i väntan på fullmånen

I strålande sol satt jag på Odenplan. Med musik i lurarna och med ansiktet vänt mot den efterlängtade vårvärmen väntade jag på en nät-bekant. Just när solen försvann bakom Gustav Vasa Kyrka kom han uppför rulltrappan ur underjorden. Lång, med röd halsduk och blå ögon, precis som han hade sagt. Han ser ut som han gör på bild även i verkligheten. Magnus och jag hade nämligen inte setts förr. Vi har läst varandras dagböcker ett tag och när jag nu var i huvudstaden föreslog jag en fika och lite verklighet. Skulle bli kul att träffa människan bakom så många ord jag läst. Det blev fler ord.

Vi gjorde sällskap över en latte (han drack läsk) en stund framöver. Vi pratade om böcker, om livet och allt annat över först fikat och sen en promenad. Så småningom gick vi tillbaka till utgångspunkten Odenplan, där solen nu hunnit förbi kyrkan. Ljuset var eldfärgat och strålarna kröp lågt längs marken. Och vi pratade ett tag till. Magnus är en trevlig bekantskap.

Sol hann väl inte riktigt bytas mot måne medan vi satt där, men när väl månen gick upp blev den präktigt full. Den beundrade jag från bussen hem senare, och där på bussen undrade jag om månen hade något att göra med vad som hände därnäst. Jag tror vi talade om en bokhylla i ett badrum just då. Punkargänget bakom mig pratade i alla fall om att de skulle jaga bort några från berget i Observatorielunden och drog sig däråt. Magnus tittade upp för att se dem gå, när han i stället fick syn på någon som kom lunkande från andra hållet. ”Oj då” sa han och jag vände blicken för att se vad han fått syn på. Där kom en varulv gående.

I svart skinnjacka och jeans kom en varulv spatserande med den där gångstilen som taniga, svåra pojkar som lyssnar på brittisk pop brukar ha. Hans ansikte och skalp var från Buttericks, men han hade omsorgsfullt stoppat ned masken i jackans krage och verkade inte bry sig om undrande blickar. Han var en varulv helt enkelt och det var inget mer med det.

När man under en och samma dag upplever en hel kärleksrelation på bussresan in till stan, äter lunch med maffian, träffar en Magnus och ser en varulv undrar man varför man någonsin går på bio egentligen. Verkligheten är ibland minst lika roande. Men om ni ändå känner för att gå på bio kan ni se Finding Neverland. Den är fin. Men slutet är två scener för långt. Bara så ni vet.

maffia

Det är långfredag. I ett hörn av den ganska dyra restaurangen med väldigt gula dukar sitter tre personer vid ett bord. Två av dem är mörka män i obestämbar ålder på väldigt bestämt humör. De sitter mittemot varandra och talar italienska. Tonen är vänskaplig men skarp. De respekterar och tycker om varandra, men båda vet att den andre menar allvar. Tyvärr kan jag inte höra tillräckligt många ord för att förstå ens vad de talar om. Det enda som inte stämmer är deras klädsel. I stickade, randiga tröjor som ser ut att komma från Dressman blir maffiastilen i övrigt väldigt märklig.
Innanför den större mannen sitter en skrämd blondin. Upptryckt mot väggen ser hon ut att förstå ungefär lika mycket som jag av det herrarna diskuterar. Mannen bredvid henne ger henne en blick och säger ”… och så du förstås” på svenska. ”Jag vaddå?” frågar blondinen. Han svarar inte.

Männen byter stora påskkort med varandra och jag ser den större av dem öppna sitt kort. Han räknar en, två, tre, nio, femton sedlar som ligger i kortet. Hans vän ser ut att bläddra i en liknande bunt, men honom ser jag bara ryggen av. De nickar mot varandra och jag gissar att en betydlig summa just växlats i ny valuta.
Blondinen ber viskande om att få besöka damrummet. Hon blir utsläppt från sitt hörn och tackar sin bordsherre överdrivet mycket för ynnesten att få gå på toaletten. Hon skyndar sig med snabba, korta steg i höga klackar. Hennes snäva kjol sitter snett och den gula blusen är uppknäppt och avslöjar ett svart spetslinne i urringningen.
Kyparen kommer med vin till herrarna. Den store provsmakar. Han snurrar, tittar, luktar, sköljer runt vätskan i kinden… han kan sin sak. Till slut nickar han gillande och kyparen andas ut och dekanterar vinet prydligt i herrarnas glas. När han sträcker sig för att hälla vin även i den blonda kvinnans glas lägger en av männen handen över för att markera att hon inget ska ha. Blondinen återkommer från damrummet och hon rodnar betänkligt över trängseln hon orsakar när hon och kyparen klättrar om varandra när hon försöker ta sig tillbaka till sin plats. ”Förlåt” säger hon, för något hon inte alls behöver be om ursäkt för. Hon häller upp vatten i sitt glas med en besviken blick mot männens fyllda vinglas. Jag tror hon också ville ha vin, men hon verkar inte få välja själv.

Maten kommer. Herrarna äter varsin köttbit med sås och potatis. Kvinnan äter dagens lunch: jordärtskockssoppa med kräftstjärtar. Den åt jag också och den var god, men herrarna fnyser åt hennes tallrik när den bärs in. ”Undra på att du är tanig” säger den mindre av männen så högt så jag hör. Männen skrockar och kyparen ser besvärad ut och ger kvinnan en medlidsam blick.

När de så småningom lämnar restaurangen går herrarna först och blondinen efter. Den större mannen håller henne om handleden och drar henne lite bakom sig. Inte i handen. Handleden. Det är tydligt vem som bestämmer. Mindre tydligt är vad de var för några.

fem hållplatser kärlek

Som i början av nittiotalet när man fick en skymt av Honom på rasten. Mellan tjocka jackor och stojande högstadiebarn i korridoren såg man en glimt av en hårlock eller en arm och det räckte. Man hade tittat så länge och så ofta och känt så mycket att en endaste liten skymt fick hela tillvaron att fladdra till. Aldrig är kärleken så allsmäktig som i en förälskad tonårings kropp. Men man känner minnet i kroppen av de stora känslorna ibland, även i de allra minsta kärleksrelationerna.

En främling steg på bussen. Med en ganska alldaglig uppsyn med håret på ända och med kläder som ut som om de hade klättrat upp på, respektive ramlat ner på hans kropp. En ganska nyvaken blick fångade min, och fjärilarna i magen vaknade en sekund och undrade vad som stod på. Det undrade jag också. Något i blicken vi utbytte darrade till och när han satte sig på sätet bredvid mig kändes huden elektrisk under kläderna. Hans jeansklädda lår rörde mitt och i varje sväng verkade vi båda överdriva bussens rörelser i oss och vi hamnade nära, närmare.
Inga händer, inga blickar, men ändå närhet. Inget jag inbillade mig, men heller inget som någon runt omkring kunde upptäcka. Två främlingar som hamnade bredvid varandra på bussen, men som kom att betyda allt för varandra i fem hållplatser. Före den femte hållplatsen sträckte han sakta ut handen och tryckte på en röd knapp. Hans långsamma rörelse bad nästan om ursäkt och förvarnade mig om att han skulle kliva av. Han reste sig långsamt och vände på huvudet och mötte min blick igen. Ända till han stod nere på trottoaren och vände sig om höll vi kvar ögonkontakten och ingen hade missförstått. Ingen hade heller sagt nåt. Ingen förväntade sig nåt. Minst av allt förväntar jag mig att se honom igen och det gör ingenting.
Vi betydde allt för varandra i fem hållplatser.

Djävle

Murphy är kung, och alla helvetets smådjävlar som utgör hans hov springer hans ärenden i kungariket Djävle. Så kändes det i alla fall.

Där i Djävle satt prinsessan Pia fångad i ett torn på tolfte våningen, men jag fick i alla fall hälsa på. Den Djävle-riddare som räddade mig sist jag var i knipa hade hittat en ny prinsessa att rädda, så jag kände mig mest i vägen. Ja, jag ska förklara.

Lite har några av er hört förut, men för att göra en resumé:
Jag skulle få ha påsksemester i Gävle. Jag skulle bo hos manlige vännen P, och väninnan P och jag skulle ha en helkväll tillsammans på skärtorsdagen. Så blev det inte.
Prinsessan Pia blev inlagd på sjukhus för operation, och manlige vännen P träffade en flicka han föll handlöst för, så det var inte alltför populärt att ha mig på soffan i fyra dagar. Det kunde jag ju förstå.
Det var alltså ingen som var elak mot mig med flit, ingen jag kunde skylla på, men min Gävle-semester blev ju minst sagt ändrad. Till vännen P jag skulle bo hos föreslog jag att jag kunde komma över dagen på onsdagen i stället och bara spendera en natt på hans soffa i stället, för vara i vägen för ett nyförälskat par, det vill jag inte. Han var tacksam, men fick dåligt samvete, så han tog soffan och jag fick sängen. Det blev lite asträngt när man inte visste var gränserna gick i vår vänskap. En klapp på axeln kunde missförstås. En alltför kort kram kunde kännas förolämpande. Men jag är ändå glad att jag fick chansen att visa hur mycket vår Vänskap betyder, även om inget blev som jag hade tänkt mig. Annat var det med prinsessan Pia.

Hon var och är allt som jag hade tänkt mig. I stället för en helkväll på stan fick vi en hel eftermiddag på sjukhuset tillsammans. Jag satt där och höll hennes hand och vi bara tyckte om varann. Hon fick en present som hon får berätta mer om i sin dagbok, och jag fick en vän som jag inte tänker släppa i första taget. Äkta, stark och egen.

Men det var någon eller något som inte ville att jag skulle till Djävle. Därav stavningen med Dj- och inledningen till den här dagboken. Först alla omständigheter som ändrades redan innan resan när fyra dagar blev en. Sedan allt annat.

Tåget som skulle ta mig till Djävle skulle avgå 09.25 från Stockholm. Jag satte mig tillrätta på den plats som var min och där satt jag till kl 09.40 utan att tåget hade rört sig. En röst i högtalaren förklarade att på grund av elektriskt fel kunde vi inte åka med det här tåget, utan fick försöka hitta plats på nästa tåg som gick 10.15 enligt tidtabellen. På nästa tåg fick jag byta plats fyra gånger, innan jag till slut satte mig i restaurangvagnen för att inte bli bortjagad av en femte med platsbiljett. Tåget avgick 10.34 (pip). Den som kan komma på en svordom jag vid det laget inte hade tänkt eller sagt högt vinner ett fint pris. Jag tror jag täckte in det mesta av fula ord och är antagligen fortfarande svart ända ner i halsen av alla förbannelser jag artikulerade, för tvättar munnen med tvål det gör jag inte.

Sedan skulle jag ju hem också. Det fick bli morgonen efter eftersom samma sorts tåg kvällen innan av någon outgrundlig anledning kostade dubbelt så mycket. Eftersom jag redan köpte den här biljetten utöver den biljett jag redan hade betalt för att åka hem tre dagar senare (just-nu-biljetter återlöses ICKE) var det inte tal om några dyrare alternativ. Klockan 08.56 skulle jag åka tillbaka till Stockholm på skärtorsdags morgon. Promenaden till stationen tar en kvart. Vi gick halv nio och hade gott om tid – trodde vi. Klockan 08.53 tittade jag på klockan. Vi var då ca 300 meter från stationen där mitt tåg redan stod vid perrongen, förstås. Jag skrek. Vi sprang.
Jag höll i dörrhandtaget till tåget när det började rulla. Från utsidan. Jag missade tåget med cirka 7 sekunder. De svordomar jag inte kommit på morgonen innan hittade jag på nu. Vännen P hade redan cyklat iväg övertygad om att jag hade hunnit precis. När jag kom in till SJs biljettkassa på Djävle Djävla station grät jag när jag bad om en ny biljett till nästa tåg mot Stockholm. Då hände det. Vid gränsen till kungariket Djävle satt en ängel i övre meddelåldern klädd i ljusblått. Han hette Kjell, eller kanske var det Åke, och han tog min biljett och skrev ut en ny – utan extra kostnad! Förbannelsen var bruten och jag kanske till och med återvänder till Djävle en dag i hopp om att Prinsessan Pia är frigiven, riddaren P är en Vän Utan Frågetecken och att ängeln Kjell/ Åke sitter på posto vid kungarikets grind och håller SJs smådjävlar i schack.

Det hände mer förra veckan. I tisdags åkte jag till Stockholm och pratade lite på Riksbyggens temakväll på Stadsmuseet och det gick bra. Efter Djävle-resan stannade jag i Stockholm till söndag morgon och träffade folk, umgicks med mamma och var med om ditt och datt. Och så igår träffade jag min lilla farmor för första gången på alldeles för länge, så jag har mer att berätta om. De historierna får dock anstå till kommande dagböcker. Om ni vill kan ni få se det som en följetong under veckan som kommer med små betraktelser. Jag skriver rent små anteckningar och sorterar intryck under arbetstitlar som ”fem hållplatser kärlek”, ”när varulven gick förbi” och ”maffialunch”. Eventuellt blir det ett kapitel om Tanten T också…

den andra listan

Den första hamnade på Lunarstorm, den andra hamnade här. Kanske byter de plats när jag känner för att uppdatera dem.

1: Öppna en bok du har i närheten, så upp sidan tolv och citera den fjärde meningen:
My passion, both as psychiatrist and as Dice Man, has been to change human personality.

2: Sträck ut din vänstra arm så långt du kan. Vad rör du först vid?:
En garderobsdörr med ett schema på. Kan inte sträcka armen. Det är 20 cm bort.

3: Vad har du på dig just nu?:
svarta underkläder, svarta byxor, svart urringad topp, vit stickad (virkad?) tröja och kofta utanpå för jag fryser. Randiga strumpor, kontaktlinser och svart mascara.

4: Vad finns på väggarna i rummet du sitter i?:
Garderober, en spegel, ett årsschema, en hatthylla, hyllor med pärmar och grejs... (Jag har "kontoret" i hallen)

5: Hur ser det ut utanför fönstret?:
Jag har inget fönster i hallen och utanför vardagsrummet är det mörkt.

6: Vem sov du senast tillsammans med?:
Min gosehund Pricken. (Sorgligt, men sant.) Innan det...hm... Josse.

7: Om du ska ge bort blommor, vad väljer du?:
Nåt som passar mottagaren och aldrig det självklara valet. Gärna märkliga men underbara kombinationer från snittblommekylen.

8: Har du någon gång haft på dig pyjamas ute bland folk?:
Inte vad jag minns, men jag har sovit i dagkläder flera gånger.

9: Vilka är dina tre favoritsaker i sovrummet?:
Jag sover i vardagsrummet och där inne säger jag: Mina två tavlor, mina böcker och min säng.

10: Vilken färg har du på duschdraperiet?:
Har inget draperi. Har en glasvägg med skjutdörrar in till min 2 kvadratmeter stora duschkabin.

11: Vad finns bakom dig?:
Hallspegeln, köket, badrummet.

12: Har du någon gång använt Tradera?:
Ja

13: Favoritfika på café?:
Stor Latte, vanligt kaffe med två sockerbitar och lite mjölk, en juice eller en capuccino. Det beror ju på. Oftast latte. Dock är sällskapet på cafét viktigast.

boy mode rerun

Från plats 166, rad 16 inne på Lorensbergsteatern mötte jag Gud (igen) i onsdags. Eddie alltså. Fortfarande i boy mode (Jeans, skjorta, kavaj och skägg. Från rad 16 såg jag inte manikyren) och fortfarande med Jan Bylund som förband. Och fortfarande med mycket av samma material, tyvärr.

Han är Gud, men som hängivet fan har jag hört Allt det senaste året, och inte ens Gud kan variera sig i evighet (Allt kan inte vara gosigt med långa öron. Ibland blir det en haj med många, många tänder och ibland blir det en ”ewwwwww” – fluga alltså).
Darth Vader är fortfarande rolig. Flugorna heter fortfarande Jeff och Steve och staden jag bor i heter Jeutteburrj. Jag älskar det, men nu har jag hört det förut.

Missförstå mig rätt, jag skrattade så jag grät och jag var fortfarande förtrollad av hans närvaro, men jag har nästan lite dåligt samvete… Jag skrattade inte hela tiden.

Hans pantomimer får plats och blommar ut ordentligt på en stor scen, och plötsligt satt jag och tittade på Alien iklädd flytväst som spelade tre-i-rad på en immig fönsterruta. Spela inte charader med Eddie om du är dålig förlorare.

Och biet var en söt match maker. Med pollen på knäna flög han från den ena blomman till den andra: ”That other flower fancies you!”

Det finns en anledning till att jag har hört hans skämt flera gånger nu.
Jag älskar honom.

återkomsten

Jag har saknat er. Välkomna tillbaka. Klockan 19.05 ikväll.
Ja, Gilmore Girls är nog den enda serie jag faktiskt anstränger mig för att inte missa.

munspel av metall

Han var en sån som alla lägger märke till, men som ingen ser. Han var högljudd, alkoholpåverkad, smutsig och luktade kiss. Han var arg på allt. Han var ”less på skiten” och tyckte att ”ni kan dö allihop!”. Alla på vagnen tittade ner i sina Metrotidningar eller ut genom fönstret. Ingen såg honom. Han fanns inte. ”Nu RÄCKER det!” skrek han.
Jag tyckte synd om honom, men kunde heller inget annat göra än att titta ut genom fönstret för han skrämde mig så. Han lät riktigt hotfull, om än med betoningen på full. Men någon som hotar att spränga världen samtidigt som han skjuter folk på trottoaren med ett utsträckt pekfinger som gevärspipa kan ge ett rentav tragikomiskt intryck. När vagnen svängde och han vinglade till på sina fötter (som han var betänkligt rund under), så kunde knappt jag heller dölja ett leende åt hans hålla-balans-dans. Han fick syn på en kille med samma problem att hålla sig för skratt…
”NU RÄCKER DET!” skrek han igen. ”Vad FA-AN skrattar du åt?! Va? Är det roligt att se andras misslyckanden va? Va? Jag är så trött på hela skiten och just nu är det ditt fel din jävel!” Han stod på knä på sätet bakom killen han nu beskyllde för allt och han höll något mot hans hals och drog hans huvud uppåt. Jag hann tänka att det kunde vara en kniv. Jag hann tänka att nu händer det. Nu går det riktigt åt helvete.
Men sen blev jag arg. INGEN gjorde nåt. Det är klart jag också blev rädd, men vad jag inte kunde göra var att titta ut genom fönstret. Jag skickade tyst meddelande framåt i spårvagnen att de skulle be föraren larma. Det går tydligen fortare med deras larmsystem än om jag ringer på mobilen. Jag ville inte ropa, för jag ville inte att han skulle beskylla mig för allt därnäst.
”Det är fan inte på låtsas längre! Nu jävlar har det gått för långt!” Han skrek inte. Han väste. Killen började bli röd i ansiktet och jag visste inte om det var av skräck eller luftbrist. ”Det här är ingen leksak! Det är ett KOPPARMUNSPEL av METALL och jag kan skära halsen av dig med det!” Det var ingen kniv. Det var ett munspel. Först blev jag lättad, sen rädd igen. Han har ju rätt. Han skulle säkert kunna döda med ett munspel av metall.
Nu tittade alla. Det hade blivit allvarligt nog för att vi inte skulle kunna koncentrera oss på våra Metro och mobiltelefoner längre. Men hade det varit en kniv och hade han varit mer bestämd hade vi alla reagerat alldeles för sent. Men så stannade vagnen.
När dörrarna öppnades tittade munspelsmördaren upp och såg ut att rycka till. Han rusade av vagnen och jag hörde honom ropa ungefär ”Nu var det NÄRA!” innan dörrarna stängdes.
Jag tror verkligen det var nära. Någon, något eller allt har knuffat en alkoholiserad munspelstrubadur över gränsen. Hoppas någon frågar honom hur han mår, med kärlek i rösten, innan han skär halsen av någon med sitt munspel av metall.

pe em ess

Tankar i en hormoninfekterad 26årig kvinnohjärna:

(shoppingrunda med vännerna)
Underbara solsken! Nu blir det varmt! – Soljävel! Jag blir tårögd av att få solen i ögonen! – Jag har verkligen världens bästa vänner! *tittar på vännerna och blir rörd och blank i ögonen* - Mina vänner säger så intressanta saker och på ett så bra sätt! Jag har inget att berätta ju… *buäää-gråtkänsla* - jag vill ha godis - *Berättar nästan tvångsmässigt en egen anekdot för att bevisa att jag är lika intressant som de* Dumjävla jag som gör så här. De tycker om mig Ändå! …tror jag… lägg av! - Fan vad jag babblar. – Om jag är tyst och lyssnar verkar jag intressant. Jag är sugen på glass. Vad heter sugen på engelska? ”I yearn for…”? Vad heter det på franska egentligen? Jag har glömt för mycket franska… Jag borde läsa den där… Vänta nu! Vad har mina vänner sagt den senaste kvarten nu då??? Jag har inte lyssnat! Jag är en dålig vän! *buääägråtkänsla igen* - (Ena vännen säger nåt jag inte hör, så jag får säga ”va?” två gånger.) Vafan kan hon inte prata så jag hör för? Så idiotiskt att prata med ryggen mot mig… men vad Tänker jag? Hon är ju Världens Bästa ju! *klump i magen av dåligt samvete* (Jag säger nästan ”Förlåt” högt, men hindrar mig efter ”F…” ”Va?” säger hon.) - Hihi! Absurt, nu var det jag som sa nåt hon inte hörde! Hihi! *fnissar högt* – Mina tankar är ju helt sjuka - Hörde jag ordet fika?? - CHOKLAD! – Nu pratar de om att köpa eller inte köpa den där… Jag Bryr Mig Ju Inte! Sluta Prata! Nu går vi och köper Choklad! – Herregud jag är sjuk! Lugna ner mig!
(senare när jag kramar vännerna hejdå)
Jag har så JÄVLA bra vänner! *nära till gråten* - Varför SVÄR jag så jävla mycket idag?
(senare på busshållplatsen)
Kan den där jävla kärringjäveln sluta prassla med sin jävla papperskasse? – Nämen vad Tänker jag egentligen!? Förlåt söta tanten! Du har säkert bara köpt nåt fint… (Tantens telefon ringer.) Irriterande Jävla pip-musik-signal hon har… - Men SLUTA tänk så här! *dåligsamveteklumpen tillbaka i magen* – CHOKLAD! – Bussen kommer inte förrän om fem minuter. Nähä. *likgiltig* – (5 min senare) Den jävla bussen skulle ju KOMMA nu… lugn… lugn… där är den. – Åh det är den snälla Leende Busschauffören! Hej söta snälla busschauffören som ler och lyser upp vår dag! - Men du tanten! Varför kan inte du le och vara söt och snäll som han va? Surkärring! Vafan ser hon så sur ut för? …eh… oj… jag ser nog sur ut jag med… *ler lite nonchalant och antagligen ändå tillgjort* - Herregud, folk måste tro att jag är mentalsjuk där jag sitter och ler! *skrattar för mig själv* - (Sura tanten tittar undrande på mig) Hon tycker jag är KONSTIG! *buäää-gråtkänsla igen* - CHOKLAD!

Vissa dagar önskar jag att jag vore man.
Hormon-jävla-svallningar. Humör-jävla-svängningar.

Series of Fortunate Events

Middag och bio ikväll, med hon den där bästa.

Jag skrattar, jag kiknar, jag ler, jag pratar, jag lyssnar, jag njuter, jag lever lite extra med henne. Två själar en tanke, en vänskap, en känsla och många många skratt. Tack för att du finns! Jag älskar dig!

Vi såg Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events och jag har bara superlativ att kasta omkring mig och sprida över världen, som konfetti framför en bordsfläkt!

Vackra bilder och smarta lösningar. Snygga scener och fantastiska skådespelare. Mönster, ljus, komposition, kostym, scenografi… Allt passar ihop med ord som vackert, hänförande, strålande och magiskt. Och vad ni än gör: Missa inte eftertexterna!

En animerad version av filmen trillar förbi på duken till ömsom spralliga, ömsom vemodiga toner, inramad i vackra mönster, siluetter och snygga klipp. Som om Professor Balthazar vore animerad av Tim Burton ungefär, i mer melankolisk färgskala och med tunnare linjer. Alla namn verkar liksom passa in i magin och de verkar alla vara judiska, östeuropeiska, tagna eller bara lyckosamt lagom annorlunda. Och nu måste jag köpa soundtracket, för ingen kan vara ledsen till den lilla alvens sång om en Loverly Spring!

…och nu då?

Jag måste skaffa ett gäng tapetprover att klippa mönster ur och jag måste göra den där tavlan snart. En bild liksom växer i mitt huvud för varje minut som jag gör något annat än kreativt skapande.
Jag behöver en fix.

landet Denajal

Landet Denajal ligger före landet Nangijala. Man är liksom halvdöd där, men ändå mer levande än nån annanstans

I landet Denajal är det helt säkert att jag hinner klart med allt jag företagit mig. I landet Denajal blir alltihop dessutom riktigt bra i slutänden. Där lyser solen och fåglarna kvittrar eftersom prefixet o- inte finns i Denajal. Där finns inga oväder, bara väder. Inget omöjligt, bara möjligt. Ingen oro, bara ro.

I landet Denajal behövs varken prozac eler tröstande ord, för där fixar det sig ändå. I landet Denajal ligger inte Atlanten ivägen och pengar är, precis som Karlsson på Taket alltid har sagt, bara ett världsligt problem. I landet Denajal har jag alltid råd med en till och har alltid tid kvar. Där är ett kilo 7 hekto och där är pizza näringsriktig mat.

Fånga dagen är lättare sagt än gjort, tills man hittar till landet Denajal. Där är allt lika lätt som det är sagt.

Vissa dagar flyr jag till landet Denajal, för där pågår livet redan för fullt. Där väntar jag inte på att nästa projekt ska bli klart, på att pengarna ska räcka, på att jag ska må bättre. I landet Denajal står jag redan i den grönaste grästuvan och behöver inte alls undra vad som finns på andra sidan. I Denajal lever jag i Nuet, för där finns inget Imorgon.

Men väl där måste man så småningom släppa Nuet ändå, för det gäller att inte fastna i Denajal. Det är nämligen lätt att av misstag tro att landet Denajal är samma sak som Utopia. Men Utopia ligger fortfarande bakom nästa krön, nästa kurva, nästa staket… För i Utopia är gräset grönare på riktigt.

Nu måste jag dock snart tillbaka till Verkligheten, via gränskontrollen vid Sista Minuten och hoppas att jag inte landar i För Sent.

Välkommen till landet Denajal en stund. Det är du säkert värd.