Som i början av nittiotalet när man fick en skymt av Honom på rasten. Mellan tjocka jackor och stojande högstadiebarn i korridoren såg man en glimt av en hårlock eller en arm och det räckte. Man hade tittat så länge och så ofta och känt så mycket att en endaste liten skymt fick hela tillvaron att fladdra till. Aldrig är kärleken så allsmäktig som i en förälskad tonårings kropp. Men man känner minnet i kroppen av de stora känslorna ibland, även i de allra minsta kärleksrelationerna.
En främling steg på bussen. Med en ganska alldaglig uppsyn med håret på ända och med kläder som ut som om de hade klättrat upp på, respektive ramlat ner på hans kropp. En ganska nyvaken blick fångade min, och fjärilarna i magen vaknade en sekund och undrade vad som stod på. Det undrade jag också. Något i blicken vi utbytte darrade till och när han satte sig på sätet bredvid mig kändes huden elektrisk under kläderna. Hans jeansklädda lår rörde mitt och i varje sväng verkade vi båda överdriva bussens rörelser i oss och vi hamnade nära, närmare.
Inga händer, inga blickar, men ändå närhet. Inget jag inbillade mig, men heller inget som någon runt omkring kunde upptäcka. Två främlingar som hamnade bredvid varandra på bussen, men som kom att betyda allt för varandra i fem hållplatser. Före den femte hållplatsen sträckte han sakta ut handen och tryckte på en röd knapp. Hans långsamma rörelse bad nästan om ursäkt och förvarnade mig om att han skulle kliva av. Han reste sig långsamt och vände på huvudet och mötte min blick igen. Ända till han stod nere på trottoaren och vände sig om höll vi kvar ögonkontakten och ingen hade missförstått. Ingen hade heller sagt nåt. Ingen förväntade sig nåt. Minst av allt förväntar jag mig att se honom igen och det gör ingenting.
Vi betydde allt för varandra i fem hållplatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar