(bild från Pernillas hemsida)Pernilla Svenre är en designer som jag beundrat länge. Men jag har fruktat hennes vackra plagg. De har inte varit för mig.
Skira, långa, kroppsnära, vackra och genvägen till att få mig att se ut som ett mumintroll.
Men idag gästföreläste hon på Röhsskas stickcafé och berättade vilken sorts sensualism hon är ute efter att efterskapa. Och hon nådde mig.
Det låter så satans fånigt, men jag provade en kappa som jag tittat på många gånger, men aldrig vågat prova. Jag såg varenda kurva. Jag förstod att det var meningen och plötsligt såg jag det:
Jag är vacker.
Inte på alla sätt jag önskar och självbilden, självkänslan och självförtroendet drar fortfarande åt olika håll om olika saker. Det är en inre dragkamp mellan självhat, kompetens, inkompetens, fulhet och skönhet som gjort ont länge nu. Och alla masker jag har satt utanpå börjar bli tunga att hålla upp.
På ett stickcafé bland garner, tanter och sorl satt jag nära till tårar, för skönheten i Pernilla Svenres konstverk, som alltid hånat mig från sina galgar, sa mig plötsligt att jag var vacker. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar