det, jag lovar! Men just nu handlar det om vackra saker, så titta:


Älskade Amanda har färgat ull. Jag köpte mig genast en regnbåge, för jag har liksom snöat in på regnbågar just nu. Det här ska bli ett garn med låååånga färgrepetitioner, så här ska övas navajo plying. Hej vad det går!

Sen köpte jag grått garn av Garnstumpan. Ja, det är min andra garnpassion tydligen. Grå. Ull. Det här garnet har jag tänkt på länge, och jag har ju grått ullgarn och... men det här är verkligen något jag älskar, som därför ska bli en assymetrisk kofta nån dag är det tänkt.

På garnet ligger en röd knapp. Ett hjärta. Jag köpte två för nån månad sen och gav den andra till älskade Ulrika. Ett hjärta till ett hjärta.

I Fattigskogen stickade jag klart två plagg. Galet men sant. De ska blockas (den ena hårt, den andra lätt) och fotograferas "på riktigt", men här är en tjuvtitt.

Först en ganska hårt modifierad Driftwood i Bomull+lin. Den ska blockas hårt för att räta ut skrynkliga kanter.

Och så är den klar! Min Water&Stone! Den här ska jag berätta mer om snart...

Och så påbörjade jag en stickning till i Fattigskogen... En galen uppläggning! Virka 6lm, omslag... och jag ska upp i 210 maskor! Det ska bli en sjal. Men garnet... Garnet är mitt eget, handspunna, entrådiga i Hebridean-ull! Vilken känsla! En annan sorts vackert. Nystanet är vackert. Garnet är ojämnt, men vackraste vackert då mina händer känner varenda millimeter. Och jag gjorde det! 

Post scriptum: Vackra saker blir lättare att förstå i en blog om man lyckas ta vackra bilder.
Alla bilderna ovan är tagna med min mobilkamera. De duger, men jag är inte nöjd. Min kamera gick sönder. Något i objektivet rasade och jag har inte hunnit fundera klart på om det ska lagas eller om jag ska köpa det där nya objektivet jag ändå vill ha... Ingen impulsshopping här som sagt.

Den sista bilden objektivet lyckades ta är vacker. Den är från utflykten vi gjorde med Dödergök och hennes man till Norns Bruk. Vilket ställe! Hit vill jag åka i dagsljus och soligt väder och se allt. Lära mig allt. Vackert. Mystiskt på nåt vis. Historiens vingslag... Bilden är från den lilla kyrkogården. Mitt i skogen känns den. Liten känns den. Märklig och lite magisk känns den. Och bland alla vackra saker jag sitter och tänker på, så platsar den här grinden alldeles ypperligt.