Pondsjalen färdig

Det är svårt att fota en liten sjal med mycket mönster på sig själv... Så jag la den på en väska.

Och som vanligt kommer det alltid en katt och vill vara med...

Sen borde jag ha tagit på mig en helsvart top, innan jag försökte mig på det här i spegeln:

Så jag hängde den på Athena (ja, provdockan heter det), men det blir ju inte direkt roliga foton.
Men man ser hur fin den lilla sjalen är.

Nu vill jag sticka en större i tjockare garn. Och när den är klar vill jag kunna skutta runt och ta roligare bilder... 

Come along Pond!

Något jag aldrig skrivit om här är Doctor Who. Jag gillar Doctor Who. Jag hittade ett mönster med Doctor Who-referens i namnet, så jag kunde inte låta bli. Come Along Pond! heter mönstret. Egentligen ska man göra den på stickor 6mm, men jag valde att hålla mig till favvostorleken 4mm och göra den lite mindre. En spetssjalett blev det. Nu ligger den och blir blockad och åh! Spetsmönstret dansar! Jag ska visa den igen när jag kan ha den på mig...

Det här var inget nybörjarmönster. Låååånga rapporter med spetsmönster på rät- och avigsidan. Men designen har omsorg i sig. Jag blir alldeles glad över små extra symmetrier och omtänksamheter om stickerskan i den här... Hittade ett litet fel i diagrammet, men det var lätt att hitta då logiken i mönstret är tydlig.

Garnet är Easyknits Deeply Wicked (som vanligt...). Jag älskar hur vackra och skarpa maskor det här garnet ger och hur levande färgen är i Easyknits semisolids. 

presenter

Jag är inte världsbäst på att få presenter. Jag rodnar och ber nästan om ursäkt medan jag sitter och öppnar paket och andra ser på. Som vid födelsedagar. Nej, det har inte alltid varit så. Jag är enda-barnet och har nog njutit min beskärda del av att ha blivit bortskämd genom åren, men det blev jättetydligt förra veckan då vännerna var här och öste lyxiga gåvor över mig. "Åh tack! Jag har nog nåt garn du skulle gilla som tack...", "Åh tack, men jag har ju inget åt dig..." sa födelsedagsbarnet. Missförstå mig rätt - Jag blev Jätteglad. Det är bara den där känslan av att öronen är Väldigt Röda när klassen sjunger Ja Må Hon Leva som kommer tillbaka med den sortens uppmärksamhetsfokus.

Då jag blivit lite prylallergisk och konsumtionsbantande på en hel massa plan, så är jag lite extra nöjd över årets klappar. Mycket hantverk. Mycket omtanke. Garn, fiber, handstickat och ytterligare en av Maria Carlanders "skål med pip" som jag fick av fina Johanna. Just skålen kom inte med på bilden. Inte heller en härva handspunnet garn från Amanda och en härva Fyberspates Scrumptious från Paulina.
Men bilden visar ändå hur löjligt bortskämd jag blev i helgen.
Fina kardade fibrer från Jämtland i naturtoner och lite vinrött från Kamilla. Jag ska nog ha alla nyanserna i samma garn... Ett fårskinn (!) och handstickade sockor från Ikan, mer handstickat från Johanna och mer handfärgade fibrer från Amanda.

Det ligger dessutom lyxigt garn och väntar på mig på paketutlämningsstället. Jag kommer åt det i morgon. Då har jag firat födelsedag i över en vecka. Jag är extremt bortskämd.

Om man sedan tänker på knappskatten jag fick av svärföräldrarna, fårskinnstofflorna från maken och klädbidrag till Gudrun Sjödéns prickiga vinterkollektionskläder från mamma... Den här födelsedagen var en jackpot. Helt klart. Jag som inte ens är särskilt bra på att ta emot presenter... 

tryggare kan ingen vara

Jag brukar bjuda alla. Jag brukar vilja vara med överallt. Jag brukar vilja.
Jag har inte velat, så jag har gömt mig i mitt torp och känt efter en massa...
I år valde jag att fira min födelsedag, med några vänner som kommit att kännas som en egen sorts familj. Alla i familjen kunde inte komma, så vi satt här och saknade några, men mest har jag njutit av att känna igen mig själv i helgen, tack vare tre fina, nära som jag är trygg i närheten av.

Kamilla var här och spred leenden och inspiration. Och så berättade hon om skrubben under trappan och så fyndade hon en kamera. Hon är ett fynd hela hon.

Amanda var här och i hennes sällskap slappnar man av och är trygg. Se bara på Rolff. Vi pratade vi om drömmar nära och drömmar längre bort. Hon är en dröm hela hon.

Johanna var här och med henne i rummet andas man liksom lugnare, medan hjärtat slår glada volter. Hon gav husdjuren röster och stickade varma vantar. Hon är varm hela hon.

"Det är en kockmössa, säger hon"

Kort sagt: Tre av de mysigaste jag vet har varit här i helgen och gjort mig lite helare inuti.
Min nära J var här på middagen igår också och jag kände mig rik. TACK för att ni kom älsklingar.

Nu har de åkt hem och torpet känns öde. Rolff, som älskar att vara i händelsernas centrum, saknar dem nästan lika mycket som jag. 

matchat

Det är viktigt att matcha katt och inredning...

krokodilfjäll

Med foten i paket har händerna fått tid att experimentera med garn. En del har blivit rent knasigt. Små provlappar och tester har det blivit. Men den här är jag stolt över.
Jag har virkat!

Mönstret heter Eder Yoke och i mönstret finns en fiffig bildbeskrivning på hur man gör dessa krokodilfjäll. Jag, som verkligen inte är någon virkerska, lyckades på första försöket. Garnet är tretrådig svenskull från Svarta Fåret. Det görs inte längre. Det är synd för jag gillar det skarpt. Tur att jag har lite mer i lager än...

Nu drömmer jag om att hitta den perfekta tunna, svarta eller klarröda trenchcoaten, för den här ihop med en trench skulle vara optimalt som ytterplagg tror jag... 

regnbågsmuddar

Jag stickar. En hel del. Mycket experiment och test, men en del blir små projekt också. Ett par är lite hemliga ännu, men de här muddarna kan jag visa upp! Enklast möjliga i rester av de allra finaste garnerna. Det ljusgrå är Cherish från Easyknits och ränderna är i regnbågsrester i Deeply Wicked. Modellen heter Rolff och är det finaste och käraste som går på fyra ben.

Jag har haft dem på mig sen de blev klara, och jag ville nästan inte ens låna ut dem till fotomodellen. Nu tar jag på dem igen.

uppdatering

Här sitter jag med en gipsad fot i högläge. Kanske läge att blogga lite av allt jag har att blogga om.

Jag har funderat mycket på den här bloggen på sistone. Vad är den egentligen? Många verkar tycka om den... Vad är det man tycker om?
"Alltid personligt, aldrig privat" är ett motto jag alltid haft om bloggandet. Och jag tror det är i det perspektivet som det inte blivit så mycket bloggat på sistone. En hel del av vad som tänkts och funderats den här hösten är helt enkelt mer privat än vad bloggen vill vara. Så då har det varit lite tyst här, trots att så mycket har hänt.

Andra saker har helt enkelt varit andras historier att berätta, men nu har en del saker ramlat på plats, så jag kan få berätta också. Så var börjar jag?

Tja, jag kan ju börja med att förklara den gipsade foten. Det är så fånigt. Jag skulle gå från vardagsrummet till köket i förrgår kväll... Det var inte mer än så. Men vardagens små handlingar kan bjuda på oanade äventyr. En katt svansade runt mitt ben, och jag ville ogärna kliva på henne. Så jag tog ett snubblande steg framåt ut ur rummet, lade vikten på höger fot och drog vänster fot efter mig. Det var en tröskel i vägen. Nog för att det gör så in i hoppsan ont att slå tån i en tröskel, men det här... blev värre. De där allra ondaste sekundrarna då man skriker svärord gick liksom inte över. Det visade sig att jag brutit stortån. Och eftersom mina fötter ska vara så jävla speciella hela tiden, så var det inget enkelt litet brott rakt över, utan ett vridet, diagonalt brott som gjorde att tån skevade. Efter nästan en heldag på akuten med två besök hos röntgen, en lokalbedövning och lite brottning med bruten tå, så satt jag där med gips till knät. Jag måste skratta åt det. Det är ju bara en stortå...

Men den brutna stortån gör att jag inte kommer iväg till ett stickcafé i kväll, som jag hade sett fram emot. Nu kommer den där historien som jag ville att den skulle börja hos någon annan innan jag berättade den. Mina svärföräldrar har flyttat till ett mindre hus och med i köpet var också "Ingers garnbod" som numera heter "Kirstens garnbod", då svärmor tagit över den. Vi har alltså fått en garnaffär i familjen!

Nej, det är svärmors äventyr det här, så ställ inte frågor om garnboden till mig! Ni kan kontakta boden via Facebook och via bodens blogg. Där finns också telefonnummer.
Och på bloggen syns en del av sortimentet. Det är jag som tagit bilderna, så jag snor ett par och visar här också.

Garnboden är etablerad sedan länge och Inger som hade den innan brukade stå på Nosebro marknad och sälja garn bland annat. Det ska inte svärmor göra, men i övrigt kommer den lilla butiken att vara sig ganska lik, men, antar jag, bli mer och mer Kirstens allt eftersom.

Till den här historien hör också en av mina historier om hösten, som jag inte tänker berätta i sin helhet. Men jag blev sjukskriven på 25% i ett par månader, för att hjälpa mig komma på fötter och framåt på ett bättre sätt än innan. Innan ni frågar, så hände många saker samtidigt och jag hann inte riktigt med att bearbeta det på ett bra sätt och det är allt jag kommer att säga om det. Hur som helst ledde sjukskrivningen till en ledig dag i veckan, och jag använde den till att åka till svärföräldrarna och hjälpa till. Men de får ursäkta, då min hjälp var nästan mer för min skull än för dem, men om de kände sig hjälpta av den så är det en bonus. Jag har sorterat deras böcker in i deras bokhyllor och jag har sorterat garner, band och knappar i garnboden. Rent terapi-arbete. Fokus och koncentration på här och nu. En begränsad, tydlig uppgift i händerna. Alla borde ha böcker att sortera i rehabiliteringsprocesser!

Garnboden har många skatter och knappskatten är den jag nästan förlorat mig i. Wow! Här finns kappar från hela förra seklets olika modeperioder och familjen har haft riktigt roligt åt mig där jag stått och plockat och sorterat. Och jag har fått en födelsedagspresent som heter duga... Min knappsamling är inte en knappsamling längre, då en liten (som inte är liten) utsorterad del av knappsortimentet har flyttat hem till mig. Så fint är det att det är mycket möjligt att jag har med en liten knappbutik på stickevent framöver!