Evert flyttar

Det här gör ont, men vi har fått problem på torpet. Vår lilla katt-klan har problem.

När Evert flyttade in trodde vi han var en röd hona. Det är han inte. Han är en stöddig och galet gosig kille.

Det funkade länge bra med Larsson (hane) och Quisling (hermafrodit). De två hanarna gjorde upp om utomhusreviret så att hemkäre Evert alltid fanns i trädgården och vandraren Larsson slog en cirkel runtom ägorna. Larsson kom hem med jämna mellanrum och Evert och Q var alltid här.

Evert är, som bekant för er som har träffat honom, katten som kräver uppmärksamhet, gosar med allt och alla och helst vill vara i händelsernas centrum.

I somras flyttade Larsson, delvis i protest mot en alltmer ansträngd relation med "brorsan" Evert, hem till en "granne" (en dryg km över skogen härifrån). Hon vill inte ha honom där, men har betett sig minst sagt klantigt kring det hela och bl a matat honom, så han går dit direkt när han får chansen. Grannen klagar på oss för detta, men lockar Larsson med godis samtidigt. Jag har hämtat honom där ett otal ggr och vid nästa besök kommer det att bli regelrätt bråk mellan mig och tanten som inte förstår den skada hon gör. (Det finns fler delar i hur hon betett sig illa, men det är inte en grannfejd det här ska handla om.)

Larsson och Q funkar ihop. Ingen konkurrens på samma sätt där alls. Eller tja... Lite tjafs om att Larsson är fåfäng och inte vill dela låda ens med sin syster, men det har vi löst förr...

Evert och Larsson kan dock inte vara inne tillsammans några längre stunder. Och nu är Evert så svartsjuk och i behov av uppmärksamhet att han skriker konstant efter att få komma in, samtidigt som jag försöker rädda vår relation med Larsson och håller honom hemma. Evert har redan innan av ren svartsjuka hoppat upp i famnen på folk med klorna först om de inte svarat fort nog på hans inviter och nu litar jag inte på honom längre när det är en bebis på gång...

Kort sagt: Vi har inte möjlighet att vara världens bästa hem åt Evert i vår flock längre.

Jag älskar vårt Evert-lejon och att skriva det här gör ont långt ner i maggropen, men det gör ondare att stänga Evert ute från torpet så mycket som jag måste just nu, när han inget hellre vill än komma in i värmen. Så idag flyttar Evert hem till en ny flock.

Efter lite efterlysning via Facebook tror vi att vi hittat bästa familjen och flocken åt vårt röda lejon. Lättnaden är stor för att han får fortsätta ha det himla bra, men det är klart att det känns alldeles förfärligt - också. Jag tänker allt hälsa på honom när jag kan, för hjärtat släpper inte Evert. Där kommer han alltid att bo.

julförberedelser

Adventsljusen har lyst en stund. Det blir jul i år också. En liten jul.

Det blir inte så mycket julpysslat, men jag vill ha lite undanplockat, lite fint dukat och lite traditioner omkring mig, även om skalan på årets julfirande blir väldigt litet, men lagom.

Idag har Tobbe i alla fall fällt årets gran och jag får börja vår julafton med att klä granen, precis som det ska vara.

Och jag samlar krafter för nästa ryck idag. Har blivit av med en del återvinning och nu ska jag plocka och feja lite medan Tobbe såpar golvet på nedervåningen.

God jul!

JULKORT

Årets digitala julkort från familjen Bomble på torpet!

Glada julhälsningar från ett inte helt samarbetande litet Lucia-tåg, som dock gör så gott de kan för lite julgodis...

adventstid och Filten.

Advent betyder ankomst. Tiden i väntan på ankomsten. Det känns ju passande, för här sitter jag och väntar på bebis ankomst. Dock inte ett Jesus-barn utan en Bomble-bebis. Idag blev det nämligen klart att jag nu är sjukskriven fram tills dess.

Så det är lite speciell adventstid i år. Mer speciell än annars. Jag har nästan varje år skrivit något om vad advent är för mig och hur det blivit lite min personliga högtid. Nu delar jag den självklart med Tobbe och så, men det är fortfarande en tid då jag funderar mycket, minns mycket och försöker ladda energi i vintermörkret. I år blir det inte lika mycket tid för minnen som för planering framåt... för vad man nu kan planera. Det är mycket man inte kan planera och såna tankar behöver jag också processa.

Så här sitter jag och tänker. Och stickar en del.

Så jag tänkte presentera Projektens Projekt som jag planerat större delen av det här året:
Filten.

Jag har haft tanken på en dubbelstickad filt länge och i februari när jag var på Unravel visste jag vilket garn jag ville använda. Jag skulle sticka dubbelstickning i Easyknits Deeply Wicked DK. Det blev fluffigt. Som ett stoppat täcke.

Efter många turer och en hel del tvekan om färgval fick jag 8 härvor i brevlådan. Jon har färgat fyra härvor härligt lila och så fick jag fyra ofärgade vita härvor. Och jag lade upp...


Mönstret då? Jag surfade och surfade och bläddrade och bläddrade bland flerfärgsmönster. Sen ritade och ritade jag tills jag insåg att filten jag ville sticka redan fanns, men enkelstickad. Jag hittade Pinneguris filt-variant av vantmönstret Perianth som finns hos Twist Collective. Man köper vantmönstret och får då tillgång även till det förstorade filt-diagrammet.


Sen räknade jag lite och planerade detaljer och kanter. Filten är 162m bred per sida (så jag har 324m/ varv) och mönsterdiagrammet har en 52m bred rapport. Det är inget mönster man memorerar, så det kräver koncentration samtidigt som jag har vansinnigt roligt och det är precis vad mitt huvud behöver i lagom doser.

Jag lade upp med en variant på tubular cast on och såg till att byta färg precis på kanten, så uppläggningen är helt osynlig.

Jag sparar en enfärgad kant om fem varv/ fem maskor runt om i en ram. I kanterna lyfter jag sista paret maskor med trådarna korsade mellan dem i den snyggaste kantmaskan jag känner till/ har provat för dubbelstickning.

Jag har kommit en bit på upprepning två av diagrammet i höjdled och filten kommer att bli nära kvadratisk. Nu är den lite som en adventskalender. Tre varv om dagen behöver jag komma framåt om den ska vara klar lagom till bebis beräknade ankomst. Vissa dagar blir det två varv, vissa dagar sju... Det är min finaste "adventskalender". 

uppläggning

Jag har lagt upp till koftKAL-koftan! Avsnittet som kom idag beskriver hur jag tänker ut min halsringning och hur många maskor jag ska lägga upp. Hittills tänker jag och Göken väldigt lika när vi planerar uppifrån och ner och min planering av skorstenskrage ser därför ut så här:

Jag höll ett måttband om halsen framför spegeln och försökte föreställa mig koftan. Hade med mig provlappen också för att bilden skulle bli tydlig i mitt inre. Jag kom fram till en skorsten på 62,5 cm och så lägger jag till 3 cm för den knappkant som ska gå lite omlott. Efter lite avrundande kom jag då fram till att lägga upp 120m. Nu kan jag sticka min skorsten innan jag delar av för raglan och planerar passform i oket! Även om jag gjort en första beräkning, så kan jag sätta markörer och prova kragen innan jag bestämmer mig helt. Så nu har jag en bekväm och enkel stickkväll framför mig. Först 12 varv rätstickning, sen plocka av lite för knappkanter och så slätstickning i några cm. Sen ska jag bestämma definitivt var raglan-ökningarna ska vara och om jag ska öka runt två eller tre mittmaskor på varje ställe...

Edit: Jisses, jag var trött igår... Kragen stämde och blev fin, men den där uppdelningen inför raglan måste jag ha räknat med njurarna, för den stämmer ju inte alls. Nåja, nu stämmer stickningen i alla fall. 

provlapp

Steg två i Stickameras KoftKAL släpptes igår morse och föga förvånande handlar det om provlappar. För att få ett plagg som passar perfekt är det liksom A och O att man har koll på sin stickfasthet och på sina detaljer. Så igår testade jag mina idéer för min kofta på en provlapp.

Den lapp jag till slut tvättade och blockade är lapp nummer två, som jag rivit upp och stickat om kanterna på ett antal gånger. Och nu när den är färdig vet jag vad jag vill ändra i den färdiga koftan.

Jag kommer att sticka min kofta i Cascade Eco+ på stickor 4mm. Jag kommer att göra detaljer i den mörka färgen och större delen av koftan i den ljusa.

Det blir lite stelt och tätt på 4mm och i en lång kofta kommer det nästan bli som en stickad jacka. Jag får en stickfasthet på 18 maskor och 27,5 varv på 10x10 cm. Mitt första försök var på 4,5mm och det såg fint ut, men var för sladdrigt för uttrycket jag vill ha i mitt plagg. Faktum är att skillnaden i stickfasthet och när jag vägt min lapp gör att jag beställer en härva garn till för att säkert kunna göra koftan så lång som jag vill ha den (Edit: Aaargh! Färgerna jag har valt är slut hos Garnkorgen, så  jag kan inte beställa mer... Nu stickar jag så långt jag kommer och sen kommer jag att efterlysa garn över världen är jag rädd!). Jag stickar min slätstickning med vridna aviga som jag vrider upp genom att sticka i bakre maskbågen på rätsidan (Combination knitting). För mig blir det jämnare, men också tätare. Jag provade också att inte göra så och skillnaden var stor! Så som jag stickar den nu blir maskorna lite kortare och bredare och jag gillar hur det ser ut och känns.

Jag håller mig till skissen jag gjorde och kommer att göra en skorstenskrage i den mörka färgen och jag börjar med sex rillor (12 varv) rätstickning för att få en stadig kant. Rätstickningen överst kommer jag också att låta gå ut över knappkanten som jag plockar upp med det mörkare garnet och rätstickar. Alla kanter kommer att ha den mörka rätstickningen och jag har provat uppläggningar och avmaskningar under provlappsstickandet för att få den hårda kant jag vill ha. Sen har jag ett par idéer som jag kommer att prova direkt i koftan, men precis som med provlappen så gäller regeln att "blir det inte bra, så gör jag om". Men tack vare provlappen blir det väldigt mycket mindre repande och ångrade beslut än det hade blivit utan den. Jag var länge en av dem som aldrig gjorde provlappar, utan snarare började om ett par gånger. Nu vet jag bättre och provlapps-stickandet är en stor del av hur jag väljer detaljerna, inte bara vilken sticka jag ska använda.

Jag provade även en ny knapphålslösning i min provlapp, men jag tror jag gör knapphålen som jag gjort dem förut snarare än den här varianten då jag inte blev helt nöjd. Eller så blir det inga knapphål i knappkanten alls och jag använder hyskor i stället. Den detaljen har jag inte bestämt. Något jag också såg till att lära mig på provlappen är hur mycket den rätstickade knappkanten drar uppåt i slätstickningen. Jag kommer att behöva öka några ynka maskor i den för att hålla ut den till koftans mått.

Medan jag stickar kommer jag också att göra små experiment för att göra min runda, knasiga ficka så snygg som möjligt. Detaljerna är viktiga där, så blir det inte bra som jag har tänkt mig, så får jag göra den annorlunda.

Den här gången bekräftade min tvättade provlapp allt jag redan trodde. Vid tvätt ruggades ytan en aning och det blev ännu viktigare att hörn och möten mellan rätstickning och slätstickning var så rena och snygga som möjligt för att inte bli alltför uppmjukade i tvätten. Efter tvätt gör det att jag tänker experimentera lite till med vilken minskning jag använder där knappkanten möter den övre rätstickade kanten, för där blev det lite suddigt och utdraget. 

start på koftKAL

Stickamera i samarbete med Dödergök startar idag sin Koft-KAL. Det här är ett projekt som jag fått följa planeringen av lite och jag ser så fram emot hela processen. Gökens koft-tänk är något som hon och jag ofta diskuterar och jag ser KALen som en chans att bryta mina egna tankemönster lite och verkligen försöka utveckla min stickning genom att försöka tänka "gamla tankar i nya banor".

Idag kom första "uppmaningen" i KALen och det ska skissas och tänkas garn. Jag har fortfarande bebisfilten som prioritetsprojekt nr 1, men jag ska verkligen försöka hinna lite koftstickning emellan också. Här är min skiss på vad jag vill göra:

Kommer ni ihåg min grå kofta med skorstenskrage? Det gör jag och jag sörjer den. Den blev precis som jag tänkt mig, men jag provade den lite snålt, alltid med en för tunn tröja under och axeln passade så precist att den i slutändan inte passade alls. I alla fall inte när jag hade en vettig tröja under. Så den koftan har jag gett bort till en den passade bättre på.

Nu vill jag alltså göra om den, men ändå på ett nytt sätt. Raglan den här gången och i ett annat garn (Jag återkommer till det). Dessutom vill jag göra två olika sorters fickor. En osynlig i vänster sida och en blaffig och lite knasig ficka på det större höger framstycket. Ja, jag vill göra den asymmetrisk, för jag tycker att jag passar i det. Jag vill dra in den lite högt i svanken och jag vill göra bakstycket lite längre, som jag brukar för jag tycker det är snyggt.

Garnet då? Ja, jag letade lite i skåpen och jag har ett svart mysterie-garn med lite tweedeffekt i. Det verkar vara nån form av ull-silke. Jag funderar på att sticka med det och en tråd tunnare mörkgrått (entrådig ull eller kanske en alpacka), men om provlappen inte blir bra kanske jag tänker om alldeles. Kanske ljusgrått igen, men med detaljer i grönt eller rött. Så jag har inte valt klart ännu...

att leva i nuet är att vänta

Det är november. Min födelsedagsmånad. Andra år har november handlat mycket om vädret (Är det en fin höst, tidig vinter eller grådaskig skit?), men i år har november hittills varit väldigt inomhus. Jag har haft hosta och inte riktigt haft lust eller ork med nånting och vädret... Ja, det har varit nåt som berör andra. Över huvud taget känns stora delar av det som var viktigt för ett tag sedan som om det inte är lika viktigt längre, för jag går och väntar på nåt viktigare. Så är det ju.

Jag mår bra. Hostan har gått över och även om jag är obekväm, trött och inte så aktiv så mår jag väldigt bra. Magen är ofta i vägen och det sparkar och har sig, men även om det är obekvämt och ömt och uttröttande, så är det så klart mest fantastiskt. Jag går och småler och klappar mig på magen även när jag mår illa eller är öm och trött. Jag växlar mellan att vilja göra allt på en gång och att göra absolut ingenting. Det blir mest av det senare, för när jag sätter igång med mina projekt så orkar jag inte så länge... Allt är en väntan på nästa steg i livet, även om det finns massor att göra här och nu.

Vi hade besök i helgen som gick. Fina Gökvännen och hennes fina karl var här och vi fick lite tid att bara prata inspiration, livet, garn och glädje. SÅ himla fint besök. Dessutom bjöds det på rena rama julaftonsstämningen då jag blev överöst av presenter jag inte vet hur man ens tackar för! Det är så fint att ni kan inte tro! Kolla mattan som Rolff ligger på... Den Har Göken Vävt! Och färgat trasorna till! Hur tackar man för nåt sånt?

Och som om det inte var nog har hon stickat allt det här till den kommande Bomble-bebisen! En väst med matchande byxor i ull och alpacka. En mössa. Och inte mindre än FYRA par tossor och strumpor för pyttesmå fötter. Hur tackar man för nåt sånt här? Jag har sagt tack på alla sätt jag kan, men det känns futtigt ändå...

En del presenter köper jag åt mig själv just nu. Eller... Det var ju inte sant. Jag köper grejer till den kommande bebisen så klart. Det mesta lyckas vi ärva eller köpa begagnat och på det temat köpte jag en av de finaste sakerna - En ekobabyeko-påse! Det är en fenomenal idé där hantverk i returmaterial och återbruk ger en påse av unika, fantastiska, ekologiska saker, som kontrast till den "välkommen till världen-påse" full med reklamprodukter som bebisar tydligen får på BB. Extra fin tycker jag att påsen är för att min älskade Johanna har stickat vantarna som är med!

Det största vi skaffat är en vagn. Köpt begagnad. Först skulle vi inte köpa nån vagn förrän senare. Låna en och fundera på vad vi behövde, men när vi fick jämföra och titta lite på ett par vänners vagn så var det en sån vi ville ha och via blocket hittade vi dessutom en tjusigt lila! Det var inte bara vi som uppskattade den, för så här hittade jag Evert nedbäddad häromdagen... På kudden sitter Tobbes första present till sitt blivande barn - en gose-Cthulhu.


Och så har jag äntligen hittat tillbaka till stickmojon! Och det i ett projekt som jag har planerat i månader! Jag dubbelstickar en bebisfilt! Det är ett galet projekt, men det blir så fint, så fint! Mönstret heter Perianth och var ett par vantar i Twist Collective. Pinneguri tolkade mönstret till en (enkelstickad) bebisfilt och om man köper vantmönstret kan man få det förstorade diagrammet, så det följer jag nu, över 162m/ sida och varv. Det blir inte många varv per dag, men minst två en vardagskväll och fler på helgerna. Garnet är Easyknits Deeply Wicked DK, där jag fick köpa några härvor ofärgade och några härvor har Jon färgat lila åt mig.

Så i väntan på nästa fas i livet så fortsätter jag dubbelsticka, boa lite och vänta lite. Jag ska fylla år och jag ska vara med på en finstickeri-helg i Göteborg och jag ska vara med i Stickameras Koft-KAL. Jag ska försöka njuta av både resten av november och december, men i ärlighetens namn så väntar jag bara... på nästa fas. 

trögt

Hej bloggen!
Länge sen. Jag vet. Det måste vara fullt upp då va? Inte? Nej... jag är bara lat. Eller nåt.

Det har varit trögt med bloggandet ett tag. Det har inte hänt så där särskilt många saker där jag tänker "Vill blogga!" när det händer. Stickmojon har det varit lite si och så med. Jag stickar små-projekt och inget har riktigt greppat tag i mig och stickpassionen utan jag har påbörjat, rivit upp, stickat nåt litet, letat bland restgarner... Jag väntar på Projektet som jag ska älska igen. En sån där njutstickning. Jag har planer, men ännu inget på stickorna som känns så där wow! Och dålig stickmojo är inte så kul att blogga om.

Jag inväntar i och för sig garn till ett sånt där projekt jag längtar till och jag har avslutat en av mina mer fantastiska stickningar som jag längtar efter att visa er, men det ska ordnas lite med blockningen först... Så det kommer!

Och så skulle jag hålla kurs i Örebro till helgen och jag såg fram emot det. Men nu blev det inget. En kombination av orsaker om vi ska vara helt ärliga, men jag suckar lite av lättnad över att slippa tågresan. Jag älskar att åka tåg, men inte just nu. Det är ganska mycket som är obekvämt just nu. För visst har jag blivit tjockare och det händer spännande saker med kroppen, men just nu... är det mest obekvämt. Och skakande tåg är inte roligt alls. Så vi sköt kursen på framtiden och jag hoppas komma till Norrgården under 2015 i stället.

På jobbet sitter jag och skriver och det blir bättre och bättre, men det är ett märkligt jobb att vara doktorand. Ensamt, ensamt, ensamt och sen plötsligt ska alla tycka till samtidigt om vad man har gjort. Påfrestande på ett helt annat sätt än "många bollar i luften" eller "kreativt kaos" som är stress-sorter som jag hanterar mycket bättre än det här långdragna; Sitta själv och blicka mot deadlines långt borta...

Jag skulle kunna blogga om all politik jag funderat, diskuterat och fascinerats av på sistone, men bloggen känns inte som rätt ställe. Men i tankar om politiska ställningstaganden, debattläget, samarbete och engagemang har jag rört mig rätt mycket på sistone. Kanske öppnar jag en ny dörr i livet för den sakens skull också någon gång...

Hundarna är söta. Ankorna är roliga. Katterna är fina och följer gärna med på skogspromenader... Kanske får jag göra en liten bildhistoria över en ledig höstdag på torpet snart eller nåt. Men det är svårt att se fina blogg-historier bland de blöta löven dessa ganska grå dagar.

Mellantid. Det är så det känns. Halvtidsvila i en viktig, men ganska tråkig match. I väntan på bättre väder och en ny del av livet. Därför känns nuet lite... stillastående, sovande... och just nu alltså, lite obekvämt. 

Rolff-dagen!

Idag har min magiska vän bott hos oss i sex hela år. Han kom till oss som tvååring, så Farbror börjar bli lite grå, men blicken... Den nyfikna, vänliga, omtänksamma blicken är alltjämt densamma. Jag skulle vilja påstå att vi har räddat livet på varandra Rolff och jag, på lite olika vis. Och båda våra liv vore oändligt mycket fattigare utan varandra. Det går knappt en dag då jag inte överväldigas över hur speciellt vårt band är och hur mycket jag älskar denna omöjliga, men helt underbara vovve. Nu bjuds det på blodpuddings-godis och allt gos han kan önska sig. Och ikväll min älskade Rolff, så får du sova i min säng.

Hurra på Rolff-dagen!

en liten recension...

Det har blivit lite kulet ute de senaste dagarna. Vänner lägger upp bilder på hur de skrapar rutor på bilarna och vänner ännu längre norrut visar snöfall... Är det vinter snart alltså? Jag vet inte om jag är beredd!

En del av vintern har jag dock varit beredd på länge, för redan innan sommaren fick jag händerna på en ny stickbok och nu har jag äntligen tittat mer i den i jakt på nästa stickprojekt till den kommande Bomblebebisen. Boken heter Stickad Vinterfröjd med barnplagg designade av Sanna Mård Castman och den har helt enkelt känts lite vintrig... tills nu.

Jag tog fram kameran och tänkte visa såna där riktigt fina bilder på den fina boken... Men självklart var det idag jag hade glömt att ladda ett kamerabatteri i förväg. Så eftersom jag redan tänt ljuset och laddat för att skriva det här inlägget, så blir det tyvärr mobilbilder. Jag ber om ursäkt.

Till att börja med gillar jag bilderna i boken. De två modellande barnen får vara som de är, grimaserande och rörliga, och bilderna är fina. Att man valt att göra alla plaggen i grått och vitt gör det till en väldigt snygg bok, men det får mig genast att fundera på andra, färgglada garner. Det skulle vara en helt annan bok i fler färger och jag är inte säker på om det är ett plus eller minus. Jag väljer att se det som ett plus att den väcker min egen inspiration. Men vissa små varma, grå plagg ser himla mysiga ut i just grått...

Här är mitt favoritplagg i boken: En ganska enkel modell, men med lite extra detaljer. Fint! Jag tänker dock genast att jag nog skulle vilja förlänga den lite... Det är möjligt att det är den här jag ska lägga upp till härnäst!

Eller den här: En mössa med lååånga öronlappar. Men kanske vill jag sticka den för att bilden är så söt!

Alla plaggen är designade i Baby Ecoull och det här garnet finns ju faktiskt i en massa glada färger, så till och med i originalgarnet skulle det här kunna vara en färgglad kollektion. Jag gillar det monokroma som layout i boken, men tänker verkligen att det finns dolda möjligheter för den i en massa färg! Att alla modeller är stickade i samma garn är både en fördel och en nackdel. Medan boken visar en variation i vad ett enda garn kan åstadkomma, så känns några av plaggen lite stabbiga. Kanske lite väl vintriga. Men det beror då på garnvalet snarare än designen.

Nu har jag ju inte lagt upp till något av plaggen ännu, så hur mönstren är skrivna kan jag inte riktigt recensera på ett bra sätt ännu. Men en genomläsning ger mig några tankar:
Jag är jätteglad att det börjar dyka upp fler nya svenska stickböcker, men jag tycker det är synd att vår svenska mönsterkultur inte riktigt känns som att den håller samma detaljeringsnivå i olika mönster. I den här boken är mönstren inte jättedetaljerade. Jag skulle gärna se beskrivet hur designern har tänkt att man ska minska 1, avmaska eller öka... Inte bara att man ska göra det på något sätt. Det här gör att boken kräver lite förkunskaper, som så många svenska mönster. Så även om jag tror att jag kan sticka fina plagg enligt mönster från den här boken, så saknar jag en nivå detaljering i den. Å andra sidan följer den svensk praxis för hur de flesta skriver mönster, så den kritiken gäller kanske mönsterskrivande i stort, inte den här boken i synnerhet.

Vi.

Har haft så många texter på g och har velat skriva av mig en del av den frustration jag känner inför valet, inför världsläget, inför debattläget...
Men sammanfattningen av alla pratiga försök som aldrig blev färdiga är enkel:

Det finns bara VI. 

(Kanske blir nåt färdigt nån gång, eller så har jag börjat jobba politiskt i ren frustration och i behovet av att göra NÅNTING åt saken innan jag lyckats formulera mig färdigt... )

MER kurser

Grundkursen i dubbelstickning på Vuxenskolan blev FULL, så vi hittade ett datum till och nu finns ett par platser kvar på den extra-insatta kursen den 1 oktober! Klicka här för att komma till anmälan.

Och så ännu roligare nyheter! Jag ska Äntligen återvända till paradiset Granhammar utanför Örebro. Ateljé Norrgårdens garnbutik och Ostbutiken där är verkligen himmelriket på jorden!
Helgen den 18e och 19e oktober är jag där och håller kursen Utveckla din Slätstickning. Det är samma kurs två gånger, så man har två chanser att komma med. Det ska bli så himla roligt och jag hoppas du kommer dit och träffar mig där? Det blir min enda "åka iväg och hålla kurs-resa" den här hösten... 

kurser...

Pst! Till höger i menyn hittar ni de tre kurser jag håller på Vuxenskolan i höst.
Det blir inte fler än de och till våren har jag uppehåll i allt vad kursverksamhet gäller, så har ni funderat på att gå kurs är det NU ni ska passa på! 

Katten!

Katten Larsson är min magiska katt. Ni som har katter tror jag förstår hur jag menar.
Han är en vandrare... Och medan man kan få gosa med Evert när som helst och hur länge som helst, så är gos med Larsson som en belöning och en ynnest, då det alltid sker helt på Larssons villkor. I sommar har jag fått sakna honom. Han gick iväg andra veckan i juli... och sedan dess har han inte setts till. Det har hänt förr och han har alltid kommit hem igen, men visst är man orolig!
I Larssons värld så räcker det med mig och Rolff. Vi är hans familj och Tobbe, de andra katterna och Grimm... nja, Larsson skulle lätt klara sig utan dem.

Idag ringde telefonen:
Okänd granne: "Saknar ni en svart katt?"
 Jag: "LARSSON!"

Hon hade sett honom däromkring senaste veckan. idag var första dagen hon fått klappa honom...
Åkte dit. Ropade "Larsson!" i hennes trädgård. Det sa "MJOU!" i buskarna och sen hade jag en svart katt i famnen. Älskade knaskatt!

Problemet är: Han vill vara Med Mig, men han vill inte vara inne. Han vill vara Med Rolff, men han vill även vandra iväg. Han vill Ha Mer Mat, men har inte ro att äta färdigt. Han verkar skrämd och stressad... Lilla Farbror Katt... Vad har du råkat ut för i dryga tre veckors tid?

omlott

Jag har stickat mig en kofta igen. Inget mönster var precis vad jag ville ha, så jag har hittat på det mesta med den. Jag tog proportionerna på ringningen från koftan Caramel, men sen har jag ökat som jag vill, gjort kanter bredare, tagit in och lagt ut och fipplat så att den är för stor på ett bra vis.

Jag har gjort "mojäng-knäppning" igen. Den här gången för att jag ville kunna knäppa den på det sätt jag ville. På insidan sitter ett par virkade små öglor, så att det inre framstycket kan hänga i det yttre... Och med en liten rätstickad mojäng kan man knäppa koftan som man vill!

Åt ena hållet...

...eller åt andra hållet.

Eller inte alls. Det blir snyggt det också.

Garnet är en tråd Supersoft från Magasin Duett och en tråd Donegal Tweed som jag köpte av Tant Kofta. Jag sällar mig till hyllningskörerna som sjungit ett tag om hur fin den här kombinationen blir - särskilt efter tvätt! Verkligen stor skillnad! Däremot är jag så vansinnigt petig och knäpp med hur jag vill att det ska kännas i händerna när jag stickar och där var jag inte överförtjust i den här stickningen. Andra har kallat det för "helt underbart!" att sticka med och jag tyckte det blev fint och så, men jag fick inget riktigt toppenflyt... Så det är som med allt annat inom stickning: Helt individuellt vad man tycker om! Men jag är så nöjd med att jag tog med det här projektet till Fattigskogen, för då blev det KLART och stickat i ett svep och den färdiga koftan älskar jag verkligen!

Detaljer är viktigt. Knapparna är ditsydda med röd tråd.

Och de sitter en vid vardera raglanökningen fram och en på vardera framstyckets övre hörn.

På det viset kan jag knäppa koftan åt endera hållet med min rätstickade lilla röda lapp. Fint tycker jag!

Nu är den här koftan vid och stor och är tänkt att funka både över stor mage och så småningom att amma i, men lite smickrande för figuren kan den vara ändå! Så i ryggen har jag resårstickat lite precis i svanken och så har jag förlängt den lite bak med korta varv, så nederkanten är rundad. Och så halv-ärm, eftersom jag ändå alltid kavlar eller viker upp alla långa ärmar. Praktiskt ska det vara!

En bil och ankor

Händelserika dagar på torpet! Idag har vi både bestämt oss för ny, större bil som vi snart har skriande behov av och vi körde hem fem myskankor som nu tillfälligt bor i vedbon. Där får de göra sig hemmastadda några dagar och så småningom vagga omkring lite i trädgården och så hoppas vi att de flyttar in i ett enkelt litet ankhus som snart ska stå nere vid dammen.

De här fem kommer nog "bara" att bli fantastiska middagar, men vi ser det lite som en test också, för att skaffa fler ankor nästa år. Medan de växer till sig fungerar de även som avfallskvarnar, trädgårdsmästare och trivselinslag i vår lilla torpidyll. (Jag hoppas den större draken (hannen) hinner få hela sin ansiktsmask innan det är dags för slakt. De ser både vansinniga, fula och fantastiska ut då!)

I övrigt har jag som sagt skrivit på www.kravallslöjd.se den här veckan. Det har inte blivit varje dag, men fyra inlägg finns att läsa!

Fattigskogen

Det är en magisk plats i Dalaskogarna den där vildmarksbyn... Man kommer dit, andas ut och bara är. Och detta får man göra bland andra likasinnade nördar och man kan prata garn och maskor i dagarna fyra!

Jag slog mig ner i min sköna campingstol (med fotstöd) och njöt direkt!

Mest har jag suttit där och stickat i en kofta i Tweed från Tant Kofta och Supersoft från Magasin Duett. Mönster? Nja... Den är mest stickad efter min egen kropp och så, men jag hämtade inspiration till lite proportioner och detaljer från lite olika mönster. Den här "vik-kanten" är en variant på den som finns beskriven i mönstret Caramel och den är verkligen superfiffig! Fem maskor i resår på kanten, men de aviga stickas varannat varv och lyfts varannan och ligger därför och gömmer sig i en stagande kant på baksidan liksom. Åh, som jag älskar fiffiga konstruktionsdetaljer! Koftan är färdigstickad men väntar på lite efterarbete som att sy på knappar och en ficka. Mer om den när den är helt klar.

Här sitter jag bredvid en av många underbara människor jag fick hänga med i helgen - Annette. Jag har följt hennes filtprojekt på instagram hela året och det kändes liksom nästan som att träffa en kändis att få se hennes "dagens ruta" live på onsdagen! (Kolla hashtag #crochetmoodblanket2014 på instagram!)
På bilden syns även Linnea som sitter och stickar och vid henne står Ann-Louise som är ena halvan i duon som driver Vildmarksbyn. Vilken service vi fått! Och vilken mat det bjudits på! En sak man märker varje gång man kommer hem från Fattigskogen är den där saknaden efter Ann-Los röst som då och då ropar "Nu är det mat!"... Jisses, så lyxigt man har det där.

Så här är det annars mest hela tiden i Fattigskogen. Inspirerande underbara människor i campingstolar med stickningar i händerna. Så här skulle man få ha det mer än fyra dagar om året. Det gör så gott i själen. Tack alla ni som var där och gjorde min helg underbar och inspirerande även om jag inte listar er alla med namn och länkar!

Här sitter två människor jag älskar i solen. Ulrika och Amanda.

När koftan var färdigstickad blev jag nästan lite paff. För mycket inspiration kan betyda total idétorka. Det fanns helt enkelt för många möjligheter! Så det var tur att jag hade med mig sländan och kunde ta en liten "göra något helt annat-paus". Jag hade inte rört sländan på ett år, men jag tyckte det gick skapligt för händerna att komma ihåg hur man gjorde ändå. Kanske kommer jag igång att spinna lite igen... Man kan ju alltid hoppas!

På lördagen kom Dödergök på lägerbesök under dagen. Hur mycket jag än älskar och inspireras av alla de andra stickerskorna som var där, så är det såklart några man står närmare och den här bilden visar fem sticksystrar på samma plats samtidigt (även Ulrika, Amanda och Mikaela)! Med tanke på hur avlångt Sverige (och Finland!) är så händer det här alltför sällan.

Dödergök hade också med sig en koftstickning som känns i hjärtat på mig lite extra. Ränderna är i ett grågrönt merino-silke som jag har spunnit och översta knappen har hon också fått av mig. Och koftan blir så fin, så fin. Förstå att det känns speciellt att ha gett bort lite kärlek och sen se den omvandlas till nåt fantastiskt med ännu mer kärlek!

Garnlotteriet i Fattigskogen är alltid en upplevelse. Knasiga stickerskor som blir som galna över chansen att byta garn med varann! Och jättekul har vi. Även om vi mest sitter och stickar på lägret, så erbjöds några aktiviteter utöver "göra vad vi vill". Jag och Kerstin höll varsin workshop, det färgades garn med Jeaba-färger och det var knitquiz en kväll (som pub-quiz, men de flesta frågorna handlar om garn). Dessutom uppstod ett gäng spontankurser där snälla och kunniga människor delade med sig av kunskap i både spinning, tvåändsstickning, nålbindning, krokning och frivoliteter... Andra har bloggat mer om detaljer och om vad som hände vilken dag. Jag har fullt upp med att hålla alla intrycken kvar i maggropen så länge jag kan, så jag har varken många foton eller ordning på när vi gjorde vad.
Så jag plockar med mina garner och ler när nån särskild stickerska från lägret dyker upp i minnet eller när något vi skrattade åt gör sig påmint. Fattigskogen 2014 fastnade mer i själen än på foto helt enkelt.

Men jag vet hur söndagen kändes, när hela Fattigskogen luktade brandrök. Det var sista dagen och röken som drog in kändes nästan som en ond besvärjelse över slutet på härliga dagar. Det var rök från branden i Västmanland som drog in över oss som var 25 mil ifrån den. Otäckt. Ja, allt kring den här branden känns otäckt faktiskt. Så små vi är inför naturens krafter...