110 mil väder

Etthundratio mil, drygt, är det mellan Calgary och Vancouver. Vägen går genom Klippiga Bergen och när man stannar på truck stop-ställena så säger folk saker som ”Hur är det däruppe? Kan jag ta passet idag eller ska jag vänta tills imorgon?”. Man åker genom ställen med namn som Hell’s Gate och Roger’s Pass och vissa indiannamn har fler Q än vokaler i sig. Och så är det vackert. Vackrast.

Det tar ett tag att åka den där vägen, och när moder Natur dessutom bestämmer sig för att sprida ut alla sorters väder på den minst sagt kuperade vägen blir det ännu roligare. Spencer körde mest, men fick också köra i bäst väder. Så fort jag tog i ratten så hände det nåt. Snöstorm, skyfall, regn på snö, kastvindar, glashal serpentinbacke nedåt... Till slut skrattade vi bara när jag kröp fram i 40km/h i ännu ett sorts oväder. Det var lite otäckt, men jag upptäckte också att jag har saknat att köra bil, och det gick ju faktiskt jättebra. Till slut.

Ett av de första stoppen var för att titta på en fantastisk glaciär-sjö, Lake Louise, där folk åkte skidor och skridskor medan de försökte se till bergens topp, som tyvärr var höljd i dimma just då. Men oj, vad det var vackert. Och smältsjövatten är så klart att det var som att titta på flytande putsat glas som flöt förbi i bäcken som inte frusit...

Vi stannade ofta i korta små pauser på bensinmackar och diners. Folk i rutiga täckvästar och stora kängor hoppade ut och in ur sina gigantiska trucks och blåste iväg på Highway 1 åt endera hållet. Kassörskan på stället där vi stannade efter snöstormen frågade om vi åkt genom ovädret: ”Blizzard, ey? Hard, ey?” Vi hade åkt ifrån de fullständiga meningarnas land för länge sedan.
Jag köpte en chocolate chip cookie och en kaffe och slog mig ned vid ett av borden i den lilla serveringen. Varje bord hade varsin betal-telefon. Därifrån ringer trucker-förarna hem och säger att de tagit sig förbi Hell’s Gate i spöregnet, eller att de väntar med att åka över passet till morgonen... Vi körde över alla pass och genom alla ravinerna i vår lilla blå hyrbil. Det tog ett tag, men vi kom fram.

Så efter en fantastisk roadtrip-dag på ca 14 timmar är vi nu här, i Vancouver. Jag sitter i vardagsrummet hos Mandy och Zak och förundras över att jag faktiskt är här. Då och då kommer katten Roxy och buffar på mig och vill bli klappad. Ibland är det Spencer som buffar på mig och vill bli klappad han också...

Strax ska vi ut på någon slags sightseeing-plus-shopping-tur, tror jag. Undrar om det är jag som kör? Jag hoppas lite på det.

eggnog

Så det är sant. De äter faktiskt kalkon och tranbärssås, stuffing och potatismos... Mycket av varje, och gärna två portioner. Och så efterrätt förstås. Så småningom sitter hela sällskapet med översta knappen uppknäppt och kvider av att det stramar i sömmarna. Då hälls det upp eggnog...

Juldagsmiddag hos Spencers kusin med en och en halv släkt, och jag har nu upplevt filmernas julmiddag med alla dess ingredienser: Där fanns kusinen från landet med den breda dialekten. Farbrodern man bara ser en gång om året som alltid berättar de bästa historierna och som har det mest mullrande skrattet. Hunden som försöker para sig med en av mormödrarnas ben vilket får alla att vika sig av skratt. Den blyge elvaåringen som önskar att någon annan kunde få stå i rampljuset, ända tills alla gullar med släktens minsta medlem på fem månader. Då vill elvaåringen ha uppmärksamhet igen, så han retar sin sjuårige bror, tills alla måste bry sig igen. Där fanns också de tre kvinnorna som jämförde recept i köket. Där var mannen i huset som fick skära upp kalkonen, medan han diskuterade dess vikt och forna julars stora kalkoner med de andra herrarna. Och så var jag med på ett hörn. På studiebesök.

I min julstrumpa den morgonen hittade jag söta små presenter från Spencer och från min mamma. Den var annorlunda i år, men jag har ändå haft en god jul.

Spencer och auntie Do äter julmiddag

julafton

Jag är friskare. Jag lever. Rösten är inte helt tillbaka ännu, men jag avbryter mig inte längre mitt i meningarna. Igår var det ibland för smärtsamt att tala till punkt. Idag kan jag känna hur underbart det doftar här. Vi bakar nämligen.

Det är julafton här fortfarande. Medan klockan är fem på morgonen hemma i Svedala så är klockan nio på kvällen här i Calgary.
Det har varit en märklig julafton. Ingen skinka. Inga julklappar. Jo förresten, en julklapp har det varit. Jag kommer till det senare. I stället har jag tillbringat dagen i Spencers hem städandes, plockandes, fixandes klappar och nu ikväll alltså bakandes. Jag bakar svenska lussekatter och Spencer gör chocolate chip cookies. Lägenheten doftar ljuvligt!

Det är helt klart igen vanlig semester jag är på. I förrgår arbetade jag som volontär på ett av Calgarys kasinon! Ja, det låter galet, men det är så det fungerar här. Varje kväll har en välgörenhet av något slag hand om en del av driften av kasinot med hjälp av volontärer. Jag var en av ”the counters”, vilket innebär att jag tillsammans med fem andra blev inlåst i ett rum för att räkna pengar två gånger under kvällen i ungefär en timme per gång. Cirka 400 000 dollar i kontanter passerade under mina fingrar. Tro det eller ej, men jag hade faktiskt fantastiskt roligt, och ingen kan påstå att jag samlar dussin-minnen här borta.

Jag har inte berättat färdigt om idag än heller. Mandy och Zak var här en stund på eftermiddagen och vi åt choklad och bytte presenter. Mandy pep av lycka när hon fick garn från Östergötlands Ullspinneri och jublade åt sin engelska översättning av Doktor Glas (som vi diskuterat och som hon varit nyfiken på). Zak log sitt lugna men mycket lyckliga leende åt sina klappar också, kanske mest åt sitt set med rese-adapters för Appleprodukter som Spencer lyckades pricka klockrent med. Spencer och jag fick en gemensam present, men vilken present!
Vi hade en idé om att vi skulle ta bilen över bergen till Vancouver över nyår. Dels för att hälsa på Mandy och Zak i deras hem, men också för att åka till Victoria, där Spencer växte upp. Men det såg inte ut att bli av för Spencers bil är inte att lita på. Så när vi packar upp presentpåsen och hittar ett presentkort på hyrbil en vecka för att kunna göra resan trots allt... Jag menar... Vilken present!

Jag ska till Vancouver över nyår! Och jag ska bila genom Klippiga Bergen för att komma dit. Några säger att den vägen är vintertid det vackraste man kan åka på denna planet. Och jag ska få se Victoria! Spencer påstår att Göteborg och Victoria liknar varandra trots att Göteborg är tio gånger större. Efter att i det närmaste suttit inspärrad med min förkylning här så är alla äventyr som ligger framför mig om möjligt ännu mer spännande!

Nu är lussebullarna färdiga. Lite svensk jul har smittat av sig ända hit, även om jag måste vänta med att öppna julklappar tills imorgon. God jul på er!

Visst ja, jag höll på att glömma en sak. Januarinumret av Amelia kom ut den 22 december och där är min intervju om den här bloggen med. Så först och främst vill jag hälsa eventuella nya läsare välkomna, och till er gamla läsare kan jag väl tipsa er om att kika i Amelia om ni får chansen...



Och så avslutar jag dagens inlägg med en bild på den fantastiska, men ack så suddiga, Mandy, från en fantastisk vietnamesisk restaurang där jag åt världens kanske godaste nudelsoppa:

sjukling

Äventyret fortsätter, men inte riktigt som det var tänkt. Efter två dagars skojigt äventyr så tog det tvärstopp. Förkylning. Nej, inte sån där vanlig med lite snuva och nysningar, utan en som började med hosta, fortsatte med ont i lungorna, svårt att andas, hosta tills jag grät, inte kunna sova, sitta upp halva natten, feber... Ja, ni fattar utan att jag går in på de slemmigare detaljerna. Men eftersom det är fantastiskt tråkigt både att tänka på, skriva om och att läsa om hur sjuk jag varit så berättar jag om vad jag hann med innan jag däckade i feberyra. Först åkte jag rallybil.

Nej, jag vågade aldrig sätta mig bakom ratten. Det var lite för många som tittade på och lite för länge sedan jag körde bil alls för att det skulle kännas helt okej. Men jag satt i passagerarsätet när Spencer körde och det var roligt värre. Vroooom!
Vi var på en stor parkeringsplats-liknande leråker utanför stan där man hade snitslat en teknikbana med små orangea koner. Det var kallt. Nej, låt mig säga det där igen: Det var så ini[mångafulaord] jättekallt. Så kallt var det. En massa karlar i stora kängor, halsdukar runt öronen och många lager långkalsonger (Något jag antar att de hade, för de huttrade inte lika mycket som jag och jag hade ett lager långkalsong) pratade om hästkrafter, vilka däck de valt och så vidare... Det var amatör-rally-elitens svinkalla lilla paradis på jorden helt enkelt.

Efter rallyäventyret åkte vi hem till familjen Moore på snabbvisit. Detta betyder att jag fick träffa Mandy. Det kanske inte betyder så mycket för er när jag bara säger det så där, men frågan är om inte Mandy är nästan lika mycket anledning till att jag åkte till Kanada som Spencer är. Låt mig förklara: Mandy är en av Spencers bästa vänner. Hon är gift med Zak, som jag fick träffa redan i våras. Mandy hade jag inte träffat ännu, men hon har känts som en av mina närmaste vänner ett bra tag nu. Vi har mailat varandra, skickat presenter till varandra, pratat i telefon och via msn. Det är nästan helt tack vare Mandy som jag började sticka. Kramen vi gav varandra var lång och innerlig och äntligen är hon på riktigt.

Sedan började jag hosta, men jag tog mig samman tillräckligt för att träffa Mandy och hennes bästa vän Amy (vars blog jag läst i över ett år) för att shoppa garn i förrgår. Men det var uppenbart att jag inte var på topp, men garnbutiken var ljuvlig så jag ska definitivt tillbaka. Detta var i förrgår eftermiddag. Den kvällen hade jag en hostattack som höll på att spränga lungorna i mig. Igår låg jag däckad i feber med sandpapper i halsen och idag väser jag som om jag druckit whisky till maten i en vecka. Jag är i alla fall på bättringsvägen...

välkommen

I en vit smyckesask med en stor rosett på låg min välkommen-till-Kanada-present. Först tänkte jag dra nåt skämt om att det väl inte var en ring... men när jag lyfta var det för tungt för det ändå, och det skramlade mystiskt. I paketet låg en nyckelknippa med nygjorda nycklar till huset, lägenheten och bilen och på nyckelringen de hängde i var mitt namn ingraverat.

Han vet hur man får någon att känna sig välkommen. Nog för att han fortfarande ursäktar sig för att lägenheten inte är ”färdigfixad” och den är rätt sunkig, men jag känner mig ändå som hemma. Mitt välkomnande var fantastiskt.

I badrummet hängde handdukar framtagna, en byrå var urstädad och i halva garderoben hängde bara tomma galgar. Så satte han mig på sängkanten och bad mig blunda. I knät fick jag en liten påse med fyra små paket och ett kuvert. Det sista paketet innehöll nycklarna. Man börjar alltid med kortet och i kuvertet låg just ett försenat födelsedagskort och ett av paketen hörde till. I det låg en förstautgåva av Douglas Coupland’s Life After God. En bok jag älskar och som jag läst högt ur för honom för länge sedan. En perfekt present helt enkelt.

Sen skulle jag öppna de två mini-paketen. Ett paket tuggummi av sorten som tog slut alldeles för fort när han var hos mig i somras och en burk Chargers, chokladdragerade kaffebönor i en burk som ser ut som ett batteri. Han skickade såna till mig en gång och jag har tjatat om dem sen dess. Jag ska nog försöka ta med mig en låda såna hem.

Jag känner mig välkommen.

Jag har träffat vänner och släktingar redan. De har alla hört talas om mig och alla frågar intresserat om allt, och jag känner mig som en i gänget inom fem minuter.

Idag ska vi till rallybanan. Spencer är hobby-rallyförare och försöker övertyga mig om att köra i teknikbanan... Jag återkommer om hur han lyckas.

jag är här

Den är inte direkt liten den där dammen vi kallar Atlanten. Med försening på försening och springande genom terminaler kan jag inte direkt säga att det har varit en behaglig resa. Särskilt som den från dörr till dörr tog ungefär 25 timmar. Två byten, tre plan och jajemen, det satt minst ett gråtande barn i varje flygplan. Eddie har som ni vet alltid rätt.

Men nu är jag här. Många, många kilometer hemifrån och med så många tankar och känslor i huvudet och i magen att jag inte vet om det är trötthet, hunger, nervositet eller bara förvirring jag känner. Kanske en kombination av alltihop. Antagligen.
Så hur var det att träffa honom då? Jag kommer tillbaka till det senare, för jag vet inte om jag formulerat det färdigt ens för mig själv.

I stället blir min första anteckning från Kanada om den långa vägen hit. Det var en märklig och lång resa där mycket som kunde gå fel också gjorde det, men som ändå slutade på rätt ställe, om än flera timmar senare än beräknat.

Det började i Mölndal där jag klev upp ur sängen halv sex på morgonen torsdag en den 15e december. Det skulle bli en av de längsta dagarna i mitt liv. Efter att till slut ha vunnit brottningsmatchen mellan mig och min ryggsäck i kampen för att få igen dragkedjan låste jag min ytterdörr bakom mig. Jag kommer inte att återse min lägenhet förrän nästa år och det var en lite märklig känsla. Faktum är att jag nog inte fattade förrän jag kom fram att jag verkligen var på väg hit. Kanada. Calgary. Nästan andra sidan planeten. Jag är verkligen långt hemifrån.

Så, flyg till Frankfurt utan några större missöden. Vi var lite sena, men en rask promenad genom terminalen senare, så fick jag kliva ombord direkt på planet som skulle ta mig till Toronto. Väl ombord stod vi dock stilla i ca 40 minuter. Kaptenen sade att han hoppades flyga in det mesta av det på vägen, men ack så fel han hade.
Många timmar, två filmer (De visade Kalle och chokladfabriken på planet. Det ska de ha tack för) samt ett par avsnitt av Gilmore Girls på min älskade Ace senare, så sade den lilla färddatorskärmen vi fick titta på att vi var framme i Toronto. Då svängde vi. Den röda linjen som varit nästan spikrak från Frankfurt och över Atlanten på kartan svängde sig i en spiral kring Toronto-pricken och kaptenen harklade sig i högtalaren och sade ”Snöstorm. Svårt att landa. Ännu mer sena.” Så där satt vi och ritade cirklar på kartan. Till slut gick vi ner för landning, men just som jag trodde det skulle säga duns i marken så rusade motorerna igen och vi steg upp för ännu ett varv runt stan. Flygplanet framför oss hade inte kommit av landningsbanan och i snöstorm litar man inte direkt på bromssträckor. Jahapp. Klockan kröp närmare och närmare avgångstiden för min nästa flight och när vi väl dunsade i marken, välbehållna men väldigt sena, ytterligare två varv senare så hade jag gett upp hoppet om att komma till Calgary den kvällen. Men snöstormen förde tur med sig också.

Planet till Calgary var ett av de få som inte var inställda, men det var försenat. Mycket försenat. Jag svarade artigt på frågor vid passkontrollen (”Ja, visst har jag packat väskorna själv, och nej, jag har inte tänkt spränga någon del av Kanada i luften”) och såg till att mina väskor hamnade på rätt rullband för att skickas vidare innan jag sprang till säkerhetskontrollen. Där visade det sig att mina väskor var incheckade men inte jag. Mitt boardingkort behövde köras genom en maskin däääääär borta först, innan jag fick gå genom metalldetektorn. Vid det här laget hade jag varit vaken länge. Svensk tid var klockan halv ett på natten och nu stressade jag upp mig igen för kön till incheckningsdisken var lång. Nog för att mitt plan var försenat och nog för att de lovat att jag skulle hinna med men...
Bakom mig stod en man som skulle längre norrut ”If they can take me, ey?” sa han och skrattade mullrande. ”Quite a storm, ey?” Nu fnissade jag till och tänkte att nu är jag verkligen här. Då pep min mobil. ”Welcome to Canada”, skrev Spencer, ”only 2711 miles to go. That is approx. double the distance between Gothenburg and Moscow”. Kanada är stort.

Jag kom med. Flight AC153 till Calgary var då två timmar försenat. Eftersom det var snöstorm var vi också tvungna att av-isas innan vi kunde åka. Fasten your seatbelts och sitt still i en timme till innan vi kan lyfta. Hurra. Men vår kapten på sista flighten var bäst. Han höll oss informerade och lovade att vi skulle lyfta. Han var tydligen en av de två som överhuvudtaget gick med på att flyga ut från Toronto, så lite nervös var till och med jag, och jag brukar inte alls vara flygrädd. Men så lyfte vi till slut. Nästan fyra timmar senare än utsatt tid, och det gick hur bra som helst. Bredvid mig satt en upprörd man från Libanon som hade suttit fast i Toronto i sju timmar. Han förklarade detta för oss högljutt och på minst sagt haltande engelska. Jag förklarade att jag ville sova och han la då handen på mitt ben och sa att han inte skulle störa ”You sleep pretty girl. Me sorry bother. Stupid Toronto wait long time. Snow stupid”. Hade jag kunnat byta säte då... En av flygvärdarna var två meter lång och fantastisk. Han visste vad service betydde när han på eget initiativ gick runt med vatten till alla medan vi väntade på att lyfta. När de så småningom kom med annat att dricka ville förstås mannen bredvid mig ha det krångligaste han kunde komma på (nån egen variant av Bloody Mary) och det tog minst sagt lite tid att få fram den beställningen. När tvåmetersmannen vände sig till mig och frågade vad jag ville ha svarade jag ”Just a regulare Coke is fine”. ”Well aren’t you easy”, blev svaret. Vi tystnade, sen gapskrattade vi. ”Wait, that didn’t come out right!” Äsch då... I guess you had to be there... Roligt var det i alla fall.

Vi landade. Nästan fyra timmar för sent, men jag kom fram. Äntligen.

Så gick jag ut i terminalen och hjärtat letade sig längre upp mot halsgropen i varje steg. Framför mig klev medresenärerna in i anhörigas famnar och jag letade med blicken. Var var han nu då?

Nedför rulltrappan till bagagebandet och fortfarande ingen Spencer. Jag började se för min inre syn hur jag övernattade på Calgary flygplats... Då såg jag honom. Han kom gående genom terminalen, förbi alla som väntade på bagage, på väg mot digitaltavlan för att se om jag hade landat. Precis som i somras gick han förbi mig och jag fick följa hans promenad med blicken och låta tankarna komma ikapp.
Sen gick jag fram. ”I saw you before you saw me”. Han vände sig om och tittade rakt på mig. Sen tillbaka mot tavlan, för det stämde inte. Enligt den hade jag nämligen inte landat ännu. Det tog nog ett par sekunder innan han vände tillbaka blicken och bestämde sig för att det var sant. Det var jag som stod där.
”You’re here”, sa han och begravde huvudet mot min axel.

Jag är här.

aj.

"Och till kvinnan sade han: "Jag skall låta dig utstå stor vedermöda, när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn..."

Så står det i min konfirmationsbibel. Det är tydligt att det är män som skrivit ner de här historierna, eftersom de glömde smärtan innan jag "blir havande". "Du skall sitta dubbelvikt och kvida en gång i månaden" glömde de liksom. Tur att jag inte tror på det där, för då skulle jag högljutt förbanna min skapare just nu.

Mannens mensvärk? Jodå, i versen nedanför står det:

"...må marken vara förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar. Törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall vara din föda. I ditt snletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden..."

Så där hör ni alla kostymnissar! Ut och ploga med er, för jag har mensvärk.

snö-svenglish

Spencer försöker lära sig svenska genom att köra min blog genom diverse översättningsprogram. Det går inte så bra. Jag tror han måste byta taktik...
Det här ska föreställa mitt inlägg Snö från ett par veckor sedan:

snow Nots be slushy ors ice , devoid one white creaking cover. white The world inbäddad. Self am adoring snow. The arid chill. Damp am creeping in wonder clothes and husband able nots defend themselves anti huttrandet. Arid snökyla defend husband themselves anti with a extra tröja. Then enjoy self instead of that the bites few in cheeks. snow Äntligen. Not much , but enough for that self ska laugh heal the wondrous, call esplanade to stance.

Jag skrattar fortfarande.

korsett

Your wish is my command, så varsågoda - korsetten. I det här fallet med skjorta under, vilket ju är tjusigt och rumsrent på alla vis. Mitt mirakel går att bära på flera sätt. På just de här bilderna ser jag i övrigt inte riktigt klok ut... Jag menar, flinande som om jag just pallat alla dina äpplen och suddig på den ena, och ... ja, vad fasen jag nu pysslar med på den andra. Nåja, det är ändå korsetten ni ska titta på! Titta! Fin!

mitt i prick

En vän träffade mig mitt i maggropen. Jag visade min fina korsett och nu har jag mått bra i två dagar av orden:

"Det finaste med den är att det syns att du tycker om dig själv i den"

glasgow

(oj då... det blev rätt långt...)

Jag åkte iväg för att slippa mig själv en stund. Jag sprang runt, runt i mina tankebanor och kom inte loss, så några dagar någon annanstans verkade som en god idé.

Det var en god idé. Jag åkte till Glasgow. Eller snarare till Gourock [’gu:rrug] där vännerna E och J bor.

Att hitta till vännerna E och J krävde en A4 full med anteckningar, där jag med svart penna skrivit saker som: - upp rulltrappa – gång (luktar skumt) – perrong längst bort – tåg Paisley Gilmour St (men köp för hela vägen)... och så vidare. Jag hittade fram.

Den nämnda stationen Paisley Gilmour Street var för övrigt den första upplevelsen som fick mig att känna att jag nu var i en annan värld. Den skulle passa som bakgrund i nästan vilken film som helst. Mellan två stenväggar, som utifrån ser ut som om det vore en hel byggnad, rusar fyra spår. Kring spåren flockas pendlarna på tre perronger, där små hus för biljettluckor och stationspersonal är målade i blekgult och djuprött med snirkliga smidesdetaljer och har frostade fönsterglas med blommönster på. Jag såg framför mig hur folk jagade varandra i trapporna mellan perrongerna, hur avsked togs med viftande av vita näsdukar och hur väskor bytte ägare från en man i trenchcoat till en man i plommonstop...

Till slut hamnade jag i en lägenhet med fantastisk utsikt, lampor som fungerade ibland, en av de bekvämaste sängar jag någonsin sovit i och ett underbart värdpar. De hade bett mig packa för kallt och klart väder, och E förklarade att vid klart väder var utsikten om möjligt än mer fantastisk där bergen blev blåare och blåare mot horisonten. Synd att det klara vädret hade bytts ut mot lila, regntung dimma bara, men det var vackert ändå. Brittisk regntung, grålila höst, med stenhus och järnvägsspår, kala grenar och klargröna kullar ger mig en känsla av att gå omkring i en saga, eller en film där min hallonröda sjal har huvudrollen snarare än jag själv. Göteborgs hemtama blötrusk känns tråkigt i jämförelse.

Första kvällen i Glasgow och det var redan tid för konserten som fick mig att välja just den här helgen. Antony and the Johnsons spelade och jag var där. På biljetten stod det att det skulle börja klockan 19, men britter har tydligen inte riktigt samma klockor som vi andra. Kvart över åtta klev förbandet på. Först trodde vi det var en flicka som bara stämde sin gitarr, men sen pratade flickan med basröst och fick snabbt indian-namnet Lilla Flätan.
Lilla Flätan spelade skickligt på sin gitarr och det hördes att Lilla Flätan har flera skivor av Nick Drake i sin samling. Skickligt men intetsägande och allt kändes bara som en alldeles för lång väntan på det vi kommit dit för.
Långt senare äntrade han scenen. Antony och hans Johnsonsar. Och det var värt all väntan. Även om E var trött och bad om ursäkt för sina gäspningar, så verkade han också tycka att det var bra. Jag tyckte inte det var bra. Jag tyckte det var magiskt.
Ni förstår att under de senaste månaderna när tankarna snurrat så hetsigt i mitt huvud, har Antonys musik försökt lugna mig med spröda toner i min mp3-spelare. Här satt han nu. På riktigt. Och spelade mina tankars soundtrack. På riktigt. Och plötsligt blev flera av tankarna och känslorna på riktigt också. Och jag grät tyst och rös till hans märkliga men fantastiska röst. I vissa stunder spelade han på något vis bara för mig.
Han spelar sig själv som ett instrument, och endast han vet hur man får fram de sprödaste vibraton i de starkaste toner. Ibland tror man att han kanske är på villovägar i skalorna, men det är då han slår an nästa ackord - och så är han hemma igen.
I am a bird now.

Dag två och torsdag. Jag tog tåget in till Glasgow för att leta kläder. Det gick dåligt. Jag hittade bara DVDer till extrapris och bok-erbjudanden. Och så gick jag med näsan i vädret nästan hela tiden för det finns så många hus att titta på i Glasgow. Så mycket vackert. Jag gick och gick och gick tills foten gav upp, och då var det ändå dags att åka hem till Gourock och se på saker som E och J tyckte att jag skulle ha sett i mitt liv. Därför satt vi och skrattade åt Billy Connolly, Dylan Moran och Black Books (bara några smakprov ur parets välsorterade samling humor) om kvällarna och trivdes.

Dag tre och fredag. Dags att vara arkitektur- och konst-turist. Jag tog tunnelbanan till Universitetet och det var en upplevelse i sig. Glasgows tunnelbana är minitåg i minitunnlar som ser ut som om de byggdes för hobbitar på 70-talet. Personer över 170cm utan sittplats sträckte på sig varje gång dörrarna öppnades för att sekunden senare vika ihop sig ner i tåget igen. Lustifikation.

Väl framme andades jag malt-mättad ölbryggeri-luft. Man behöver ingen lunch när luften är så tjock med doft. Jag letade mig fram till universitetet och kunde nästan inte lägga ner kameran. Glasgow University är ännu ett ställe där man borde spela in ett gäng filmer. Så småningom hittade jag också till Huntarian Gallery and the Mackintosh House och sen tappade jag bort tiden. Alltså, Rennie Mackintosh är från Glasgow och Art Noveau (eller Jugend) är magi för mig. Släpp in mig i ett hus där man återuppfört Rennie Mackintosh och hans frus heminredning, blanda med en vänlig guide som man kunde prata både Kanada, Skottland, Sverige och arkitektur med – på skotska - och jag stannar länge. Det stod skyltar i varje rum om att man inte fick fotografera, så jag tog fram skissblocket för att komma ihåg den vackra öppna spisen. Då kom guiden smygande och viskade i mitt öra med sin skotska dialekt att ”...if I’m in the corridor I won’t notice it. If you don’t use the flash...”, så jag tackade femton gånger om och tog foton ur väl valda vinklar för att komma ihåg allt.

Så småningom åkte jag tillbaka till stan och åt lunch på The Willow Tea Rooms. Även där har Mackintosh gjort inredningen. Sittande i en vacker stol med Mycket högt ryggstöd njöt jag av en smokie (rökt fisk) och drack sedan ett honey almond tea som jag minns med vattnande mun. Fredag var en bra dag.

Lördag var en rolig dag. Vi åkte in till stan alla tre och fick med oss en bonus D, en vän till värdparet. Denna dag skulle jag handla något jag längtat efter att äga: en korsett. Det hade gått dåligt med klädshoppingen hittills, men korsett-inköp hade jag planerat ända hemifrån Sverige. Hos en dam som en gång passade in J i hennes korsett skulle undret ske. Riktiga doningar plus mina kurvor, och jag betalade glatt för det näst dyraste klädesplagg jag någonsin ägt. Damen, som heter Carol, är korsett-expert absoluta. Först fick jag svara på varför jag ville äga en korsett, hur jag skulle använda den och några frågor till. Carol säljer inte korsetter man inte är hundraprocentigt nöjd med, och hon säljer inte korsetter till folk som vill ha dem for the wrong reasons. Hon tittade på mig, kallade mig voluptuous lady och log, tog midjemåttet, tittade igen och gick sedan och hämtade Korsetten. Den passade inte bra. Den passade perfekt.
Jag äger en korsett och jag blir fantastisk i den.

Med korsetten i en påse och leende från öra till öra gick jag och J tillbaka till pojkarna som väntat på caféet intill. Café förresten... stället intill. Café, veg-restaurang, konsertlokal, skivaffär och hälsokostbutik är det faktiskt. Mono heter stället och är ett måste om ni åker till Glasgow.

D skulle visa oss marknadskvarter med antikbutiker och loppisar. Vi kom dit just vid stängningsdags tyvärr, men hade allt varit öppet hade jag nog löpt amok helt, så kanske var det tur i oturen. Jag fick dock ännu en anledning att komma tillbaka. Hur som helst var åtminstone en antikbutik öppen och jag lyckades med konststycket att bara köpa ett par örhängen i en butik där jag lugnt kunde ha fyndat ett hyrsläp fullt med saker. Det var ett par fantastiskt vackra örhängen dock.

Lördag kväll var ännu en kväll hemma hos E och J, med bonusen D som följde med. Prat, skratt och gamman till efter midnatt innan jag packade mina väskor och såg fram emot ca tre timmars sömn innan taxin skulle ta mig till flygplatsen klockan fem följande morgon. Taxichauffören var en rolig man och jag tror vi skrattade konstant båda två hela vägen till flygplatsen.

Det blev nog förresten inte mer än en timme sömn i den ljuvliga gästsängen hos E och J, men jag sov å andra sidan hela flygresan hem, och vännen E här hemma i götet kan intyga att jag var lite sömnig när vi tittade på film igår...

Hur som helst så har jag haft några fantastiska dagar i Glasgow. E och J är fantastiska på fler vis än de flesta. Glasgow är vackert. Utsikten andetags-tagande, maten söt, dialekten svårförståelig men ljuvlig, vädret grålila och blött och minnena varma.

Jag ska nog åka tillbaka någon gång. Om inte annat för att se utsikten vid kallt och klart väder.