hastighetsrekord

Ledig. Enda planerna för dagen var att dyka upp hos en vän under eftermiddagen efter att ha fått följande inbjudan per sms: ”Det är höst! Sconesmys hos mig på söndag från klockan två!” Vem kan tacka nej till något sådant?
Med nyduschad kropp insvept i den omåttligt bekväma bomullsrocken från Yasuragin, och med en inpackning i håret, satt jag i godan ro och läste dagens skörd av nätdagböcker och bloginlägg.

Då ringde muséet.

”Var är du? Det står ett gäng nästan irriterade människor här och vill ha workshop med dig. Nu. Eller egentligen för tjugo minuter sedan.”

Ingenstans finns någon anteckning om att jag skulle ha hand om detta. Inget minne av när och hur jag tackat ja till detta vill dyka upp i huvudet hur jag än söker. Var missförståndet uppstått är ännu en gåta, men vad gör man? Jo, man rusar.

skölja-håret-sminka-sig(sparsamt-och-toksnabbt)-klä-på-sig-blåsa-
håret-packa-en-liten-väska-ta-på-sig-skorna-få-med-sig-jacka-och-
halsduk-springa!

På väg till bussen hade jag ena armen i jackan. Jag höll i sjalen och väskan och tog på mig klockan med ena handen och stämplade biljetten med den andra. Busschauffören sade ”Snyggt jobbat” när jag sprang direkt in i bussen. Jag tackade samtidigt som jag började knappa på telefonen för att ringa scones-kompisen och förklara läget.

Jag kom inrusande på muséet 29 minuter efter telefonsamtalet. Det måste vara hastighetsrekord. När gruppen samlats fick jag en hand på min axel. ”Hej Lisa!” Mannen som var en av mina första chefer skulle vara med på workshop. Då, en ung amanuens på ett annat museum i en annan tid där jag jobbade om somrarna. Nu, en vän jag ser då och då, eftersom vi flyttat till samma stad och delar en del intressen. Men visst var det underligt att hålla låda inför någon som en gång var en överordnad och en ung vuxen i min tonårsvärld.

Tur att både jag och mina gäster är flexibla ibland. Vi satte igån 50 minuter efter utsatt tid, men ingen klagade på förseningen utan förstod att det blivit något missförstånd. Det var dessutom en väldigt lyckad workshop idag. I efterhand var det en workshopdeltagare som i stället tackade för förseningen eftersom hon hann fika lite och dämpa hungern innan. Det märktes på fler än mig att det är söndag idag.

I gruppen fanns också en tjej jag sett förut, men som jag inte kunde placera. Till slut kände jag mig tvungen att fråga. ”Jo, jag går samma utbildning som du gick”. Ja, förstås. Ansiktet fick sin plats i minnesarkivet.

Efter många om och men kom jag till slut hem till sconesvännen. Det fanns scones sparade, teet var gott och sällskapet trevligt. Jag fick tillbaka min lediga söndag.
Så klev fler vänner till sconesvännen in genom dörren. Jag skrattade och hon skrattade, och tjejen från workshopen sade ”ja, nu känner vi ju varann” när hon sträckte fram handen.

Sen hade jag trevligt en stund till. Tog en osannolik och vältajmad väg hem med kollektivtrafiken och ser nu fram emot en måndag som jag kanske kan ha lite mer kontroll över.