änglar

Varje år bor han hos mig en vecka. En liten kusin och en gudson som blir större, modigare och klokare för varje år. Jag är in till döden trött, men det är det värt för att se hans ögon lysa efter alla äventyr vi hittar på. Liseberg, äventyrsbad , pyssel och upptäcktsfärder i Göteborg.

Han vill ha och han tjatar, han vill inte och han gnäller, och visst tar det på krafterna ibland, men mest är han en ängel. Han ler och han säger tack. Han kramas och skrattar. Han åker karusell, åker rutschkana och hoppar från kanten. Äventyr, upptäcktsfärder och kärlek i en hel vecka. Åh, vad jag älskar denne lille pärla!

Idag sitter vi på tåget norrut. Ängeln ska hem och jag också på sätt och vis. Ett snabbt besök i gamla hemstaden, men inte på det sätt jag hade hoppats mitt nästa besök skulle vara. Jag har inte mycket tid i Härnösand och den tid jag har ska jag använda till att gå igenom de av farmors saker som står hos pappa. Välja, välja bort, minnas och antagligen och förhoppningsvis känna en massa. Sedan på torsdag ska vi ha begravning för lilla farmor. Då tror jag att en del lossnar. På gott och ont. Jag längtar på sätt och vis efter just känslor, vilka de än må vara...

Det är ju så, när livet serverar för mycket på en gång, att man liksom inte hinner med. Och mina sådana avstängningsmekanismer är alldeles för effektiva att jag känner inte alls när det känns som mest. Jag måste hitta ett sätt att bearbeta det, för jag saknar faktiskt känslostormarna.

En uppmaning till er som känner mig: Känn mig! Berätta för mig vad jag gör och varför. Självinsikterna sitter just nu i logiken och inte i maggropen och jag behöver hjälp med den. Det känns för mycket – så det känns inte alls.

balkong

Min balkong är lite magisk om natten...
Jag måste nog bjuda till fest snart och visa för alla vad de går miste om genom att inte umgås med mig jämt. Nästan så.

hemlig vän

Min hemliga vän är en bra hemlig vän. Hon är i och för sig inte så hemlig längre eftersom hon presenterade sig i paketet... (Hej E!) Förlåt att det tagit några dagar att få upp det här i bloggen, men är man inte på bloghumör så är det så. Så det så.
Men TITTA!

Strumpgarn, mohairgarn och hemstickade disktrasor. Jättefina. Det är märkligt hur ombonat ett kök kan se ut bara för att man hänger upp ett par små stickade lappar. TACK! Jag hoppas att min vän som jag skickat saker till blev lika glad för sin present!

Förresten har jag bloggat lite kortfattat och sluddrigt på engelska ikväll också. Så ni kan ju kila över till engelska bloggen och ta en titt också.

sting

Om livet var som kvällens Sting-konsert på Stockholms Jazzfestival, så skulle jag leva med en lyckligt pirrande känsla i maggropen och liksom finnas till lite extra, så där som man gör när det verkligen Känns.

slöseri

Om du har 100 kr över; Lägg dem då inte på en biljett till Pirates of the Caribbean II - Dead Man's Chest på bio. Det är rent slöseri.

listigt

Blev utamanad av cirkux och listor är roligare än att fippla med internetbanken så... Här kommer fler listor.

Fem saker i min frys:

1. Sex isbrickor. Isbitar behöver finnas i olika former och storlekar. Ju.

2. Grönsaksbiffar och falafel. Nej, jag är inte vegetarian, men de är ju så goda... Trots halvfabrikat och dyr prislapp.

3. Bröd. Sånt där man rostar och sånt där man tinar.

4. En påse spenat. Funkar i mycket och så mår man bra av det.

5. ...och så brukar det finnas hallon som man kan värma och hälla över glass som också brukar ligga där, men jag tror allt gott är slut.


Fem saker i min garderob:

1. Korsetten.

2. Många kjolar och linnen, men jag har ändå inget att ta på mig. Ja, jag är flicka.

3. Kavajen från NoaNoa som är så fin, men som jag känner att jag kan ha alldeles för sällan.

4. En hängande linnegarderob med hyllor, eftersom mina garderober saknar just hyllor.

5. ...allt jag skulle kunna skriva som nummer fem ligger just nu i en osorterad hög på min säng.


Fem saker i min bil:

Jag har ingen bil (än), men den dagen jag är stolt ägare till mina drömmars Citroën 2CV, eller till nån annan liten rackare med personlighet, så är jag övertygad om att detta kommer att finnas där:

1. En bilstereo. Gärna en som funkar att koppla mp3spelaren till, som tar mp3skivor etc... Det blir en lite pimpad 2CV tror jag.

2. En påse med en pågående stickning på baksätet.

3. En filt på passagerarsätet där min framtida hund ska ha sin självklara plats.

4. En liten campingstol och lite picknicktillbehör (utom maten förstås) i bakluckan. Alltid redo.

5. Ett handskfack full med bös. (...and a map of Belgium or something)


Femton saker i min handväska just nu:

1. Plånbok.

2. Busskort. (Sånt där nytt, coolt som man bara blippar)

3. Mobil.

4. Skissbok och pennor.

5. Nyckelknippa.

6. Stickning förstås (just nu en grön bomullssjal jag inte visat er i bloggen ännu)

7. The Wee Free Men av Terry Pratchett

8. massa gamla hopknycklade kvitton i botten

9. läppglans jag sällan använder

10. kalendern

11. stickningsväskan med sax och markörer och mojs i...

12. en lånad varvräknare (har också med stickning att göra)

13. en lapp med en adress på

14. en gammal tågbiljett som har varit bokmärke

15. handcreme almond från bodyshop som jag fått av sötaste J. Den är ett måste.

Men jag utmanar inte vidare. Den som tycker att det är kul med listor kan ju känna sig manad förstås... Och så ska jag alldeles snart visa vad jag fick av min hemilge vän med posten igår. Men kameran är på laddning. På återbloggande.

detta har hänt

I slutet av maj hade jag lite ont i ögat. Det blev värre i en vecka tills allt jag såg med vänsterögat var mjölkvitt. Jag blev inlagd i fyra dagar och man tog åtta rör med blod ur min arm och skickade till laboratoriet. Det visade sig så småningom att min ögoninflammation var en indikation på Bechterews sjukdom. En reumatisk sjukdom i korsryggen. Jag är på många sätt glad att ha fått en diagnos, men det märks att jag fick mig en törn. En av alla dessa ”...men det händer inte mig” hände just mig. Det ligger mycket mer i det här som skaver i mitt huvud. Jag har fortfarande inte lyckats formulera det.

Mitt i detta somnade min älskade lilla farmor in. Hon var nittio år och hon somnade stilla. Efter att ha varit medvetslös länge nog för att vi skulle hinna säga hejdå, så somnade hon stilla och hade aldrig ont. Jag är tacksam för det. Men jag har ont.

Så dök det upp en liten blodblåsa på mitt vänstra ringfinger. Den sprack och läkte – till en ny blåsa, som sprack och läkte – till en ny blåsa... Och för varje gång blev kratern större och blåsan läbbigare att se på. När jag till slut hamnade hos rätt läkare på rätt ställe efter att ha skickats runt bland institutionerna i fyra dagar så plockade man bort en infektion stor som en gul ärta från sidan av mitt finger. Den här ärtan är egentligen värd ett eget bloginlägg, för många skämt och fyndiga formuleringar har formulerats kring Eugene George (som äckel-alien-mojängen i mitt finger kom att döpas till). Nu är han i alla fall vräkt, och hans tidigare bostad i ringfingret bränd. Allt som återstår är en svart sårskorpa. Här måste dock en anekdot berättas:
Den kanske galne läkaren som brände såret på mitt finger för att försegla det yttrade den mest osmakliga kommentar jag någonsin hört, men det är så absurdt att jag faktiskt skrattar åt det ändå. Cynikern i mig mår tydligen bättre än jag trodde. Han hade bränt mitt finger en stund, men var tvungen att lämna rummet och komma tillbaka en sväng. Det luktade illa i rummet. Men man får ändå inte säga vad han sade när han kom tillbaka:
-Usch, det luktar som Auschwitz här inne!
Så får man för i svordom inte säga!

Jag bär ständigt runt på mitt klargula frikort inom sjukvården eftersom jag fortfarande har minst ett läkarbesök i veckan. Åtminstone ett par veckor till. Och den 24 augusti ska jag operera högerfoten.

Nu vill jag säga tack. Här kommer en hel hög med tack:

Tack till E och J som förstår på avstånd och visar vad vänskap är genom att helt enkelt låta mig veta vad de förstår. De formulerade många tankar som jag inte ens formulerat för mig själv. J skrev saker jag grät och lärde mig av. E ringde och fanns där. Många självinsikter har kommit tack vare deras sätt att förstå saker jag inte kunde se själv. Jag har lärt mig mycket på sistone.

Tack till J och K som kommit mig ännu närmare sedan jag fått förklara för dem att jag börjar förstå vad det innebär att kunna visa sig svag, be om hjälp, kanske till och med gråta. De kom ännu närmare genom att redan ha förstått och genom att sitta kvar och hålla även svaga Lisa i handen. Jag älskar er.

Tack till T som dök upp som en ny bekantskap, och som genom att just förstå kom väldigt nära väldigt snabbt. Nattliga promenader och väldigt långa samtal har lärt mig mycket, både om de spel alla människor spelar och lite om de spel som andra människor spelar. Mycket om självbilder och självillusioner. Mycket om mig. Mycket om mycket.

Tack till alla andra vänner som hört av sig och undrat hur det är med mig. Tack för mail som saknat mitt bloggande (att någon saknar mina ord betydde mer än jag hade trott!) Tack till stick-vänner som man kan prata garn och mönster med i stället för att älta sin egen hälsa hela tiden.

Tack.

Jag har upptäckt många saker den senaste månaden och här är en väldigt förkortad version av de största livsvisdomar som slagit mig hårdast:

1. Jag har alltid byggt höga skyddsmurar, men alla som står mig nära har alltid kunnat genomskåda dem. Bara jag är naiv nog att tro att jag alltid kan vara stark.
2. Mina vänner är fantastiska och finns faktiskt kvar även om jag inte är glad, fnittrig och underhållande hela tiden.
3. Jag är jävligt irriterande enerverande när jag desperat försöker vara glad, fnittrig och underhållande hela tiden.
4. Det finns många fler som mår lika dåligt som jag.
5. Även om det finns många fler som mår lika dåligt som jag så har jag rätt att må dåligt.
6. Man kan be om hjälp.
7. När jag känner för mycket så känner jag fortfarande inte alls. Mina skyddsmurar fungerar alltså mest på mig själv. Det är högst opraktiskt och gör att kriserna sipprar ut i gråt vid dåligt valda tillfällen, ilska mot oförtjänt utskällda medmänniskor...
8. Jag ska nog be om lite hjälp för att få ordning på det där i nummer sju.

Jag ska försöka berätta mer om nuet, men det kanske dyker upp nån liten intetsägande anekdot från min omvärld, eller en bild, eller en stickning då och då emellan livskriserna i bloggen framöver också...

så länge

När man har stängt av allt man känner för att man inte orkar med. När man vet att man ligger på bristningsgränsen. När man vet att orden, beskrivningen av det jag inte känner skulle kunna släppa på fördämningarna... Då aktar man sig även för orden.

De senaste dagarna har jag skrivit in ett läkarbesök, en ryggröntgen, en fotoperation och farmors begravning i kalendern. Det var när pennan stavade till begravning som jag upptäckte hur nära allt fortfarande var.

Jag skulle kunna skriva om triviala saker, om möten på bussen, om nattliga samtal på min balkong, om vädret... men det blir bara trivialt. För det är inte de orden hjärtat söker. Det är orden jag inte vågar skriva som jag måste rota fram först.

Tills dess tittar jag på semifinal i fotbolls-VM. Så länge.

borta

Nu vaknar inte lilla farmor mer.

farmor

Min lilla farmor hostade när jag kom in i hennes rum. Ögonen var slutna och andningen raspig. Men en hand på hennes panna och några lugnande ord och andetagen blev jämnare och huvudet sjönk tillbaka på kudden.
Jag tog hennes hand och vi berättade att det var jag som kommit. Hon klämde min hand och jag är säker på att hon visste att det var jag. Jag fick en stund ensam med henne och jag strök hennes kind, höll hennes hand och pratade med henne.

Farmor var vaken, men ändå inte. Hon kunde inte öppna ögonen och hon kunde inte svara, men hon hörde mig. Jag pratade om minnen. Jag gick genom hennes och farfars hus i mitt huvud och berättade minnen från de olika rummen.
Jag berättade om sånt där jag inte berättade om när jag var liten. Om hur jag brukade vara rädd för herrbyrån och hemligheterna i dess lådor. Om hur jag gick barfota hos henne för att en av mattorna var extramysig under fötterna. Om var jag gömde mig den där gången. Men också om dofter, saker, händelser, känslor som hör hemma hos henne när jag tänker på dem. Jag hade på mig ringen hon gav mig och jag satte hennes tumme mot den.

”Känner du att jag har på mig ringen farmor?” Och visst rörde hon på handen?

Jag är säker på att farmor hörde, visste, kände, tänkte. Men det var en ansträngning att lyssna på alla barnbarnets minnen. Hon somnade. Det var en så tydlig skillnad mellan vaken och sovande, och samtidigt så mycket likhet. Slutna ögon, inga ord, men en så mycket tyngre liten hand i min, så mycket tystare, lugnare andetag, och inte längre några reaktioner på mina ord. Lilla farmor sov lugnt, men kanske hade jag hunnit ge henne ett par mysiga minnen att drömma om.

Jag fick lämna farmor medan hon ännu sov så där lugnt.
Tillståndet är oförändrat.
Jag tror jag har sagt hejdå, men farmor är fortfarande där. Jag tror att hon har tillräckligt många mysiga minnen att drömma om nu. Det är faktiskt så att jag nästan tycker att hon kan få somna in nu. Och vila.

svennis

Allt som saknas är att någon lyckas filma honom när han säger "Eeeeeeexcellent..."

nystan

På tåget hem från Stockholm låter jag tankarna nysta upp sig som de vill en stund. Jag tittar ut genom fönstret och håller inte fast i en enda tanke. Försöker så småningom få tag i ändar på röda trådar och försöker följa dem in i härvan av känslor och tankar som trasslat ihop sig inuti. Men på en röd tråd sitter en svart liten knut och det tar stopp. På en annan hänger en mjuk bit silke som är så mycket lättare att få tag i än de sträva knutarna så jag pysslar med den en stund. Det är svårt att hitta i härvan.

Jag hittade en lång röd tråd som gällde jobbet. Som gällde försörjning, ekonomi och framtid. Det är en sträv tråd som jag inte gärna har närmast huden, men den måste följas, tänkas igenom, redas ut. Jag tjänar för lite pengar. Jag går minus.
Ska jag söka jobb här? Vilken sorts jobb? Hur vill jag jobba? Var hittar jag det? Hur går vägen dit? Ska jag på allvar börja tänka på att söka mig till Glasgow en gång? Eller nån annanstans? När? Till vad? Boende? Vill jag lämna Göteborg? Bara frågetecken. Tråden är så mycket längre än jag trodde och tanken började skava. Jag lämnade den för en silketrådstanke en stund och tröstade mig med lite mjukt som jag lindade kring härvan där inne.

Sen hittade jag en tråd som handlar om mig själv. Mitt inre, mina tankar som jag inte får kontakt med. Jag undrar vart de tagit vägen, och hur jag än drog i tråden så nådde jag aldrig känslorna. Bara kallt isblå logik där jag vill hitta mitt blodröda, sprängande hjärta. Vart har jag tagit vägen?

Jag tittar ut genom fönstret när tåget passerar ännu ett samhälle någonstans i Sverige. Vi åker i ganska långsamt mak förbi en kyrkogård, där en kvinna sitter med nedböjt huvud på en medhavd pall vid en av gravarna. Hon ser ut att ha tappat en del av sig själv hon också – en älskad. Det hugger till i mig, för den delen av mitt liv är inte heller lätt att tänka på. Vem är egentligen min andra halva? För jag har ju fått en försmak av vad det är jag vill ha, men det är ju så svårt. Jag saknar mer än jag älskar. Ingenting är avgjort. Inget har några tidsramar och allt jag önskar är egentligen ett stilla tillstånd där jag kan vila. En trygghet, en famn. Inte bara allt detta avstånd. Jag inser att jag är trött på att vänta, men alternativet just nu är fortfarande ett iskallt hugg i magen och inget jag ens vågar tänka. Han ska ju komma hit.

Jag ska berätta sagan om en svensk midsommar och jag ska berätta om min stund med farmor. Men inte just nu. Jag klarar inte att ens pilla på en enda tråd-ände till där inuti, för det är som att dra i självaste nervtrådarna nu. Jag är trött. Jag tror jag måste sova innan jag ens försöker tänka igen. Än mindre känna någonting.

spontant

Spontant så känner jag att jag borde skriva nåt lysande om den senaste tiden, men så här rent spontant så kan jag meddela att det inte kommer att ske. Jag orkar inte.
Igår bestämde jag mig för att åka till farmor. Det är jag glad att jag gjorde.
Farmor sover, andas lugnt men går inte att väcka. Ibland är hon vaken, men medvetslös ändå. Hon reagerar på beröring, hon hör vad man säger och hon trycker min hand... Men jag kommer nog att skriva om det när orden kommer på plats.

Sedan fanns det inget tåg hem, så jag hamnade hos mamma i Stockholm över midsommar. Jag åker hem imorgon. Timmarna på tåget kanske inspirerar författarinnan i mig. Tåg brukar göra det. Men när jag kommer fram ska jag först se på fotboll. Jag kommer till Centralstationen tre minuter i fyra, så jag har inte riktigt bestämt vilken TV jag ska ta mig till för att heja på de våra. Har ni nåt förslag om någon TV som det kommer att sitta trevligt sällskap vid, så får ni gärna höra av er.

väder

Bilden har jag lånat från Jay Leno's "Headlines"

2-2

Sviten mot England håller i sig. Vi är obesegrade sedan 1968.

Jag behövde verkligen den paus från livet, och den här matchen var ett perfekt sätt att komma undan från mig själv. Trevliga människor i mitt vardagsrum, för mycket goda snacka, underhållande fotboll och en helt omöjlig Staffan Lindeborg som kommentator. Jag blir tokig på hans omöjliga uttal. Beckham blir Backham, Cole blir Cool, Rooney blir Rony... Men det blir roligt.

Kvällens citat blir dock en av väninnorna som utbrister i ett spontant "JAAAAAAAAAAAAAA!" vid Allbäcks 1-1-mål och sedan: "Puh! Jag tappade tre maskor, men det var det värt!"

Stickerskor och fotboll. Oslagbart.

Ibland måste man få fly från sig själv och rakt in i en VM-åttondelsfinal mot Tyskland. Jag är ledsen om jag är lite pessimistisk nu, men vi har inte slagit Tyskland i en landskamp sedan 1958 och de har hemmaplan nu... men ändå. När vi försöker bryta den sviten tänker jag ta paus från mitt eget liv i 90 minuter till.

naken pojke

Två grannfamiljer samsas om en uppblåsbar barnpool på gräsmattan. Grannpojken på ca fem springer runt i bara mässingen när han ropar över grannskapet:

-Jag är alldeles NAKEN! Utomhus! Det var väl på tiden!

Det leendet behövde jag.

nej.

Skulle skriva nåt fyndigt om sällskap i sängen eftersom jag blivit biten av nåt bi- eller geting-aktigt under foten i natt. Men det låter så fånigt. Jag bryr mig inte om bett. Sån smärta finns inte.

Farmor är medvetslös och de tror att det är en hjärnblödning. De tror att hon inte vaknar. Jag har varit rädd för det här i hela mitt liv.

En olycka kommer sällan ensam säger de, och jag må låta så ini helvete (ja jag svor) självisk när jag säger:

Det räcker nu.

Jag behöver goda nyheter, stabilitet, trygghet. Ibland hjälper det att gråta men jag har haft en sån överdos av tårar nu att de är helt verkningslösa.

Det gör ont. Inuti.

där satt den

Liten fotbollsnörd är glad.

KWA - Knittazs With Attitude

Världens Bästa Erik och Världens Bästa Jessica är Världens Bästa! De har skrivit en Knittaz With Attitude Rap Extravaganza för att pigga upp mig en dag då jag inte mår så bra! Så slå an rytmen, läs högt och njut!

Avigan och Rätan - stickar och brinner
Vi stickar, ni brinner, vi stickar, ni brinner, vi stickar, ni brinner, vi stickar

Ni keffa typer som tycker vi maskar

kolla löpet - rubrikerna braskar

Avigan och Rätan - vi stickar för freden

men om du dissar vårt mönster får du smaka på vreden

(Kören): ”Ein Knit für Frieden, Ein Knit für Liebe...”

vi kör så det ryker, står inte still

gör inte skillnad på fattiga och täta

vänder och byter garn en gång till

på den andra sidan är de aviga räta

halsduk, mössa och olle på en gång

Avigan och Rätan - alltid på språng

garnet kommer i lass till vårt hem

och om du kaxar får du smaka nummer fem

(Kören): ”Fem myror är fler, än fyra elefanter”

En värld du aldrig sett, i ull och akryl

i vår stick-republick får du full asyl

stickor och garn kan alla skaffa

sen kör man så att det står härliga till

stickar på måfå, en jätteblaffa

och använder vilka färger man vill

(Kören): Ein Knit für Frieden, Ein Knitt für Hoffnung.

fattaru mannen, det går åt flera nystan

det rimmar bara nästan om man tummar på bystan

när man har börjat går man an som en terrier

fyrti meter halsduk i regnbågsfärger

förr eller senare, på något vis

skaffar vi ståltråd och stickar en spis

och till de typer som dissar vårt omslag

och tror att vi missat vårt efterstygn

ditt eget mönster har kommit i olag

men vi skulle fixa det på ett dygn

du kan inte fatta vad garn det går åt

vi kör så våra stålstickor blänker

med våra skillz kan vi sticka en båt

som inte ens atombomber sänker

(Kören) – KaBOOOM!!!

Börsar och tossor och mascot-troll

Pannband och lila jongleringsboll

Det är en slät stickning, men inte beige

Passar nästan bättre i en cirkusmanege

För att få fart på stickningslaget

Strumpstickor rätt i vägguttaget

(Kören) "För allt går ju med elektricitet, elektriskt, det är nåt konstigt med det”

Du tror du kan fronta med din socka utan häl

men vi har ett nytt projekt på gång

vore jag du skulle jag ta farväl

för stannar du här blir din tid inte lång

det börja’ som en hätta att täcka ditt nylle

för detta är tveklöst krav

men det får nog bli en liksäck i ylle

och ganska snart skall jag maska av

(Kören) ”Ratatatatatatata…”


det börjar på dagis med en sticka i plast

när man färgar sitt eget, ja då är man fast

skillz och otålighet - vi haret

vi stickar direkt i färgningskaret

Stickorna klickar som Pillan i pisten

garnet tar slut endera dagen

en mössa i mossgrönt som räcker till vristen

vi stickar direkt från fåren i hagen

(Kören: ”Määäh!?”

Vi sträcker och räknar och mäter i tum

Bland våra skillz finns det alltid rum

För trä och stål och aluminium

Nakna och skakande lamm i vårt fönster

Är varma igen men i rutigt mönster

Ibland är det lättare att sticka än stava

Är den svart eller rosa, din ballaklava?

Vi är Sticknings-Gerillan, en ullig armé

Mönsterelever i Lovikaskolan

Avigan och Rätan, och alla kan se

Vi klarar oss bra utan anabolan

(Kören): ”Ricky Bruch, Ricky Bruch”

Vi är Ollepirater, och Lasse i Gatan

Har inget på oss och vår Ylle-Roger

Med lapp för öglan och Bomulls-cantatan

Vi håller oss nöjda på garnsliga droger

Vi hade inga segel, men vi stickar pö om pö

Vi äro fast beslutna att sticka eller dö!

(Kören): ”Pom, pom, pompom, pom, pompom, pompom, pompom.)Tredje satsen ur Chopins 12:e pianosonat i A-moll – även känd som ”Begravningsmarschen”)

många-fula-ord-rubrik

Man kunde väl tycka att det räcker nu. Men icke.

Jag var på återbesök på sjukhuset angående ögat och det ser bra ut. Jag får fortsätta med kortison ett bra tag, men inflammationen försvinner och jag slipper ta mer pupillvidgande. Snart kanske jag tål solen igen.

Men så var det det där med alla blodproven de tog. Allihopa var klara nu. Fröken doktor visade papper. Det stod negativ, negativ, negativ på sex prov i rad. Det är goda nyheter. Men på ett papper stod det positivt. Det var på provet angående antigener som avgjorde att jag är HLA-B27-positiv. Ja just det. Det är ungefär som att berätta vilken blodtyp jag har, fast det här gällde antigener. Ca 10 % av befolkningen är HLA-B27-positiva, men alla de har inte ont i korsryggen som jag och har råkat ut för en elakartad irit (regnbågshinneinflammation). Då tyder det på Bechterews sjukdom.
Jajemen. Ögat är bra, men jag fick med mig en diagnos på en kronisk reumatisk sjukdom med mig hem.

Jag är på många sätt glad över att jag fått en diagnos och att jag därmed kommer att få hjälp med mina ryggproblem, men bara tanken på smärtskov i ryggen och att jag kommer stelna i ryggen när jag blir äldre är ganska jobbig. Minst sagt. Sköter jag träning och sjukgymnastik och medicinering kan jag må bättre än vad jag gör idag länge, länge och det är ju bra. Men jag skulle hellre vara utan besvären alls. Förstås.

Nu räcker det med elände ett tag tycker jag.

Inga "åh vad det är synd om dig!"-kommentarer nu tack. Då gråter jag ju bara. Det är BRA att jag får hjälp med ryggontet. Jag ser det så.