glasgow

(oj då... det blev rätt långt...)

Jag åkte iväg för att slippa mig själv en stund. Jag sprang runt, runt i mina tankebanor och kom inte loss, så några dagar någon annanstans verkade som en god idé.

Det var en god idé. Jag åkte till Glasgow. Eller snarare till Gourock [’gu:rrug] där vännerna E och J bor.

Att hitta till vännerna E och J krävde en A4 full med anteckningar, där jag med svart penna skrivit saker som: - upp rulltrappa – gång (luktar skumt) – perrong längst bort – tåg Paisley Gilmour St (men köp för hela vägen)... och så vidare. Jag hittade fram.

Den nämnda stationen Paisley Gilmour Street var för övrigt den första upplevelsen som fick mig att känna att jag nu var i en annan värld. Den skulle passa som bakgrund i nästan vilken film som helst. Mellan två stenväggar, som utifrån ser ut som om det vore en hel byggnad, rusar fyra spår. Kring spåren flockas pendlarna på tre perronger, där små hus för biljettluckor och stationspersonal är målade i blekgult och djuprött med snirkliga smidesdetaljer och har frostade fönsterglas med blommönster på. Jag såg framför mig hur folk jagade varandra i trapporna mellan perrongerna, hur avsked togs med viftande av vita näsdukar och hur väskor bytte ägare från en man i trenchcoat till en man i plommonstop...

Till slut hamnade jag i en lägenhet med fantastisk utsikt, lampor som fungerade ibland, en av de bekvämaste sängar jag någonsin sovit i och ett underbart värdpar. De hade bett mig packa för kallt och klart väder, och E förklarade att vid klart väder var utsikten om möjligt än mer fantastisk där bergen blev blåare och blåare mot horisonten. Synd att det klara vädret hade bytts ut mot lila, regntung dimma bara, men det var vackert ändå. Brittisk regntung, grålila höst, med stenhus och järnvägsspår, kala grenar och klargröna kullar ger mig en känsla av att gå omkring i en saga, eller en film där min hallonröda sjal har huvudrollen snarare än jag själv. Göteborgs hemtama blötrusk känns tråkigt i jämförelse.

Första kvällen i Glasgow och det var redan tid för konserten som fick mig att välja just den här helgen. Antony and the Johnsons spelade och jag var där. På biljetten stod det att det skulle börja klockan 19, men britter har tydligen inte riktigt samma klockor som vi andra. Kvart över åtta klev förbandet på. Först trodde vi det var en flicka som bara stämde sin gitarr, men sen pratade flickan med basröst och fick snabbt indian-namnet Lilla Flätan.
Lilla Flätan spelade skickligt på sin gitarr och det hördes att Lilla Flätan har flera skivor av Nick Drake i sin samling. Skickligt men intetsägande och allt kändes bara som en alldeles för lång väntan på det vi kommit dit för.
Långt senare äntrade han scenen. Antony och hans Johnsonsar. Och det var värt all väntan. Även om E var trött och bad om ursäkt för sina gäspningar, så verkade han också tycka att det var bra. Jag tyckte inte det var bra. Jag tyckte det var magiskt.
Ni förstår att under de senaste månaderna när tankarna snurrat så hetsigt i mitt huvud, har Antonys musik försökt lugna mig med spröda toner i min mp3-spelare. Här satt han nu. På riktigt. Och spelade mina tankars soundtrack. På riktigt. Och plötsligt blev flera av tankarna och känslorna på riktigt också. Och jag grät tyst och rös till hans märkliga men fantastiska röst. I vissa stunder spelade han på något vis bara för mig.
Han spelar sig själv som ett instrument, och endast han vet hur man får fram de sprödaste vibraton i de starkaste toner. Ibland tror man att han kanske är på villovägar i skalorna, men det är då han slår an nästa ackord - och så är han hemma igen.
I am a bird now.

Dag två och torsdag. Jag tog tåget in till Glasgow för att leta kläder. Det gick dåligt. Jag hittade bara DVDer till extrapris och bok-erbjudanden. Och så gick jag med näsan i vädret nästan hela tiden för det finns så många hus att titta på i Glasgow. Så mycket vackert. Jag gick och gick och gick tills foten gav upp, och då var det ändå dags att åka hem till Gourock och se på saker som E och J tyckte att jag skulle ha sett i mitt liv. Därför satt vi och skrattade åt Billy Connolly, Dylan Moran och Black Books (bara några smakprov ur parets välsorterade samling humor) om kvällarna och trivdes.

Dag tre och fredag. Dags att vara arkitektur- och konst-turist. Jag tog tunnelbanan till Universitetet och det var en upplevelse i sig. Glasgows tunnelbana är minitåg i minitunnlar som ser ut som om de byggdes för hobbitar på 70-talet. Personer över 170cm utan sittplats sträckte på sig varje gång dörrarna öppnades för att sekunden senare vika ihop sig ner i tåget igen. Lustifikation.

Väl framme andades jag malt-mättad ölbryggeri-luft. Man behöver ingen lunch när luften är så tjock med doft. Jag letade mig fram till universitetet och kunde nästan inte lägga ner kameran. Glasgow University är ännu ett ställe där man borde spela in ett gäng filmer. Så småningom hittade jag också till Huntarian Gallery and the Mackintosh House och sen tappade jag bort tiden. Alltså, Rennie Mackintosh är från Glasgow och Art Noveau (eller Jugend) är magi för mig. Släpp in mig i ett hus där man återuppfört Rennie Mackintosh och hans frus heminredning, blanda med en vänlig guide som man kunde prata både Kanada, Skottland, Sverige och arkitektur med – på skotska - och jag stannar länge. Det stod skyltar i varje rum om att man inte fick fotografera, så jag tog fram skissblocket för att komma ihåg den vackra öppna spisen. Då kom guiden smygande och viskade i mitt öra med sin skotska dialekt att ”...if I’m in the corridor I won’t notice it. If you don’t use the flash...”, så jag tackade femton gånger om och tog foton ur väl valda vinklar för att komma ihåg allt.

Så småningom åkte jag tillbaka till stan och åt lunch på The Willow Tea Rooms. Även där har Mackintosh gjort inredningen. Sittande i en vacker stol med Mycket högt ryggstöd njöt jag av en smokie (rökt fisk) och drack sedan ett honey almond tea som jag minns med vattnande mun. Fredag var en bra dag.

Lördag var en rolig dag. Vi åkte in till stan alla tre och fick med oss en bonus D, en vän till värdparet. Denna dag skulle jag handla något jag längtat efter att äga: en korsett. Det hade gått dåligt med klädshoppingen hittills, men korsett-inköp hade jag planerat ända hemifrån Sverige. Hos en dam som en gång passade in J i hennes korsett skulle undret ske. Riktiga doningar plus mina kurvor, och jag betalade glatt för det näst dyraste klädesplagg jag någonsin ägt. Damen, som heter Carol, är korsett-expert absoluta. Först fick jag svara på varför jag ville äga en korsett, hur jag skulle använda den och några frågor till. Carol säljer inte korsetter man inte är hundraprocentigt nöjd med, och hon säljer inte korsetter till folk som vill ha dem for the wrong reasons. Hon tittade på mig, kallade mig voluptuous lady och log, tog midjemåttet, tittade igen och gick sedan och hämtade Korsetten. Den passade inte bra. Den passade perfekt.
Jag äger en korsett och jag blir fantastisk i den.

Med korsetten i en påse och leende från öra till öra gick jag och J tillbaka till pojkarna som väntat på caféet intill. Café förresten... stället intill. Café, veg-restaurang, konsertlokal, skivaffär och hälsokostbutik är det faktiskt. Mono heter stället och är ett måste om ni åker till Glasgow.

D skulle visa oss marknadskvarter med antikbutiker och loppisar. Vi kom dit just vid stängningsdags tyvärr, men hade allt varit öppet hade jag nog löpt amok helt, så kanske var det tur i oturen. Jag fick dock ännu en anledning att komma tillbaka. Hur som helst var åtminstone en antikbutik öppen och jag lyckades med konststycket att bara köpa ett par örhängen i en butik där jag lugnt kunde ha fyndat ett hyrsläp fullt med saker. Det var ett par fantastiskt vackra örhängen dock.

Lördag kväll var ännu en kväll hemma hos E och J, med bonusen D som följde med. Prat, skratt och gamman till efter midnatt innan jag packade mina väskor och såg fram emot ca tre timmars sömn innan taxin skulle ta mig till flygplatsen klockan fem följande morgon. Taxichauffören var en rolig man och jag tror vi skrattade konstant båda två hela vägen till flygplatsen.

Det blev nog förresten inte mer än en timme sömn i den ljuvliga gästsängen hos E och J, men jag sov å andra sidan hela flygresan hem, och vännen E här hemma i götet kan intyga att jag var lite sömnig när vi tittade på film igår...

Hur som helst så har jag haft några fantastiska dagar i Glasgow. E och J är fantastiska på fler vis än de flesta. Glasgow är vackert. Utsikten andetags-tagande, maten söt, dialekten svårförståelig men ljuvlig, vädret grålila och blött och minnena varma.

Jag ska nog åka tillbaka någon gång. Om inte annat för att se utsikten vid kallt och klart väder.