rävjakt

Vi drack kaffe och åt hemmagjord rabarbersorbet (Den är värd att berätta mer om en annan gång förresten), jag och grannen E som var på besök. Vi pratade om Es nya motorcykel hon hade med sig, om katter, om trädgård, om vilda djur, grannar jag inte känner och om Rolff som snarkade bredvid mig i en egen trädgårdsstol. I mitt knä kurrade Evert Piaf och snurrade gosande och spinnande runt, runt.

Plötsligt slutar Evert spinna. Den lilla orangea nosen pekar mot skogsbrynet. Rolff har tittat upp från sin slummer. Alla rynkor i pannan syns. Öronen är lyfta. Nosen pekar mot skogsbrynet.

"Vad är det nu som är så spännande?" säger jag glatt och försöker titta åt samma håll. Grannen E sitter i bättre vinkel och ser vad djuren ser.

"En räv..."

Ja, där står en räv. Den är vacker. Den står inne på tomten, vid Älsklings prickskytte-tavla. Precis där Rolff snoffsat runt och grejat bara minuter tidigare. Tack vare Älsklings skjutbana vet jag att den stod ganska precis 30 meter ifrån oss.

Rolff börjar darra. Jag säger "Nej" lite barskt och greppar tag i honom. Han förstår, men får jobba hårt mot alla reflexer och instinkter som säger åt honom att rusa. Han sitter still, men det är inte mer. Jag är dock mäkta stolt över hur långt jag kommit med den här älskade hunden, som verkligen jobbar hårt för att lyda mig...

Efter en liten stund då vi alla sitter och tittar på räven, och Rolff jobbar hårt med självdisciplinen går räven iväg bakom ladan och syns inte mer. Rolff gnyr lite och vill så gärna sätta av i full karriär efter den. Det är ju trots allt en fyrbent inkräktare på vår gård. Men han håller sig. Vi går in och jag ska börja göra i ordning maten. Rolff följer med, men stannar i farstun och ser ut som om han väntar på att jag ska titta bort så han kan sticka på rävjakt. Jag säger åt honom lite barskt och det ser ut som om han ger upp, som om han ställer in sig på att kolla vad jag gör för mat i stället. Han sätter sig bredvid mig på köksgolvet och även jag slappnar av. Grannen E passar på att låna toaletten och jag sköljer ur en skål.

Varför stängde jag inte dörren?

När skålen är ren är hunden borta. Knak, brak, rus, spring och klant låter det från snåren bakom ladan och jag ropar på honom. Jag hör ju var han är. Men nu struntar Rolff i mig. Han är på rävjakt. Efter en kort stund ser jag ett brunt streck braka sig i väg i full karriär över kalhygget på andra sidan vägen. Jag och E går efter en bit och ropar, men jag inser att det är bara att vänta ut honom. Han hör oss, men struntar helt i oss. Han har viktigare saker för sig. Han kommer snart hem igen, det är jag säker på. Men det känns i maggropen att min Rolff är ute och rusar utan att komma när jag ropar...

Vi står kvar nere på vägen när han kommer mot oss. Han har inte varit borta i tio minuter en gång. På vägen bortifrån kurvan kommer en flåsande, blöt, skitig hund som tydligen varit nere i ett kärr och vänt. Tur att jycken trivs hemma... Men han förlorade en del frihetsprivilegier i kväll. Räven bor nära och Rolff tycker inte om det, så hädan efter blir det extra koll på rävjägarn när han njuter av trädgårdslivet på torpet.