julafton

Jag är friskare. Jag lever. Rösten är inte helt tillbaka ännu, men jag avbryter mig inte längre mitt i meningarna. Igår var det ibland för smärtsamt att tala till punkt. Idag kan jag känna hur underbart det doftar här. Vi bakar nämligen.

Det är julafton här fortfarande. Medan klockan är fem på morgonen hemma i Svedala så är klockan nio på kvällen här i Calgary.
Det har varit en märklig julafton. Ingen skinka. Inga julklappar. Jo förresten, en julklapp har det varit. Jag kommer till det senare. I stället har jag tillbringat dagen i Spencers hem städandes, plockandes, fixandes klappar och nu ikväll alltså bakandes. Jag bakar svenska lussekatter och Spencer gör chocolate chip cookies. Lägenheten doftar ljuvligt!

Det är helt klart igen vanlig semester jag är på. I förrgår arbetade jag som volontär på ett av Calgarys kasinon! Ja, det låter galet, men det är så det fungerar här. Varje kväll har en välgörenhet av något slag hand om en del av driften av kasinot med hjälp av volontärer. Jag var en av ”the counters”, vilket innebär att jag tillsammans med fem andra blev inlåst i ett rum för att räkna pengar två gånger under kvällen i ungefär en timme per gång. Cirka 400 000 dollar i kontanter passerade under mina fingrar. Tro det eller ej, men jag hade faktiskt fantastiskt roligt, och ingen kan påstå att jag samlar dussin-minnen här borta.

Jag har inte berättat färdigt om idag än heller. Mandy och Zak var här en stund på eftermiddagen och vi åt choklad och bytte presenter. Mandy pep av lycka när hon fick garn från Östergötlands Ullspinneri och jublade åt sin engelska översättning av Doktor Glas (som vi diskuterat och som hon varit nyfiken på). Zak log sitt lugna men mycket lyckliga leende åt sina klappar också, kanske mest åt sitt set med rese-adapters för Appleprodukter som Spencer lyckades pricka klockrent med. Spencer och jag fick en gemensam present, men vilken present!
Vi hade en idé om att vi skulle ta bilen över bergen till Vancouver över nyår. Dels för att hälsa på Mandy och Zak i deras hem, men också för att åka till Victoria, där Spencer växte upp. Men det såg inte ut att bli av för Spencers bil är inte att lita på. Så när vi packar upp presentpåsen och hittar ett presentkort på hyrbil en vecka för att kunna göra resan trots allt... Jag menar... Vilken present!

Jag ska till Vancouver över nyår! Och jag ska bila genom Klippiga Bergen för att komma dit. Några säger att den vägen är vintertid det vackraste man kan åka på denna planet. Och jag ska få se Victoria! Spencer påstår att Göteborg och Victoria liknar varandra trots att Göteborg är tio gånger större. Efter att i det närmaste suttit inspärrad med min förkylning här så är alla äventyr som ligger framför mig om möjligt ännu mer spännande!

Nu är lussebullarna färdiga. Lite svensk jul har smittat av sig ända hit, även om jag måste vänta med att öppna julklappar tills imorgon. God jul på er!

Visst ja, jag höll på att glömma en sak. Januarinumret av Amelia kom ut den 22 december och där är min intervju om den här bloggen med. Så först och främst vill jag hälsa eventuella nya läsare välkomna, och till er gamla läsare kan jag väl tipsa er om att kika i Amelia om ni får chansen...



Och så avslutar jag dagens inlägg med en bild på den fantastiska, men ack så suddiga, Mandy, från en fantastisk vietnamesisk restaurang där jag åt världens kanske godaste nudelsoppa: