En sak i taget

Nej det är inte så enkelt, samtidigt som det är just det det är. Jag svor elaka ramsor åt en kommentar på mitt förra inlägg, för vore det så enkelt så vore det ju så enkelt... liksom.
Nej det är inte så enkelt, samtidigt som det är just det det är.

Jag sitter lite fast i tankemönster, samtidigt som jag ju så väl vet att det är jag som måste bryta dem. Jag får hjälp. Jag vågar se alltihopa nu.

Men snälla säg inte att "Det är väl bara att..." - för det är inte så bara.
Samtidigt som det är just det det är.

Idag har jag i alla fall kommit loss i flera ändar samtidigt. Det räcker inte för att trassla sig ända fram till knuten, men några måste-nystan är utredda, utpratade, avlastade och gjorda.

Som en liten bieffekt av detta röjande har jag nu två påsar böcker jag aldrig mer kommer att läsa vid mina fötter. Jag ger dem till loppis. Jag rensar ur. En sak i taget, ur mig, ur mina tankemönster, ur min bokhylla, ur min lista...

En sak i taget. Så enkelt Kan det vara.

(Till er som tycker att jag skriver kryptiskt och avhugget - Det är så just nu. Det kommer nog stickningar och andra betraktelser när några tankar landat. De måste få flyga runt så här just nu. Jag bara lastar av lite här.)

Framåt.

Huvudet är pressat och stressat. Tankarna är tvingade, tvingande. Samvetet är tungt och kliande, irriterande som en stor, fuktig yllefilt som kastats över mig. Yllefilten luktar gammalt och unket också bara för att göra liknelsen komplett. Forna synder gnager genom att visa på mönster jag är rädd att upprepa. Jag tror mig bli sämre av erfarenheterna i stället för bättre, hur bakvänt det än må låta.
Må sämre, prestera sämre, sitta fast, stirra i väggen...

Ibland är jag loss. Med tänderna i en macka täckt av nyplockade, smörstekta kantareller slappnar kroppen av. Med en kattunge i knät dansar tankarna runt i glada minnen i stället för att stå och skämmas i hörnet med all min oro.
I en oas, nästan ute på slätten, bland kattungar och kantareller minns jag ibland hur fantastiskt bra Jag är.

Det känns osm om jag sitter fast i mycket gammalt än, men ibland får jag glimtar av vägen framåt och jag längtar faktiskt efter att få ta av mig dumstruten och ta ett stort kliv ut ur oroshörnet, ut i en värld där jag får plats.

Jag, i ordets allra bästa betydelse.

facebook

Jag föll för trycket. De som vet vad jag heter kan nu hitta mig på facebook.com.

rough around the edges

Den här låten får mig att gråta just nu. Bra gråt.
Det här är bara en smak-snutt, men kolla gärna upp Teitur. Han är bra. Teitur – Rough Around the Edges

Hallå?

Jag är lite disträ när jag ringer på porttelefonen till min egen lägenhet i stället för att slå portkoden. Jag är lite disträ när jag faktiskt står där länge nog för att hinna undra varför ingen svarar och öppnar, innan jag inser att det är jag själv som inte är hemma än.

Nu skakar Asterix och hans galler av rädsla, för nyss föll himlen ner.

I nio år har jag bott i Göteborg, och regn är något jag tycker mig kunna rätt bra nu. Alla sorters regn känns som hemma för en göteborgare. Små droppar och stora droppar, fuktig dimma och regn som på något underligt vis faller rakt upp i näsan på dig (även kallat horisontellt regn). Men aldrig har jag varit med om något som ens liknade skuren som föll nyss.

Nu bara regnar det. Men nyss…
Nyss föll himlen ner. Inte i droppar, utan i ett tjockt sjok. Inte snett, utan rakt ner, för en orkan hade knappast orka ändra riktning på så mycket vatten. Först var det bara en kraftig skur, och jag tittade fascinerat ut genom fönstret. Sen blev den kraftiga skuren kraftigare, tills det i några sekunder (kanske bara 10) var som att titta ut på en undervattensvärld och fönstret var glaset till ett akvarium. Kompakt vatten. På väg neråt.

Parkeringen bakom huset är översvämmad, men vattnet håller redan på att rinna undan. Det vara bara att brunnarna inte hann med att leda bort allt medan sjoket föll.
Aldrig förr har jag varit så under ytan som nyss, utan att kalla det för att bada. I några sekunder bodde jag i en dykarklocka av tegel.

Du kan komma fram ur ditt gömme nu Asterix. Himlen sitter där den ska. Nu regnar det bara. Utav bara he…

ruttet

Hade mitt liv varit en tecknad film i morse hade en brungrön, dimmig slinga kommit krypande i luften, ut genom köksdörren och kittlat mig under näsan. Jag registerade halvt om halvt att luften blev lite kvalmig. Mitt nytvättade hår kring ansiktet kunde inte riktigt överdofta en dödens stank från skåpet under diskhon. Ruttet. Brungrönt. Läbbigt. Äckligt. Men bara som i en tunn slinga, utspätt av vardagens alla normala dofter, som gjorde att det tog en lång stund innan jag kom att tänka på morötterna. Morötterna som jag skalade för ganska precist en vecka sedan och vars skal jag sedan slängde i en nästan helt ny soppåse under vasken.
Morotsskalen hade genom metamorfos slutat vara orangea strimlor, och var nu istället brun vätska i botten på sophinken. Efter att påsen var slängd, hinken urdiskad och fönstret öppnat var inte doften någon slinga i luften längre. Det ruttna hade lagt sig som en hinna runt mig och jag fick ta en dusch till innan dagen kunde starta.

Nu doftar min värld av balsamerat, mjukt hår och ylangylang-skrubbad hy. Nu kan jag återgå till att med blyertspenna flytta väggar i ett märkligt hus, till att läppja på mitt nybryggda kaffe.

uppdrag

Jag försvann lite nyss. Jag försvann till en villa utanför stan där jag mätt varenda vrå, krupit in i varje hörn och fört in alltihopa i en ritning. Jag fick ett uppdrag nämligen…

Det var ju arkitekt jag utbildade mig till, och nu är det också arkitekt jag är. Ombyggnadsritningar för en villa håller på att växa fram. Det är väldigt spännande, men det får bli lite färdigt innan jag visar er något.

Det händer annat ibland som jag skulle ha velat blogga. Jag ser en kuf eller en situation som jag formulerar och beskriver i huvudet, men sedan har det inte blivit av att det plitas ner och hamnar här. Men jag har börjat se mina inlägg omkring mig igen, så kanske det blir några nya ord, i rätt ordning, en ordning som beskriver och berättar igen , här snart.

Till dess ritar jag hus. Tänka sig.

medan lille krigaren sover...

...sitter jag här och ser tillbaka på en intensiv men fantastisk vecka tillsammans med min lille gudson och kusin. Första dagen rivstartade vi på Liseberg, men där glömde vi ta med kameran. På de andra ställena vi var tog vi i alla fall lite bilder, så i stället för en tårdrypande vacker text om kärleken till en frågvis, smart, påfrestande, underbar, fantastisk liten kille så får ni i stället titta på foton. Här:
(Klicka för full storlek som vanligt)

Lekobuslandet på Hisingen var en stor succé! Klätterställning att gå vilse i och bollar att skjuta i kanoner. Kusin var saligt lycklig.

Slottskogen. Här är en bild bara till mig eftersom jag kom ihåg varför jag älskade getter. Jag vill ha en get.

Man kunde klappa söta grisar också. Gris till vänster. Kusin till höger.

Älgarna fick man inte klappa, men de låg nära staketet och fastande på fina bilder.

Hela helgen var vi på landet och lekte med kattungar (Den sötaste på bild här. Det finns tre till. Är det nån i närheten av Göteborg som vill ha en katt förresten? De har nån över...)

På landet kan dessutom nioåringar få chansen att få köra tuff fyrhjuling och skjuta pistol. Klart häftigt alltså. (Vahettere liksom det LÄR han ju bara berätta för sina kompisar vahettere när han kommer hem liksom!) Dessutom spanande vi på hjortar i hägn och hjälpte till lite med att bära in veden... men mest gosades det nog med kattungarna.

Imorgon åker min lille krigare hem, och ni får vänta ett helt år på att höra mig skryta om vilken ljuvlig unge han är. Faktiskt.

den lille krigaren

Liten kusin på besök igen. En vecka om året blir det. En tradition jag håller hårt på. Men lite ändras år från år. Ena året är han fyra, ställer frågor om allt. Ett annat år är han sex år gammal och vågar åka flygande raggarbilarna på Liseberg för första gången. I år är han nio och ställer fortfarande frågor om allt. Inget är tufft nog åt denne orädde yngling... Tills vi kommer till karusellerna. Det är fortfarande Jukebox, med sina flygande raggarbilar som är roligast. Glädjen i att utmana sina gränser har den lille fegisen vuxit i från och till och med Slänggungan där treåringarna hojtar förtjust snurrar för högt över marken. Ja, jag gnäller faktiskt lite över detta för något är förlorat. Jag tvingar förstås inte upp barnet i karuseller, men när försvann den modige lille krigaren som skulle prova allt han var lång nog för att åka? Dagen på Liseberg blev jätteskojig och blöt (Vi åkte Kållerado) men kortare än vanligt, för klockan fyra var karusellerna slut. Vi hade åkt alla hans tre favoriter minst fem gånger styck. Det är något märkligt med barn som vill gå hem från Liseberg?

Men så ikväll satt han och tittade på filmen Willow med mig. Gammal, söt fantasy där bebis-prinsessan blir räddad av den lille hjälten. Och det glödde i de nioåriga ögonen, som längtar tills han förstår Sagan om Ringen, som hittills är filmer och spel för honom. Jag upptäcker att min lille karusell-krigare har blivit en fantasyälskande bokmal som helt kan försvinna i sagornas magi! Helt underbart! Dessutom gillar han brieost på kex och är sötast på alla vis.

Hellre böcker än karuseller faktiskt. Min lille krigare hittar nya gränser att utmana, nya äventyr att ge sig ut på, fast inte på så höga höjder som bergochdalbanor.