Jag passerar en ung man som drar papperet av en bukett med röda rosor. Han ler förväntansfullt när han lyfter blicken. När jag så småningom stannar hamnar jag bredvid en mamma med en liten dotter, som ska fira sin födelsedag, kanske sin femte, i helgen. ”Visst då ska pappa vara med då mamma? Visst då ska han vara hemma hela helgen och på kalaset visst då?” tjattrar hon lyckligt och dansar kring sin mors ben. Jag och mamman utbyter ett leende. Vi står vid samma pelare och vänder blicken åt samma håll som alla andra. Kommer det inte snart?
En kille i kort militärjacka och väldigt smala stuprörsjeans som sitter långt ned på rumpan står och gungar i takt med vad det nu är han har i hörlurarna. Hans långa lugg guppar på hans näsa och handen med alla armbanden trummar mot låret. Blicken är långt borta i horisonten och ett leende försöker smyga sig fram över hans ansikte. Hela hans väsen utstrålar förväntan.
Det står fler människor med blicken i fjärran omkring oss. Alla slänger otåliga blickar på klockan som hänger över våra huvuden. Det känns som om den visat nitton och femton i evigheter nu.
Så ramlar minutvisaren ned till sexton minuter över sju, och precis i tid rullar det in till perrongen. Alla vi som stått och väntat blir översköljda av en våg av resenärer. Ljudet av rullväskor och fottramp är allt som hörs. Ja, och så födelsedagsbarnet bredvid mig när hon äntligen får syn på sin pappa. ”Pappa, pappa, pappa, pappa!” Han släpper sin rullväska bakom sig och hukar sig för att ta henne i famnen. Hon håller på att välta honom, men han fångar henne, reser sig och de snurrar runt och kramas. Jag hör inte vad den lilla säger längre, men munnen går i ett, i ett och jag gissar att det handlar om kalaset.
Alldeles intill mig möts två mörkhyade män som talar ett afrikanskt språk som klingar mjukt, melodiskt och obegripligt i mina öron, men glädjen går inte att missförstå. De tar först artigt i hand, men drar sen varandra till sig i en hjärtlig omfamning med ryggdunk. ”Så jävla kul att se dig kompis!”, liksom.
Mot mig kommer så en ung kvinna vars leende växer i takt med att hon kommer närmare. Hennes söta, bruna, broderade kappa börjar flaxa runt hennes ben när hon tar några springande steg för att försvinna in i armarna på mannen med rosbuketten. Kyssen är lång, innerlig och lycklig. De har verkligen saknat och längtat.
Pojken med stuprörsbyxorna är lika lycklig. Han har fått en rosahårig flicka i tyllkjol i famnen och deras kyss är minst lika förälskad, men verkar lite blötare än det första parets. Människor som passerar dem ler lite generat och tittar bort, för de unga tu ser ut som om de äter upp varandra. ”Suck face” är ett passande uttryck för att beskriva deras passion.
Så kommer hon då, mitt välkända ansikte i mängden, med capen jag köpte åt henne i Florens slängd över axeln – mamma. Vi kramas och ler och sen plockar vi upp samtalet vi aldrig avslutar. Jag berättar om barnen jag träffat på jobbet och hon berättar om sin nya lägenhet, och på ingen tid alls känns det som om hon redan varit här hur länge som helst.
En stressad man i rutig kavaj tränger sig förbi oss och rusar in på stationen, med sin mycket slitna rullväska slamrande bakom sig. Han ser trött och irriterad ut. Jag kommer på mig själv med att tycka synd om honom. Det känns som om han har missat något väsentligt, då han i sitt stressade tillstånd uppenbarligen missade magin. Magin som laddar hela centralstationen när ett tåg rullar in. All längtan som upplöses i intet när folk återser varandra, all glädje, alla möten. Med eller utan kyssar och rosenbuketter. Mammor, pappor, kollegor, vänner, barn och kärestor. Glädjen känns väldigt äkta på en tågperrong.
