Idag har Aftonbladet hoppat in i upplägget med artikeln "Hjälp hundarna hitta ett hem! Här är hundarna som avlivas utan räddning!", och så har de låtit några hundar från ett omplaceringshem titta ledset in i kameran, och så ska vi djurvänner hojta "men nääää han får inte döööö!". Så jag är inte så orolig för just de fyra hundar som syns i artikeln. Tillräckligt många kommer att tycka synd om dem tror jag.
Vi har ju själva en omplaceringshund, och jag är glad att hundhemmen finns. Men varför just de fyra som Aftonbladet visar upp skulle vara i större fara än andra hundratals omplaceringshundar på olika hundhem förstår jag inte.
Det hade varit intressantare journalistik om de höjt blicken lite. Om de följt upp Sveriges lagstiftning kring ägaransvar - hur efterföljs den och vilka påföljder finns? Varför hamnar hundarna på omplaceringshem till att börja med? Vilka är ni som skaffar hund utan att ni kan eller vill ta hand om dem? Eller om de visat och berättat vad som menas med "valp-fabrik" eller något annat kring hund-ägande som lyft diskussionen en nivå.
Oavsett vad jag tycker om artikeln i sig är det svårt att inte falla i trans och förälska sig i hundar som skuttar in i hjärteroten på en och är precis en sån där som jag älskar. För Buddha (Bara namnet!) som presenteras i artikeln verkar ju vara en liten Rolff. Titta bara!
Och det ska gudarna veta att Min hund går det inte någon nöd på. Han är den mest älskade hunden i världen.
Vi har ju också två omplaceringshundar (och en egen produkt)och jag håller med dig. Det skulle vara bättre för hundarna om hund blev ett otrendigt husdjur för då skulle kanske människor tänka till både en och två gånger innan de köper en valp som de sen säljer på blocket när den blivit tonåring för att de helt plöttsligt upptäckt allergi i familjen...
SvaraRaderaDitt inlägg får igång mig...
SvaraRaderaDet finns så mycket att säga om folk som skaffar djur utan att tänka på att det är liv som man ska älska och ta hand om. Och då anser jag att "ta hand om" innebär liiiiiite mer än att ha en hundgård där den är "van" att stå (och därmed inte far illa av att vara där natt och dag utan sällskap tydligen) och där den får mat och vatten.
Att vara hundägare är inte en rättighet, det är ett privilegium :).
Kramar från Karin och Tarra, som också är den mest älskade hunden i världen (hur får vi ihop det....? ;))
Fantastiskt skrivet! Jag har en omplaceringskatt och är väldigt glad över att vi fann varandra, han och jag.
SvaraRadera