munspel av metall

Han var en sån som alla lägger märke till, men som ingen ser. Han var högljudd, alkoholpåverkad, smutsig och luktade kiss. Han var arg på allt. Han var ”less på skiten” och tyckte att ”ni kan dö allihop!”. Alla på vagnen tittade ner i sina Metrotidningar eller ut genom fönstret. Ingen såg honom. Han fanns inte. ”Nu RÄCKER det!” skrek han.
Jag tyckte synd om honom, men kunde heller inget annat göra än att titta ut genom fönstret för han skrämde mig så. Han lät riktigt hotfull, om än med betoningen på full. Men någon som hotar att spränga världen samtidigt som han skjuter folk på trottoaren med ett utsträckt pekfinger som gevärspipa kan ge ett rentav tragikomiskt intryck. När vagnen svängde och han vinglade till på sina fötter (som han var betänkligt rund under), så kunde knappt jag heller dölja ett leende åt hans hålla-balans-dans. Han fick syn på en kille med samma problem att hålla sig för skratt…
”NU RÄCKER DET!” skrek han igen. ”Vad FA-AN skrattar du åt?! Va? Är det roligt att se andras misslyckanden va? Va? Jag är så trött på hela skiten och just nu är det ditt fel din jävel!” Han stod på knä på sätet bakom killen han nu beskyllde för allt och han höll något mot hans hals och drog hans huvud uppåt. Jag hann tänka att det kunde vara en kniv. Jag hann tänka att nu händer det. Nu går det riktigt åt helvete.
Men sen blev jag arg. INGEN gjorde nåt. Det är klart jag också blev rädd, men vad jag inte kunde göra var att titta ut genom fönstret. Jag skickade tyst meddelande framåt i spårvagnen att de skulle be föraren larma. Det går tydligen fortare med deras larmsystem än om jag ringer på mobilen. Jag ville inte ropa, för jag ville inte att han skulle beskylla mig för allt därnäst.
”Det är fan inte på låtsas längre! Nu jävlar har det gått för långt!” Han skrek inte. Han väste. Killen började bli röd i ansiktet och jag visste inte om det var av skräck eller luftbrist. ”Det här är ingen leksak! Det är ett KOPPARMUNSPEL av METALL och jag kan skära halsen av dig med det!” Det var ingen kniv. Det var ett munspel. Först blev jag lättad, sen rädd igen. Han har ju rätt. Han skulle säkert kunna döda med ett munspel av metall.
Nu tittade alla. Det hade blivit allvarligt nog för att vi inte skulle kunna koncentrera oss på våra Metro och mobiltelefoner längre. Men hade det varit en kniv och hade han varit mer bestämd hade vi alla reagerat alldeles för sent. Men så stannade vagnen.
När dörrarna öppnades tittade munspelsmördaren upp och såg ut att rycka till. Han rusade av vagnen och jag hörde honom ropa ungefär ”Nu var det NÄRA!” innan dörrarna stängdes.
Jag tror verkligen det var nära. Någon, något eller allt har knuffat en alkoholiserad munspelstrubadur över gränsen. Hoppas någon frågar honom hur han mår, med kärlek i rösten, innan han skär halsen av någon med sitt munspel av metall.