önskedagboken

Efter röstsammanräkning så bestämde mina läsare att jag skulle skriva om rädslor inför resan. Det har jag gjort, men texten blev så personlig att jag inte kan lägga den här. Här kommer i stället en annan önskedagbok. Det blog-läsarna ville ha. Ja, jag har ju lockat till mig lite stickande människor, så jag tänkte berätta om hur jag började drömma mardrömmar om att kräkas filtad ull.

Det har en enkel förklaring. Jag guidade DoRedo-utställningen på muséet. Den handlar om filtad ull, eller om krympta ulltröjor om man så vill, som man gjort nya skojiga saker av. Men inte ens en riktigt rolig utställning är rolig att visa 13 gånger på fyra dagar...
Jag visste inte vad jag redan sagt och inte. Skämten och anekdoterna kändes som de ramlade ur mig som långa rapningar. Därför vet jag att jag är bra på mitt jobb. Därför att: Även efter den jobbigaste visningen fick jag höra att det varit sååå bra och sååå inspirerande.

Med tanke på hur sällan jag själv erkänner att jag är bra på saker... Jag slår oftast bort komplimanger med kontra-komplimanger och rodnande "äääääsch" - det är så dumt. Jag är bra på mitt jobb.

Och jag håller fortfarande på att sticka min svarta ulltröja, och om jag inte är trött på ull efter det här så är det nog ingen fara. Däremot ska jag inte sticka något ribbat på ett tag efter det här...

Två räta, två aviga.