Hur tänkte du?

Vad hände under ditt svartfärgade, axellånga hår när du ställde dig i kön till toaletten? Den enda toaletten. Hur tänkte du när fler människor ställde sig i samma toalettkö bakom dig? Hur tänkte du när du svepte din kritstrecksrandiga långrock över tröskeln? När du klev in på ställets enda toalett i dina alltför stora svarta kängor och låste dörren bakom dig? Hur tänkte du när du lämnade den kavajprydde mannen utanför och lät honom stå där med jeansen i kors, medan det koppärriga ansiktet blev rödare och rödare av ansträngningen? Visste du att det är jobbigt att vara nödig? Hur tänkte du där du stod framför spegeln, medan tvåbarnsmamman stod och hoppade utanför och oroligt undrade hur hennes barn höll sams i andra änden av lokalen? Hur tänkte du när du lät oss alla höra kranvattnet spola och vi kved i vår kissnödiga misär? Vad tänkte du när du lät tiden gå? Tre minuter, fem minuter, tolv minuter? Hur tänkte du att vi skulle reagera när kavajmannen till slut bankade på toalettdörren i förtvivlan och fick dig att låsa upp? Vad tänkte du att vi skulle tycka om dig när du kom ut därifrån? När vi fick se att allt du gjort där inne medan vi led var att sminka ditt knappt 20-åriga ansikte vitt? Trodde du att vi skulle beundra dina kajalpennetårar? Tycka att du var dramatisk och spännande lille man?

Du lät oss stå på rad och lida medan du målade med teaterkritor.
Vi hatar dig.

jag är mina val

Jag har skrivit bildtexter till 170 foton från Wien i ett album jag tänkt publicera på nätet. Det funkar inte. Jag vill inte göra om det, så resebeskrivning från Wien får anstå.
Ni får nöja er med tre ord: Chokladtårta, ljuvligt, Varmt (Ja, det sista ska stå med stort V).

I stället får jag avslöja att veckan i Glasgow var underbar! Ett och ett halvt år och tre resor till Glasgow avslöjar nog att jag gillar stället. Jag gillar staden, landet, utsikterna, stämningen, språket och kanske allra främst mina värdar när jag är där.

Vännerna E och J är så där riktigt… vad ska jag säga… fantastiska människor. De kanske rodnar och vrider sig när de läser det här, men det må vara hänt. De inspirerar mig. Och inspiration är något jag saknat ett tag. Inte inspiration för ett stickprojekt, en teckning en present eller en komplimang. Sånt har jag gott om. Kreativiteten till det likaså.
Det är en annan inspiration jag laddar mig med i Glasgow: Livet. Vilja framåt. Tro på vägen framåt. Och nej, E och J leker inte psykologer och ”pratar ut” eller helar mig i någon särskilt medveten mening… De bara är.

Ni vet såna där vykort med kloka ord och sånt? Jag vet att jag sett nåt sånt med ”Du är dina val” på. När jag såg det verkade det som ännu en kommersiell plattityd, ämnad för vykort och kylskåpsmagneter, men nu vill jag använda mig av den. Och det är inte platta ord längre. Det är ytterst tredimensionellt och materialiserat när man träffar människor som gjort medvetna val, framåt, till en tillvaro som kanske inte är perfekt, men den är vald. E och J är nöjda med nuet även när de är på väg någon annanstans. Där har vi det.

Det behöver jag. Nuet.

Så mycket oro och missnöje jag lägger energi på… Hur ska det gå? Vart ska jag ta vägen? Tänk om det går åt helvete?

Tänk om jag kunde ta tag i här och nu i stället så kanske det fanns plats i huvudet för svar och inte bara frågor?

Jag skulle kunna berätta om båtutflykt, den söta staden Stirling, Black Books på DVD, Bill Bailey, bokshopping och filmshopping, marknad i Barras… Men jag nöjer mig med att säga: Jag hade det så inihelvitte bra i Glasgow och nu sitter jag och funderar ut en plan för hur jag ska ta hand om och kanalisera den inspiration jag fått.

Framåt. Och det ordnar sig nog.
Och så ska jag sätta upp en lapp med ”Du är dina val” på kylskåpet.

på resande fot (igen)

Undrar ni vart bilderna från Wien tog vägen? Jag också. De sitter lite fast i min dator och jag är inte ens i närheten. Jag är ju i Glasgow!
En vecka med vänner, vackra vyer, shopping och lugna sköna andetag som i sin tur leder till välbehövlig inspiration.

Idag har inhandlats stickbok: Knitting Nature.
Massa vackert som jag kommer att sticka på mitt eget vis. Inspirerad sa jag ju. Att jag är alltså.

Utförligare inlägg utlovas när jag är hemma, inspirerad och har bilder som vill visa upp sig.

error 13 bad image

Programmet vill sig inte så ni får vänta på bilder från Wien ett tag till. Wien var underbart, SAS-strejk och tågförseningar är bajs och elände, men på det hela taget mår jag väldigt bra efter helgens äventyr.
TACK mamma. Igen.

snart tillbaka

Jag åker till Wien med min mamma över helgen.

Trasslade till en hemlig stickning igår, men jag ordnar det på tåget till Stockholm. Jag är pank, men resan är en julklapp. Jag är stressad, men helgen lär hjälpa mig att slappna av. Jag är trött, men det kan gå över om jag får lite inspiration igen.

Jag är tillbaka på tisdag med bilder av Klimts konst, jugend-arkitektur, chokladtårta och förhoppningsvis lycka.

gråt och klagan

Grannens äldsta dotter säger blygt "Hej" när man möter henne i trappan. Det är allt jag någonsin hört henne säga. Grannens yngsta dotter har aldrig sagt någonting. Hon börjar gråta vid åsynen av mig. Hon börjar även gråta när hon får syn på sin syster, sin frukost, en krukväxt, blå skjortor, blomflugor och vardagsrumsmattan. Minst. Det är i alla fall vad jag kan utläsa från vad jag hör från deras lägenhet. Hur orkar de? Hon gråter -jämt-. Nu hör till saken att hon var väldigt tyst som spädbarn. Nu är hon kanske två år snart och det är de senaste två månaderna som hon har gråtit -jämt-. De verkar vara söta och bra föräldrar. Ungen är gullig. Jag tycker synd om... men idag tycker jag bara att föräldrarna ska sätta henne i baksätet på bilen och köra iväg tills hon tystnar, för nu har hon gråtit i två timmar till och från. Jag undrar om de tar illa upp om jag knackar på med en flaska barn-alvedon i näven och undrar om de behöver hjälp?
Grannen som bor ovanpå har en flickvän som sjunger. Högt. Det stör mig också, kanske delvis för att det har gjort mig medveten om hur mycket mina grannar har hört mig under åren jag har bott här. Jag sjunger. Högt. I duschen. Ofta. Men jag sjunger förhoppningsvis lite renare. Och så siktar jag på porslinet när jag kissar. Det gör inte min granne. Jag har hört varenda droppe han kissat ur sig sedan han flyttade in. Dessutom har de sex högljutt. She's a screamer.
Nämnde jag grannarna mittemot med pianot och den lilla terriern som skäller oavbrutet?

Dagar då jag är arg på livet och dessutom har huvudvärk tänker jag att jag verkligen borde bo ute på vischan. Där skulle jag hojta så hela skogen hörde, men kräva att skogen var tyst tillbaka.

Nu började hon gråta igen...

Målsättning

Jag är inte på humör. Jag är less på att få för lite betalt. Jag är less på att inte jobba så jag blir nöjd, men vem orkar lägga 100% på något man får brödsmulor för? Jag börjar titta avundsjukt på kontorsslavars arbetstider, rutiner och lönecheckar. Men jag arbetar ju med det jag vill. Det är inte lätt att byta... Här var jag på väg att säga byta arbetsglädje mot högre lön och tvingas välja antingen eller, men är det inte just arbetsglädjen jag redan börjar sakna?

När jag står inför en grupp som jag ska hålla visning för, föreläsa för, inspirera eller handleda, då är jag fantastisk. Det tycker till och med jag. Men jag tycker att jag på senaste tiden bara får skit för det jag är dålig på, och varken betalt eller ryggdunkar för det jag är bra på. De hårdaste sparkarna mot mig delar jag som vanligt ut själv, men nu är jag less. Jag orkar inte må dåligt längre, så nu måste något hända.

Härmed lovar och svär jag att något ska hända.

Jag kanske måste söka ett vanligt jobb. Kanske deltid för att hitta vidare i den karriär jag har men med mer trygghet bakom? Kanske med något helt annat för att ta reda på om jag trots allt skulle sakna det här, eller om jag kan hitta andra vägar.
Det återstår att hitta den där avtagsvägen, men jag har börjat leta...

Jag vill ha en månadslön. Det är mitt mål.

ny mössa

Ibland är det rolig post som väntar på hallmattan när man kommer hem! Cecilia har skickat en virkad mössa till mig i hemliga vän-cirkelns tredje paket. Visst är jag söt i den?

Tack så oändligt mycket Cecilia! En virk-nybörjare som jag är dessutom mäkta imponerad! Dessutom låg det fantastisk choklad med earl grey-smak (!) i paketet. En liten bit smälter just nu på min tunga i eftermiddagskaffet. Te-choklad med kaffe alltså, visade sig fungera utmärkt!
Jag är fortfarande inte färdig med min väns present så jag sitter här och skäms lite mitt i glädjen över att ha något virkat! (Jag måste lära mig virka bättre...)

med bilder

Här kommer de saknade bilderna!
Först modulkoftan som hunnit så här långt:

Det är nära att den blir ett UFO om jag inte lägger upp nästa modul ikväll, så nu följer den med på stickcafé i afton.

Mest stickar jag ett varv då och då på min diamantsjal i Silke-Tweed som kommit så här långt utan att ha varit på bild en enda gång förrän nu:


Paketet från Marianne var en låda som svämmade över med allt det här:

(Jag funderar i detta nu om jag inte ska sticka nåt i sockgarn snart...)

Och här är ett första försök att fota tröjan jag stickat och designat, men fotot är taget före tvätt, så den ska bli lite mer bestämd i formen innan jag kallar den färdig. Den är i alla fall stickad i ett finskt ull-lin-garn som är helt underbart. Skiftar mellan lila, havsblått och grått och helt omöjligt att fotografera:


Jag har helt enkelt inte stickat så mycket på sistone, men jag hoppas komma igång mer igen i och med stickcafé i afton.

tänk om...

Prestige är viktigare än världsfred. Tydligen. (klicka på inlägget!)

bildlöst

Jag har fått paket från Marianne. Det var garn och te och tvål och choklad och lycka. Jag pep både en och tre gånger när jag drog upp liten skatt efter liten skatt ur lådan. Tyvärr bestämde sig min kamera för att strejka och nu är jag inte hemma så bild får ni vänta på... Men TACK Marianne!

Men det händer faktiskt mer än presenter på stickfronten också.

Jag stickar en sommarsjal. Jag har ingen bild på den heller, men den ska bli fin! Och ni ska få se den också. Dessutom tittar jag då och då på min radda moduler som ska bli kofta och kasnke blir den klar en dag. Jag stickade klart en tröja också, men inte ens det har jag bild på.

Hela det här inlägget är en spark i baken på mig själv för att ta lite bilder - snarast!

fördomsfullt

Jag hörde honom bara säga bara ett par meningar i en mobiltelefon, men det räckte för att få mig att fundera. På mig. På honom. På fördomar. På livet.
Han såg ut som den lyckade studenten. Det kan ha haft att göra med att han kom vandrandes emot mig på Chalmers-området. Chalmerist, välklädd, snygg och med en häftig modell av spejsig mobiltelefon mot örat. Byxorna satt perfekt halvt nedhasade till knäna, med moderiktigt slitet tyg frampå låren. Skjortan var nedstoppad bakom ett fyrkantigt bältesspänne som avslöjade klädernas budget, då det var ett känt och dyrt märkes logotyp som var utmejslat i metall. Solglasögonen dolde ett par ögon som nog mången salongsberusad blondin har drunknat i över ett glas i baren. Och på huvudet hade han lika mycket torrt hårvax som hår i en spretig och kaxig frisyr. Hela hans image sade att han hade hjärnan, pengarna, stilen och räkmackan att glida på.
Men i telefonen hörde jag honom säga:
- Det här är ju inte jag alls! Vart tog bohemen vägen liksom?
Hans självbild var en annan. Något helt annat än den detaljerade fördomsprofil jag just har gjort. Solglasögonen kanske dolde en sorgset vilsen blick snarare än sängkammarblicken? Någonstans sade någon att man inte ska avundas sin nästas lycka, ty du känner inte hans hemliga sorg. Ibland kan det vara bra att få en påminnelse om att alla du möter har minst två sidor, och i de allra flesta fall är de minst lika komplicerade som du.

enklare

Nu ska det vara enklare att kommentera i min blogg. Jag skippade word verification helt. Kolla om det funkar och spamma mig med vad ni tycker och tänker nu!

förändring

Hör i bakgrunden Stina Dabrowski intervjua nån kvinna... Jag såg inte början och jag tittar inte nu heller så jag får nog se efter i efterhand vem det är som pratar. Hon pratar om att hon tog hand om sin fars gamla moster. Plötsligt hör jag henne säga:

- Ja, det var svårt att få hemtjänst redan då.

Ingen reagerar nämnvärt på uttalandet, vilket gör min reaktion än starkare. Vi är alltså helt överens om att det håller på att gå åt pipsvängen med välfärden?

ja just det

Jag har ju inte skrivit om Grötö!
Om hav och sol och vin(d) blandat med sticktanter och garn. Vi var där förra lördagen och några stannade hela söndagen också. Vi satt i solen och stickade. Vi drack vin och stickade. Vi skrattade och stickade. Vi åt fantastisk mat utan att sticka samtidigt, för jag vill inte ha chiliräkor i garnet.

Marie hade ordnat och fixat och alla njöt, skrattade och - ja just det - stickade.
Jag vill bara tipsa alla om att allt blir roligare med gott sällskap, god mat och - ja just det - stickning.

Aja baja?

"Får jag ha verktygslådan?" ber Alfons. "Mmm", säger pappa, "men akta dej för sågen."

Jag arbetar på ”Barnens Byggplats” under Vetenskapsfestivalen och hjälper barn att bygga fågelholkar i långa rader. Det hamras, sågas, spikas, borras och skruvas för fulla muggar och ingen är förbjuden att använda sågen. Alla ska prova!

Jag tänker fortsätta tro på att det är bättre att låta barn kunna ta ansvar själva för svåra eller farliga saker. Lära sig att akta sig, men också att ta risker. Hittills har ingen skadat sig, men om Alfons pappa kom till byggplatsen skulle han nog få dåndimpen.
Alla använder (och aktar sig) för sågen!

nörderi

Gothcon. Mitt första spel-convent. Alla fördomar infriades, men många utmanades också. Jag köpte två kortspel och tre sorters tärningar.

I en gymnasieskola flyttar spelbutikerna, spelföreningarna, spelturneringarna och spelnördarna in i klassrum, grupprum och korridorer. Många är svartklädda med skojiga frisyrer. Många är glåmiga i hyn av för mycket inomhus-luft och många har social förmåga i paritet med... tja... någon som inte träffar så många verkliga människor så ofta. Men här finns också det där som jag kommit att gilla så mycket med en kategori människor som är så mycket mer varierade än vad fördomarna beskriver. Välkomnande, accepterande och fantastiska spelnördar som har inställningen att "Jaså, sån här är du! Intressant!" oavsett hur du är.

Kanske är det andra stereotyper jag umgåtts med och räknats till som är strängare i sin syn på in- och outsiders. Jag vågar av erfarenhet påstå att jag aldrig riktigt accepterats som kultur-tant till exempel. Kanske är jag för ung? Har för få sjalar i lime-grönt? Kan inte Stadsteaterns vårprogram utantill?

Jag vågar påstå att jag definitivt inte är en "riktig" arkitekt. Jag värderar till exempel andras åsikter, tycke och smak aldeles för högt för att passa in i den stereotyp som i och för sig andra än just arkitekter författat för vår yrkesgrupp.

Och jag ser mig inte ens som en riktig stick-tant. Än. Jag hatade till exempel stickning under min barndom, vilket var på det glada 80-talet, och ska inte en riktig sticktant kunna säga "Ja, på 80-talet..." och referera till en annan storhetstid för stickor och garn?

Jag förstår inte figurspelen. Jag spelar bara ett dataspel. Jag hatar att spela Risk. Men jag fick ändå känslan av att det var okej att kalla mig för spelnörd i helgen. Må vara inte fullfjädrad sådan, men minst lika välkommen som de svettluktande pojkar som lekt med tennsoldater i 48 timmar i sträck...

grisskär tussilago

Nu har de krupit fram ur skuggorna. Deras vinterdvala är över. På varje trottoarkant och trappsteg, på bänkar och staket sitter de och kurar och blundar med näsorna pekande mot himlen. Soldyrkarna har börjat blomma. Som grisskära, vinterbleka tussilagos poppar de upp över hela staden. Solglasögon och stor vintersjal, kort kjol och vinterjacka. Dresscode är casual springtime.
Och runt dem börjar restaurang- och barägarna att bygga bon åt dem. Uteserveringar där soldyrkarna kan häcka.

Det är vår. Men jag fryser allt lite fortfarande...

kompromisslusta

Jag har jobbat med en förskola och vad de tycker om sin skolgård. Vi diskuterar plats för plats och bygger modell... En pojke i synnerhet tyckte en hel massa saker idag.
Till exempel:

- Men allt är ju bra för att det är gården ju! Utom det mesta som ju kan bli lite bättre liksom.

Precis. Det är därför jag jobbar med det jag gör.

tilltro

Min närbutik har haft nypremiär. (Hurra!) Min närbutik förestås nu av en trevlig, leende kvinna med sinne för service. Vad som hände i eftermiddags händer inte i verkligheten... Inte den verklighet jag lever i - trodde jag.

Ett paket kaffe. Det är lite panik eftersom kaffet tog helt slut i morse. Och så passar jag på att plocka med mig ett paket juice och en glass (vädret måste snart få ett eget inlägg igen). "Ni tar väl kort?... Inte?... Oj, då får vi lite problem... Jag får komma tillbaka då... Vad sa du? Om jag bor i närheten? Jodå, uppgången humptidum där borta".

Hon föreslog att jag tog det på krita.

Ja, jag förstår att du gapar, men jag är helt allvarlig. Idag, den 25 mars 2007, handlade jag på kredit i min närbutik för närmare 60 kronor. Hon antecknade namn och telefonnummer och så var det inte mer med det.

Jag var tvungen att fråga. Hur går det till? Tja, hon skriver upp mig om jag inte betalar inom rimlig tid och så får jag helt enkelt inte handla på krita mer då...
Tillit alltså? Tänk om det fungerar?

så det så

Under de senaste 20 åren har mängden anmälda våldsbrott ökat med 6% sammanlagt. Under samma tid har bevakningen av våldsbrott i media ökat med 600%. Undra på att vi tror att allt är på väg att gå åt pipsvängen.

När jag var liten klagade jag på TV-nyheterna för att det bara var krig och död och hemskheter. Pappa journalisten tröstade med att säga att nyheterna rapporterar det som är oväntat och ovanligt, det som bryter mot alla mönster. Så så länge det är otäcka saker på nyheterna så borde det betyda att normaltillståndet i världen är gott och vackert. En tanke som tröstar och förklarar.

De nya lekplatserna som byggs måste uppfylla en massa krav på säkerhet så att barnen inte skadar sig, trots att alla som läst om Ronja Rövardotter vet att man aktivt måste lära sig att akta sig för saker. Om man inte utmanar faran vet man aldrig var gränsen går. Hellre skrubbsår på knäna än att inte veta hur, när och varför det gör ont i livet ibland.

mars-väder

Bara de som själva bor i Göteborg kommer att tro mig:

Snöstorm, hagelskurar, kulingvarning, regnskur, störtregn, översvämning (en hel rondell under vatten), ca 5 cm djupt snöslask, soltorr barmark, strålande sol, svettig på ryggen i solen, huttrande och våt om fötterna i vinterkylan, regn-plaskvåt (kappan och skorna försöker fortfarande torka), knoppande krokus...

Och alltihopa under en dag. Den 19 mars 2007. Kallades inte sånt här för april-väder?

integration

En flock duvor lyfter i Brunnsparken. Det plaskar i luften eftersom störtskuren just vräkte sig över oss. Snart är fåglarna borta, kurande under takfötter och andra utsprång. Synen som just flaxade förbi borde vara motiv för ett Göteborgs-vykort, då Göteborgs duvor är sällsamt speciella.

Svart, grått och brunt är stadsduvornas uniformsfärger, men i Göteborg finns en färg till. Vitt. Fredsduvor. Fria. På riktigt.

Under invigningen av VM i friidrott 1995 släpptes nämligen en skock vita duvor ut som en symbol för freden. Vart de skulle ta vägen efter att de lämnat Ullevi var det ingen som hade funderat på verkar det som, men de hittade i alla fall nya hem och nya vänner både här och där i staden. Svarta, gråa och bruna vänner. Ibland så nära vänner att det började kläckas väldigt speciella duvägg i Göteborg.
Här är duvorna svarta, gråa, bruna och vita. Ibland alla färgerna på en gång. Ibland mest vitt. Ibland vitfläckigt.

Så när skocken flaxade iväg i regnet idag, log jag åt alla de vita vingarna. De ska bara finnas i varmare väder, men just i Göteborg har la Paloma Blanca hittat ett sätt att överleva - integration.

författardrömmar

Tack!

Tack för alla kommentarer jag fått om mitt inlägg "ett ögonblick"! Ni är så snälla. En av kommentarerna jag fick i afton när jag var på stickcafé var att jag borde skriva mer sånt, och det föreslogs till och med att jag borde skriva en bok! Ja, precis som alla andra som gillar att skriva så drömmer ju jag också om den där Romanen, Livsverket, Konstverket, Resultatet av ens skrivande som ska bli av någon gång. När någon gång ska infinna sig hummar vi dock obestämt och otydligt om. (Mina romandrömmar är till och med så avancerade att jag vill skriva sittande i en viss fönsternisch i Toscana, och korrekturläsningen och lite mer stämning ska läggas till sittandes utomhus med utsikt någonstans i Kiruna-trakten... Kanske mina romandrömmar i sig ska bli själva romanen?)

Men jag har redan skrivit mer sånt här vardagsbetraktande faktiskt, och på begäran länkar jag därför till tidigare bloginlägg om maffia, kärlek på bussen, munspel av metall, tågperrongen, om när jag mötte en varulv och min egen favorit om hur jag är när jag är hormonstinn - ifall ni inte redan visste det. Ni som redan läst allt behöver förstås inte läsa igen, men smickrad som jag är av berömmet bjuder jag förstås gärna på tidigare alster (tills jag skriver fler).

Dock har inte så mycket av alla kommentarer jag fått skrivits här, och jag fick idag en fråga om det är meningen att det ska vara så besvärligt att lämna kommentarer i min blogg... NEJ! Det är inte meningen. Är det krångligt? Vad är krångligt? Jag har kollat alla inställningar och det ska enligt blogger vara enkelt och bra för alla som vill kommentera här. Är det inte det, så berätta det för mig! (I mail då, om det är nåt fuffens här) Jag hade ingen aning om att något ens skulle vara fuffens...

punktse/pdf/punktse_goteborg.pdf

Jag lever. Jag är frisk. Jag har fått skit på jobbet. Jag har fått beröm för att jag är så grymt bra på jobbet. Jag har fått en betalningsanmärkning på en räkning som hade gömt sig i pappershögarna. Jag har betalat räkningen och rensat den mest akuta av pappershögarna. Jag har tänkt skriva blogginlägg om sura busschaufförer och snälla vänner, om mjukt garn och vårsol. Men det blev det här i stället:

Jag är på bild i tidningen idag där jag stickar och dricker vin. "Stick och knyppla" heter artikeln. Hon som skrev den lilla artikeln vet inte att knyppla är en teknik för att knyta spetsar, men använde ändå ordet i rubriken. Varför använder man ord man inte behärskar i en rubrik?
Men jag tycker ändå att det är lite roligt att jag sitter och stickar på bild i tidningen, och att jag blundar och ser tjock ut.
Dessutom måste det kommenteras att tidningen .SE har ett namn som antyder att de är hippt uppkopplade, online och nätbaserade... Men adressen till deras tidning ser ut så här och är en PDF-fil:
http://www.aftonbladet.se/punktse/pdf/punktse_goteborg.pdf
Visst är det skrattretande bara det? Där är jag i alla fall. På sidan 12.

bihåleinflammation

penicillin

ett ögonblick

Jag gick nedför Avenyn igår och fann mig själv mitt i. Mitt i ett av alla de ögonblick som historier är vävda av ni vet. En sån där bild, där det händer lite för mycket för att man riktigt ska tro på att allt händer där och då. Följande scen utspelade sig under kanske en minut. Inget är överdrivet, tillagt eller ens tillrättalagt.

Det slår om till röd gubbe. Paret brevid mig faller från sista steget mot trottoarkanten direkt in i en eldig kyss. Människorna omkring mig stannar alla upp en aning och reagerar på kärleksmötet. Några med en avundsjuk suck, någon med en äcklad min, men när mannen i den röda kappan och hatten ler mot de unga förälskade bestämmer sig alla runt omkring för att kyssar på gatan är gulligt. Den lilla klungan jag står i som väntar på grön gubbe fnissar nästan högt när alla ler samtidigt. Gubben blir grön. Den unge mannen famnar sin flicka allt hårdare och säger "Äh, vi väntar en till!" och de kysser vidare. Vi är tre stycken som skrattar till högt och flickan som blir kysst, fnittrar mot sin älskades läppar.

Från andra sidan gatan kommer en flicka med en kontrabas-låda. Instrumentet går på hjul, men det ser ändå rätt otympligt ut. Liten flicka, stort instrument blir en ganska komisk liten scen, särskilt när hon plöjer motströms genom en grupp leende fotgängare som vi. Mannen i den röda kappan tar ett par danssteg runt henne och hon frågar spontant "Vilken melodi dansar du till?" Mannen stannar upp på refugen mitt i gatan, vänder sig efter henne och ropar "LIVET!" så att säkert femtio personer längs med gatan vänder på huvudet och undrar var "LIVET!" kom ifrån?

En annan man i kappa, men den här gången en brun, cyklar förbi och ler. Han trampar glatt med långa smala ben och har lurar i öronen, och jag tror han ler åt något som just berättades i hans öra. Hans grönrutiga halsduk fladdrar bakom honom och jag tänker farliga tankar om halsdukar som fastnar i cykelhjul, skidliftar eller bakhjul på cabriolet-bilar (Ni har väl hört historien om Isadora Duncan?). Bakom honom cyklar hans motsats på en tung och gammal damcykel. Hon som cyklar är också en tung och gammal dam. Hon har det jobbigt. Den blå och smutsiga jackan är för liten. Mössan är för stor. Håret är svettigt och konditionen inte den bästa. Pustande och flåsande tar hon sig förbi mig, och hon har missat varenda leende vi bjudit henne på i korsningen den senaste minuten. Hon är arg. Kanske är hon arg på alla träningspass hon missat att gå på. Eller arg på bidragen som inte räcker till en ny vinterjacka. Arg på snömodden som gör hennes jobbiga cykeltur än jobbigare. Och så får hon syn på det förälskade paret...
Hon fnyser. Hon är arg på ungdomarnas kärlek, för den är inte hennes. Det blev en ilska för mycket för henne, så hon kliver av sin cykel och leder den i stället. Stackars tanten som missade Det Gemensamma Leendet och "LIVET!".

Om någon annan var med om samma lilla historia igår, och skriver om den någon annanstans så är jag "hon med den gröna kappan och den stora röda sjalen". Ibland berättar vardagen små historier med många poänger och punchlines, men jag ska försöka komma ihåg att varenda minut är en liten anekdot om man vill. Man måste inte ha kontrabaslådor på hjul och män i röda kappor för att berätta en historia, men de hjälper.

kaffeburk

Det är märkligt hur minnena sitter i de mest vardagliga saker.

Jag slängde just två uttjänta batterier i den lilla påsen som jag har för just det ändamålet och då kom kaffeburkarna tillbaka till mig. Vart tog kaffeburkarna vägen? Ni kommer väl ihåg dem? Stora konservburkar med kaffe. Man drog av locket med en sån där ring, och det lät på ett alldeles särskilt sätt. Vi handlade på Konsum och fick hem blå kaffeburkar med franskrostat kaffe i. En stod under diskbänken och samlade uttjänta batterier. Pappa hade flera i garaget för alla möjliga grejer. Det var ingen som behövde uppmana oss till att återanvända burkarna. Kaffeburken var gjord för att leva vidare. Att återvinna kaffeburken var helt enkelt praktiskt.

Panta burkar och flaskor fungerar bra. Och att ha uttjänta batterier i kaffeburkar. Jag saknar kaffeburken.

naughty Lola with a cold

Fortfarande sjuk. Vill inte prata med nån. Vill prata med alla. Vill vara själv. Vill gå på fest. Gråter. Skrattar. Snorar. Spelar dataspel. Hostar. Sover. Stickar. Räknar fel på maskorna. Svär. Gråter igen. Nyser.

Känslomässig bergochdalbana genom snorträsk. Jag har haft roligare fredagar.
Jag har börjat på en gigantisk svart tröja åt en vän (Skulle lägga upp 50 maskor och räknade fel två gånger i feberyran. Det var traumatiskt.) har levlat min orc till 41 (nästan 42) och hostat halsen sandpapprig.

Men jag har några ljuspunkter. Den största damp ner i brevlådan igår. Älskade vännerna J och E hade skickat en pigga-upp-dig- och lite-efter-alla-hjärtans-present! Bara så där! Perfekt tajming! Och jag grät förstås när jag öppnade överraskningspresent. Jag är en tår-fontän these days. Vad jag fick? Titta här!

Den är hysteriskt rolig. Exempel på annons ur boken:

"Shy, ugly man, fond of extended periods of self-pity, middle-aged, flatulent and overweight, seeks the impossible."

Jag skrattar mig blå. Och gråter. Och glansögd, febersvullen byts för några minuter ut mot glansögd och rosenkindad.

prosit

Jag blev jättesjuk. Snuva, torr och ond hals, feber... Hela balunsen. Blä.

Men jag passar på att nysta det billgaste mjuka syntetgarn jag någonsin hittat. Ljuvligt mjuka, violetta halsdukar i Lindex REA-korg. Ta två, betala för en. Fyrtionio kronor halsdukar har blivit några nystan lite trassligt, ljuvligt, mjukt, violett garn.


Jag vågar påstå att det är ca 300 gram. Men innan jag skaffat hushållsvåg så svär jag inte på det dock.
Aa-TCHI (pip-rys).

huvudbry

Okej, jag vill inte ha "men-stackars-dig-vad-kan-jag-göra"-kommentarer till detta. Jag vet att de menar ack så väl, men de hamnar i helt fel sortering i min just nu bultande hjärna. Jag behöver bara få ur mig det här:

Jag orkar inte. Det är inte ens särskilt tunga saker som behöver göras men det går bara inte. Jobb, städning, ringa folk, fungera... Ingenting. Jag stirrar på alltihopa och mår kass i stället. Idag har jag äntligen vågat be om lite hjälp igen, för så här kan jag ju inte ha det.

Nu orkar jag dricka en kopp kaffe och ta en huvudvärkstablett till. Blä.

stor

Jag sa ju att den var stor. Jag har just möblerat om halva rummet för att kunna spänna ut den, och ska jag vara riktigt ärlig så hade jag nog kunnat dra i den ännu lite hårdare.
Gitarren fick vara med för skalans skull och sladdhärvan brukar ligga mer gömd än så här.

dåndimpen

Vi använder ordet dåndimpen alldeles för lite.

När jag öppnade mitt paket från min hemliga vän i hemlig-vän-cirkeln idag så höll jag på att få dåndimpen. Nära var det, och tårögd blev jag faktiskt. Jag har blivit glad för alla paket i hemlig-vän-cirklar hittills, men det här var så klockrent, omtänksamt, fantastiskt att det faktiskt tar priset. Dåndimpen-paket. Titta bara:

I paketet låg en fin påse med ett brev...

Brevet förklarar att innehållet jag stod och nästan blötte ner med glädjetårar är:
En härva naturfärgat, handspunnet ullgarn (spunnet av Lena i Västerbykil), ett nystan Rowan (Jag hade inte sett det här innan och kan nu inte sluta klämma på det) fyndat i Stockholm samt en liten skål. Pytteskålen är egentligen en så kallad flingsalt-skål, men precis som min hemliga vän Elisabeth påpekade så är den himla fin att ha små vackra knappar eller så i.

Så hon skickade med några små vackra knappar!

Är inte det här den finaste present ni sett så säg? Jag fick i alla fall nästan dåndimpen.

En dåndimpen till:
Jag har köpt tuggummi. Det är inte så speciellt, men jag gillar Extra-tuggummits nya förpackning! En burk med 70 tuggummin för 30 kronor (i stället för att köpa en påse med 25 för 17). Dessutom är den så ny att man fortfarande imponerar på folk genom att flippa upp locket och säga "Tuggummi?".
Idag läste jag etiketten på burken och fick nästan dåndimpen!
"For use at home, in the car or at work" Var inte det lite överflödig information? Och vad händer om jag vill tugga tuggummi någon annanstans?

Det är så man får dåndimpen!

Och till fantastiska hemliga vännen Elisabeth: TACK (igen)!

två

Modul nummer två är nästan färdig men jag har inte möjlighet att fota just nu. Det kommer, det kommer. Men jag måste bara rapportera att hittills är modulkoftan jätteskoj att sticka!

konstigheter

Ida tycker att jag ska hänga på och skriva sex konstiga saker om mig själv. Det borde inte vara så svårt för jag är ganska konstig. Dessutom vill jag minnas att jag bloggat konstigheter förr, men det var nog länge sen. Jag kanske har nya konstigheter för mig? Få se nu...

1. Jag föddes med en extra stortå på höger fot. Nu har jag en titanskruv genom den stortå jag har kvar på den foten.

2. Jag mår illa av lukten, smaken, tanken på jordnötter.

3. När jag nyser så säger jag a-TCHI väldigt fån-gulligt och sen ryser jag med ett pip som får mina vänner att skratta.

4. Jag sjunger sittande på toa.

5. Jag kan kauka.

6. I min bokhylla finns ett inramat foto av Karin Boye, ett av Eddie Izzard samt ett litet häfte med titeln "Om kriget kommer"... bland mycket annat.

Jag skickar inte vidare utmaningen, men uppmanar alla som vill att bjuda på sina freakshow-tricks.

brun

Precis innan läggdags börjar jag undra om
jag inte skulle ha gjort koftan brun...
Men nu får det vara lila. Så det så.

nuläge

Hon sitter alltid där. I hörnet av den lilla skulpturgruppen av Bianca Maria Barmen. Visst har jag sett henne sitta där förut, men aldrig riktigt lagt märke till henne.
Hon är liten. Kanske fyrtio centimeter hög. Oskyldig liten figur tillsammans med två andra små figurer.

Men idag såg jag henne mer än någonsin, just för att hon inte gick att se!

En golvtrasa och lite snöre räcker för att en oskyldigt, betraktande, liten skulptur ska bli något annat. Offer, dömd. Terror, misstänkt. Nutid, ondska. Ett helt nytt konstverk, med starka associationer kring. Allt som behövdes var en golvtrasa, lite snöre och allas smärtsamma medvetenhet om hur hemsk världen kan vara.

Jag undrar vem konstnären är.

en...

...färdig. Bara 10 moduler kvar.

Det är svårt med foton och färger. Utan blixt syns flätorna. Med blixt syns färgen. Men sanningen ligger någonstans mittemellan.

modul

It has begun! Igår lade jag upp 162 maskor och började med den första modulen till Den Fantastiska Koftan! Det återstår att se om den blir fantastisk på mig, men med de små ändringar (ganska stora ändringar i och för sig) så kan det här nog bli jättebra. Hoppas jag. Jag har blandat en tråd Safran (färg 23)med en tråd Alpaca (färg 6736), och jag kan inte annat än älska det lila tyg som kryper fram ur min rundsticka!

Och så måste jag förvarna om att jag snart bloggar bilder på en fantastisk sjal! Jag maskade av rosenknopparna igår, men den måste tyvärr spännas ut och sånt innan den går att visa upp. Önska mig lycka till med det förresten... Den får ta vardagsrumsmattan för att få plats! Den är stor. Nej, alltså... stor.

Igår postade jag första paketet i Nordisk Hemlig Vän 5-cirkeln också. Hoppas hon blir glad!

stickade

På bussen hem plockar jag upp stickningen och börjar räkna till sex. Sex räta, två tillsammans, en rät, ett omslag, sex räta... etc. Tankarna vandrar iväg.

Bakom mig sitter en liten kille på ca fyra år i knät på sin far. Bredvid sitter en ännu mindre lillasyster. De har varit på bio.
"Råttan var bäst för han var så... så... jag-ig!"
"Självisk menar du" svarar pappan lugnt.
"Titta hon stickar ju!" utropar pojken sedan och är på väg att dyka över nackstödet och ner i mitt knä.
"Ja, titta..." svarar pappan lugnt.

Jag åker med ytterligare två hållplatser innan jag trycker på knappen för att kliva av vid nästa. Pojken pratar vidare om filmen, om lillasysters borttappade mössa och om att han ska få plinga när de är framme vid hemma-hållplatsen. När jag reser mig och går mot dörren vänder han sig mot pappan:

"Hon stack!"
"Ja, nu gick hon" svarar pappan lugnt.
"Nejje! Med garnet! Är det svårt att sticka pappa?"

Jag kliver av och ler ända hem tills jag låst upp ytterdörren där det ligger räkningar på hallmattan... Men nu ler jag igen vid minnet. Vad jag stack på?
Jag är äntligen på slutspurten med rosenknopparna.

känslosnylt

Pudel ikväll (igen). Jag såg föreställningen i Stockholm för länge sedan. Då med härliga N. Ikväll med härliga J. Den var lika fantastiskt, konstigt ljuvlig nu. Det är att titta på en tavla, men motivet råkar liksom röra sig, sjunga, spela, dansa.

Frida Hyvönen sitter vid sitt piano och sjunger och plinkar passande ackord. Dansarna går, står, sprätter och glider omkring i märkliga kläder och plötsligt springer det fluffiga, vita kungspudlar på scenen. Och jag sitter där och ler. Det är bara att hänga med i overkligheten.

Precis som med sport på TV och känslosamma filmscener är det lättare att känna det här. Jag går liksom in i dansarnas huvuden och är ömsom glad, ömsom arg, ömsom ledsen. Jag känner starkare i dem än i mig själv.

Det är ett känslomässigt handikapp jag har kvar, så jag kanske blir lite extra kulturell eftersom dansstegen når in i hjärteroten, dit annars väldigt få kan nå.

Be mig gärna om hjälp, för jag känner gärna din smärta. Den känns mer än min egen. Sen ska jag öva på din för att nå min. Sen ska jag bli hel och känna alla känslorna lika starkt som förut.

Kanske ska jag börja med att skrapa knäna i sommar och hulka gråt medan någon annan sätter dit ett plåster. Kanske ska jag krypa upp i famnen på någon och somna, trygg, varm och vilande. Kanske ska jag inte börja om helt från början, men i stället dyka i de känslor som står till buds, vare sig det är sorg, glädje eller (som jag förstås hoppas) kärlek?

Till dess får jag fundera på vad jag egentligen upplevde när jag såg Pudel ikväll och sen hoppas på fler guld i VM. Det är så lätt att känna glädje med guldmedaljörer, för de har så mycket jag kan snylta av…

Jo, jag känner. Jag tycker om. Jag lever. Men inte lika fullt ut som jag ju vet att jag en gång gjorde. Jag försvarar mig mot känslostormarna. Vågbrytare i hjärtehamnen. Jag väntar på min alldeles egna känslotsunami.

lik

Som om en skock med fåglar flög över ett grekiskt bröllop (min erfarenhet av grekiska bröllop är att man skjuter i luften med pangpang-prylar) kraschlandar de över staden i det så kallade vintervädret. Göteborg, horisontellt regn och kulingvarning. Då blir det så här.

Peka på bilderna för att få en liten bildtext. Fungerar kanske bara i IE... Klicka för full storlek.




















...efter den här vintern saknar jag verkligen Norrland.

kyligt

 
Som en glad överraskning kommer här ännu en bild av mina just nu bästa vänner. Jag har inte döpt dem individuellt, men Tossorna och jag skulle just nu inte klara oss utan varandra. De ser sorgliga ut utan mina fötter i dem, och jag får blåa tår utan dem.

Köket är värst. Det är svinkallt. Och nej, det hjälper inte att vrida på elementets reglage. Jag har provat. Men om fastighetsskötaren lyssnar av sin telefon kanske mitt och Tossornas förhållande slipper vara så klarar-mig-inte-utan-dig-klängigt.

diplomati

Kaffe skulle nog kunna fixa världsfreden om det bara serverades till precis rätt personer vid precis rätt tillfälle...

Min första kopp den här förmiddagen hade i alla fall effekten att jag andades lugnare, lät trevligare i telefon (En kollega kommenterade hur pigg och glad jag lät. Jag är inte pigg och glad. Det är ju måndag!) och fick fyra mail skrivna på en kvart. Nu gäller det bara att lista ut hur kaffe-effekten ska hålla i sig.