smygpremiär

Lika magiskt som alltid när en enkel mugglare som jag fick kliva in i Harrys värld en stund. Det var smygpremiär på den Flammande Bägaren igår, och jag var där.

Det är inte meningen att ge några spoilers, så jag säger bara vad det var lite för lite av, så kan ni njuta av magi i överflöd när ni går och ser den själva i stället.

Några klipp var märkliga och det var som vanligt för lite av allt, men jag satt ändå som på nålar hela filmen. Om man visar upptakten till något, blir det märkligt att sedan direkt klippa till eftersnacket. Om man visar nervositet inför något, blir det märkligt när man sedan bara får se om det lyckades eller inte. Om man tar in Jarvis Cocker i ett gästspel, blir det märkligt när man inte ens hinner pipa av glädje, innan man ska snyfta av besvikelse för att han redan är borta. Om Gary Oldman har en roll i en film, blir jag lite ledsen när han är en hög glöd och aska i den enda scen han fick.

Ja, det var för lite av mycket, men en del är det ju för lite av hur mycket man än får.
Ron Weasley till exempel. Älsk.

Och så måste jag bara säga att Wormtail är ett fan så mycket bättre namn än översättningen Slingersvans.

Jag ska se den igen. Och igen. Och igen. Precis som jag gjort med både böckerna och filmerna förut.