maffia

Det är långfredag. I ett hörn av den ganska dyra restaurangen med väldigt gula dukar sitter tre personer vid ett bord. Två av dem är mörka män i obestämbar ålder på väldigt bestämt humör. De sitter mittemot varandra och talar italienska. Tonen är vänskaplig men skarp. De respekterar och tycker om varandra, men båda vet att den andre menar allvar. Tyvärr kan jag inte höra tillräckligt många ord för att förstå ens vad de talar om. Det enda som inte stämmer är deras klädsel. I stickade, randiga tröjor som ser ut att komma från Dressman blir maffiastilen i övrigt väldigt märklig.
Innanför den större mannen sitter en skrämd blondin. Upptryckt mot väggen ser hon ut att förstå ungefär lika mycket som jag av det herrarna diskuterar. Mannen bredvid henne ger henne en blick och säger ”… och så du förstås” på svenska. ”Jag vaddå?” frågar blondinen. Han svarar inte.

Männen byter stora påskkort med varandra och jag ser den större av dem öppna sitt kort. Han räknar en, två, tre, nio, femton sedlar som ligger i kortet. Hans vän ser ut att bläddra i en liknande bunt, men honom ser jag bara ryggen av. De nickar mot varandra och jag gissar att en betydlig summa just växlats i ny valuta.
Blondinen ber viskande om att få besöka damrummet. Hon blir utsläppt från sitt hörn och tackar sin bordsherre överdrivet mycket för ynnesten att få gå på toaletten. Hon skyndar sig med snabba, korta steg i höga klackar. Hennes snäva kjol sitter snett och den gula blusen är uppknäppt och avslöjar ett svart spetslinne i urringningen.
Kyparen kommer med vin till herrarna. Den store provsmakar. Han snurrar, tittar, luktar, sköljer runt vätskan i kinden… han kan sin sak. Till slut nickar han gillande och kyparen andas ut och dekanterar vinet prydligt i herrarnas glas. När han sträcker sig för att hälla vin även i den blonda kvinnans glas lägger en av männen handen över för att markera att hon inget ska ha. Blondinen återkommer från damrummet och hon rodnar betänkligt över trängseln hon orsakar när hon och kyparen klättrar om varandra när hon försöker ta sig tillbaka till sin plats. ”Förlåt” säger hon, för något hon inte alls behöver be om ursäkt för. Hon häller upp vatten i sitt glas med en besviken blick mot männens fyllda vinglas. Jag tror hon också ville ha vin, men hon verkar inte få välja själv.

Maten kommer. Herrarna äter varsin köttbit med sås och potatis. Kvinnan äter dagens lunch: jordärtskockssoppa med kräftstjärtar. Den åt jag också och den var god, men herrarna fnyser åt hennes tallrik när den bärs in. ”Undra på att du är tanig” säger den mindre av männen så högt så jag hör. Männen skrockar och kyparen ser besvärad ut och ger kvinnan en medlidsam blick.

När de så småningom lämnar restaurangen går herrarna först och blondinen efter. Den större mannen håller henne om handleden och drar henne lite bakom sig. Inte i handen. Handleden. Det är tydligt vem som bestämmer. Mindre tydligt är vad de var för några.