jag är här

Den är inte direkt liten den där dammen vi kallar Atlanten. Med försening på försening och springande genom terminaler kan jag inte direkt säga att det har varit en behaglig resa. Särskilt som den från dörr till dörr tog ungefär 25 timmar. Två byten, tre plan och jajemen, det satt minst ett gråtande barn i varje flygplan. Eddie har som ni vet alltid rätt.

Men nu är jag här. Många, många kilometer hemifrån och med så många tankar och känslor i huvudet och i magen att jag inte vet om det är trötthet, hunger, nervositet eller bara förvirring jag känner. Kanske en kombination av alltihop. Antagligen.
Så hur var det att träffa honom då? Jag kommer tillbaka till det senare, för jag vet inte om jag formulerat det färdigt ens för mig själv.

I stället blir min första anteckning från Kanada om den långa vägen hit. Det var en märklig och lång resa där mycket som kunde gå fel också gjorde det, men som ändå slutade på rätt ställe, om än flera timmar senare än beräknat.

Det började i Mölndal där jag klev upp ur sängen halv sex på morgonen torsdag en den 15e december. Det skulle bli en av de längsta dagarna i mitt liv. Efter att till slut ha vunnit brottningsmatchen mellan mig och min ryggsäck i kampen för att få igen dragkedjan låste jag min ytterdörr bakom mig. Jag kommer inte att återse min lägenhet förrän nästa år och det var en lite märklig känsla. Faktum är att jag nog inte fattade förrän jag kom fram att jag verkligen var på väg hit. Kanada. Calgary. Nästan andra sidan planeten. Jag är verkligen långt hemifrån.

Så, flyg till Frankfurt utan några större missöden. Vi var lite sena, men en rask promenad genom terminalen senare, så fick jag kliva ombord direkt på planet som skulle ta mig till Toronto. Väl ombord stod vi dock stilla i ca 40 minuter. Kaptenen sade att han hoppades flyga in det mesta av det på vägen, men ack så fel han hade.
Många timmar, två filmer (De visade Kalle och chokladfabriken på planet. Det ska de ha tack för) samt ett par avsnitt av Gilmore Girls på min älskade Ace senare, så sade den lilla färddatorskärmen vi fick titta på att vi var framme i Toronto. Då svängde vi. Den röda linjen som varit nästan spikrak från Frankfurt och över Atlanten på kartan svängde sig i en spiral kring Toronto-pricken och kaptenen harklade sig i högtalaren och sade ”Snöstorm. Svårt att landa. Ännu mer sena.” Så där satt vi och ritade cirklar på kartan. Till slut gick vi ner för landning, men just som jag trodde det skulle säga duns i marken så rusade motorerna igen och vi steg upp för ännu ett varv runt stan. Flygplanet framför oss hade inte kommit av landningsbanan och i snöstorm litar man inte direkt på bromssträckor. Jahapp. Klockan kröp närmare och närmare avgångstiden för min nästa flight och när vi väl dunsade i marken, välbehållna men väldigt sena, ytterligare två varv senare så hade jag gett upp hoppet om att komma till Calgary den kvällen. Men snöstormen förde tur med sig också.

Planet till Calgary var ett av de få som inte var inställda, men det var försenat. Mycket försenat. Jag svarade artigt på frågor vid passkontrollen (”Ja, visst har jag packat väskorna själv, och nej, jag har inte tänkt spränga någon del av Kanada i luften”) och såg till att mina väskor hamnade på rätt rullband för att skickas vidare innan jag sprang till säkerhetskontrollen. Där visade det sig att mina väskor var incheckade men inte jag. Mitt boardingkort behövde köras genom en maskin däääääär borta först, innan jag fick gå genom metalldetektorn. Vid det här laget hade jag varit vaken länge. Svensk tid var klockan halv ett på natten och nu stressade jag upp mig igen för kön till incheckningsdisken var lång. Nog för att mitt plan var försenat och nog för att de lovat att jag skulle hinna med men...
Bakom mig stod en man som skulle längre norrut ”If they can take me, ey?” sa han och skrattade mullrande. ”Quite a storm, ey?” Nu fnissade jag till och tänkte att nu är jag verkligen här. Då pep min mobil. ”Welcome to Canada”, skrev Spencer, ”only 2711 miles to go. That is approx. double the distance between Gothenburg and Moscow”. Kanada är stort.

Jag kom med. Flight AC153 till Calgary var då två timmar försenat. Eftersom det var snöstorm var vi också tvungna att av-isas innan vi kunde åka. Fasten your seatbelts och sitt still i en timme till innan vi kan lyfta. Hurra. Men vår kapten på sista flighten var bäst. Han höll oss informerade och lovade att vi skulle lyfta. Han var tydligen en av de två som överhuvudtaget gick med på att flyga ut från Toronto, så lite nervös var till och med jag, och jag brukar inte alls vara flygrädd. Men så lyfte vi till slut. Nästan fyra timmar senare än utsatt tid, och det gick hur bra som helst. Bredvid mig satt en upprörd man från Libanon som hade suttit fast i Toronto i sju timmar. Han förklarade detta för oss högljutt och på minst sagt haltande engelska. Jag förklarade att jag ville sova och han la då handen på mitt ben och sa att han inte skulle störa ”You sleep pretty girl. Me sorry bother. Stupid Toronto wait long time. Snow stupid”. Hade jag kunnat byta säte då... En av flygvärdarna var två meter lång och fantastisk. Han visste vad service betydde när han på eget initiativ gick runt med vatten till alla medan vi väntade på att lyfta. När de så småningom kom med annat att dricka ville förstås mannen bredvid mig ha det krångligaste han kunde komma på (nån egen variant av Bloody Mary) och det tog minst sagt lite tid att få fram den beställningen. När tvåmetersmannen vände sig till mig och frågade vad jag ville ha svarade jag ”Just a regulare Coke is fine”. ”Well aren’t you easy”, blev svaret. Vi tystnade, sen gapskrattade vi. ”Wait, that didn’t come out right!” Äsch då... I guess you had to be there... Roligt var det i alla fall.

Vi landade. Nästan fyra timmar för sent, men jag kom fram. Äntligen.

Så gick jag ut i terminalen och hjärtat letade sig längre upp mot halsgropen i varje steg. Framför mig klev medresenärerna in i anhörigas famnar och jag letade med blicken. Var var han nu då?

Nedför rulltrappan till bagagebandet och fortfarande ingen Spencer. Jag började se för min inre syn hur jag övernattade på Calgary flygplats... Då såg jag honom. Han kom gående genom terminalen, förbi alla som väntade på bagage, på väg mot digitaltavlan för att se om jag hade landat. Precis som i somras gick han förbi mig och jag fick följa hans promenad med blicken och låta tankarna komma ikapp.
Sen gick jag fram. ”I saw you before you saw me”. Han vände sig om och tittade rakt på mig. Sen tillbaka mot tavlan, för det stämde inte. Enligt den hade jag nämligen inte landat ännu. Det tog nog ett par sekunder innan han vände tillbaka blicken och bestämde sig för att det var sant. Det var jag som stod där.
”You’re here”, sa han och begravde huvudet mot min axel.

Jag är här.