kaffeost - eller smakminnet

Det är märkligt med smakminnen.
Kaffeost är ett sådant märkligt minne.

Under mina tonår tillbringade jag hela somrarna på Murbergets Friluftsmuseum i Härnösand. På deras fäbod lärde jag mig mjölka getter och göra ost och mese. Jag drömmer fortfarande om att göra min egen ost här hemma och det ska jag göra en dag.

När man ska koka mese kan man vara lite lyxigt slösaktig och lämna lite ostmassa i vasslen som man värmer hastigt för att starta mesens långkok. När vasslen blir varm flyter ostmassan upp och har fått en märklig konsistens. Vi kallade de flytost och åt från kaffefat med en skvätt kaffe och lite kardemumma på. Den knarrade mellan tänderna och påminde om stelnad mannagrynsgröt i konsistensen. Det var lyx att få lite flytost...

Sådan ost finns att köpa, men jag vet inte om det är exakt samma sak i tillverkningsledet, men kaffeost som det då heter knarrar på exakt samma sätt mellan tänderna. Den smakar lika lite och den är lite mer gummiaktig i konsistensen. Första gången jag åt kaffeost frågade jag efter kardemumma och den som bjöd tittade konstigt på mig. Man skulle tydligen inte ha kardemumma till. Det tyckte jag.

Igår kom ett paket från Mikaela i Finland. Efter en facebook-diskussion om kaffeost hade hon köpt och skickat till mig och U som inte fick tag på det i närbutiken. Så igår och idag har jag haft ost i kaffet. OCH KARDEMUMMA. Och det nästan doftade fäbod i näsan när det smakade kaffeost i munnen.

Nästa steg blir att ha det i kok-kaffe, gjort över öppen eld. För det enda som saknades var doften av björkved och de små sumpkornen som fastnade mellan tänderna.
Smakminnen. Vissa smakar inte så mycket, men minnet är som en perfekt kryddning man inte kan få nog av.

(Nu har jag hört talas om att jag kan köpa den i Borås. Är det nån som vet fler ställen här omkring? Tills jag gör egen vill säga...)

respekt

På förekommen anledning fick jag orsak att förklara vad jag menar med ordet respekt idag. När jag skrivit klart läste jag det jag skrivit och kände mig riktigt nöjd. Så för att hitta tillbaka till orden, för att visa mina föräldrar att jag ibland hänvisar till den uppfostran jag (trots allt) tydligen tagit åt mig och för att dela diskussionen om respekt även med de som "bara" läser min blog:

Mina föräldrar sade till mig att man får tycka vad man vill, och man får säga vad man vill, men bara för att man kan betyder det inte alltid att man ska. Och om man ändå vill kan man säga eller göra på ett sätt som inte sårar andra.
DET är min personliga definition på ordet Respekt.

omtanke

När Sandy var i USA senast, så tänkte hon på mig. Hon köpte en sån där garnsnurra som Lena hade på lägret i somras som jag blev så förälskad i. Så himla fin!
När Sandy var i England senast köpte hon garn av Jon till mig. Grönt glittrigt och blått silkesblandat. Garnet har jag förvisso betalat för, men Sandys omtänksamhet är faktiskt alldeles överväldigande fin. Tack! Älskar dig vännen!

Grötö

Jag har redan berättat att jag var en klant utan kamera. Jag hann ta 10 foton. Sen var batteriet dött och jag hade glömt att ta med extra. Så det här är inte det bloginlägg jag hade velat skriva om Grötö, men det är ett försök att berätta nåt om vad de här stickhelgerna betyder för mig:

Min Stickfest i Väst startade ett dygn tidigare för mig i år, för bästa Kamilla kom och sov en natt hos mig och vi pratade om workshops, stickning, garn och livet. Och Kamilla hade med en present till mig! KNAPPAR! Kolla!

(foto: Kamilla - som även GJORT keramikknapparna til höger!)
De är från Malaysia! Helt galet fina faktiskt.

Tidigt fredag morgon åkte vi ut i dimman.

Kamilla vid färjan.

Att åka till Grötö är att lämna vardagen bakom sig. En vardag som varit lite jobbig senaste veckan, så det var att verkligen åka från fastlandet till en ö av ledig, ljuvlig inspiration.
Väl framme satt vi i solen och stickade hela fredagen. Vid varje färja som anlände blev det kramkalas med ljuvliga stickbekantingar! Hela jag kändes som pipljudet hundleksaker brukar pipa... Vackra människor med vackra stickade plagg så långt ögat kunde nå. Lycka. Ren lycka.

Kerstin närmast kameran är en ny men ljuvlig bekantskap. Jag hoppas vi får all anledning att ha med varandra att göra igen!

Röd fläta betyder att vi är med i Online Stickcafé. Grön fläta betyder att vi ska till Fattigskogen. Kamillas flätor är de häftigaste.

Här är idolsystrarna jag skrev om nyligen.

Det är lite extra häftigt att se Marie sitta och sticka. I år hann hon med det mer än tidigare år då hon fixat och donat så mycket och mest rusat runt som en superorganiserad Superwoman! I år fick hon slappna av mer. Good for you Marie!

Här sitter i stället Superwoman själv - Linda, Super-organisatör och ledare av SiV-teamet - och Wille som just på den här bilden inte har sin virkning i knät. Åh vilken snygg tröja det håller på att bli!

Wille var med på min workshop i att sticka flätor på lördagen och jag som var så nervös. Jag har inte lärt ut just flätor innan, men det gick så bra så! Tack alla som var med! (Bilden ovan är alltså från lördagen och tagen med mobilen på mina förberedelser inför workshoppen.)

Kolla brudarna har anlänt! Camilla och Catarina och mellan dem står självaste Snabbaste Stickerskan i Väst - Marianne Fröding!

Och DÄR tog kamerabatteriet slut.

Sen kom invigningstal av Karin Öberg, som var fantastiskt inspirerande. Sedan god mat, ett shoppingtorg som var alla stickerskors definition av himmelriket och stickprat, stickmänniskor, sticktävling, stickglädje och stickkärlek hela helgen! Stickerskor är bästa sortens människor. Man blir varm ända in i själen av dem!

På Torget var jag lite extra glad över att det gick så bra för Lena att sälja de handfärgade garnerna från EasyKnits och Babylonglegs som jag hade tipsat henne om att köpa in... Tant Koftas koffertar var överfulla av färggodis! Karin Öbergs bord med lin var som en vacker palett... Och jag vågade knappt peta på Annuskas fibrer. Jag ska hålla mig ett litet tag till från ytterligare en hobby... Och Deisys och Karmas bord var så där dignande. Det slutade med att jag bara köpte garn till mitt lilla randiga projekt som jag inte vet vad det ska bli...

I mobilen hittade jag sedan bild på Camillas nya partyglasögon:

Och en bild från söndagen då Clara kom ut och provade att spinna!
Titta! ClaraStickar spinner!

Min egen Grötö-stickning i år blev ett randigt experiment i Zauberball och Gepards CottonWool. Jag kanske visar det färdiga resultatet om det blir nåt!

Här är en av Kamillas bilder av söndagen då Alla Satt I Solen och Njöt!

Jag längtar tillbaka!

Jag längtar tillbaaaaaaka!

på sjukhuset

Jag har varit på sjukhuset. Men jag är inte sjuk. Jag blev inbjuden att ha stick-verkstad, stickcafé eller bara stickspirationsträff på lekterapin vid Drottning Silvias Barnsjukhus.

De hade samlat ihop alla lekterapins skänkta, stickade dockkläder och satt ihop en helt fantastisk inspirationsvägg inför sticktemat! Jag tog 17 foton - minst.

Det är inte alla arbetsdagar som ser ut så här... Några påbörjade stickningar att prova i. Min randiga stickning närmast kameran och korgar fulla med garn över hela bordet!

Till lekterapin kommer barn och leker och pysslar med allt möjligt och har man sjukhuset som deltidshem, som det är för en del av de här barnen finns självklart en lekmiljö som är ett sjukhusrum i miniformat. Jag är imponerad av lekterapins verksamhet. Inte bara i miljö, pyssel, lek och aktiviteter, utan av personalens vänliga attityd, det vänliga välkomnandet av alla och hur man blir en del av den vänliga miljön samma stund man sagt hej.

Och så hittade jag en stor väggbonad där jag blev kär i en fågel i taget. Underbara.

Tack Lekterapin för inspirerande timmar hos er! Även om vädret var lite för vackert så att lite för många ville sitta i solen snarare än att gosa med garn, men några räta maskor, löpöglor och virkade mojänger blev det allt!

kall sås

I blog-följetongen "Lisa leker med maten" har vi idag kommit fram till avsnittet kall sås.

Kall sås kan man ha till allt. Doppar man saker i den kallas den dipp, lägger man den intill maten på tallriken heter det sås, häller man den på salladen säger folk dressing. I torpet geggar vi gärna ihop geggor att ha till mat och jag har redan skrivit om hur man kan göra geggamoja av crème fraiche och fetaost. Det är en av våra bästa kalla såser.

Sen fick vi besök av J som åt middag här och vi värmde laxbitar i ugnen. Till laxen åt vi potatis och kall sås och J rörde ihop crème fraiche med (håll i er nu) ... MANGO CHUTNEY!

Lax med Chutneymoja (Det är så den heter nu) var en smaksensation och vi lovade oss själva att äta Chutneymoja till allt Chutneymoja vore gott till. Det har tyvärr lett till att vi kommer att drabbas av skörbjugg snart då Chutneymoja, liksom feta-geggamojan går att äta till allt.

I kväll åt vi den till grillat kött. När jag blev snackssugen doppade jag knäckebröd (Har ni inte upptäckt Fäbodknäcke Surdeg ännu så är det också ett tips) i mojan och kunde nästan lura mig själv att jag åt chips med dipp igen... Härom dagen doppade jag en morot i Chutneymoja - Också jättegott. Som lyxig förrättsgegga på en bit pumpernickel skulle det säkert också passa.

Skyll nu inte på mig när ni blir beroende av Chutneymoja. Det var vännen J som la den på laxen...

en liten värld

På väg hem genom Tollered möter jag en tjej med en fin hund. Jag har sett henne förut och jag bestämmer mig för att idag är det dags att hälsa. Jag sitter i bilen så jag bromsar in och vevar ner rutan.

Jag: Hej! Jag har sett dig förr och du har så fin hund! Vi har en staffblandning själva, så jag tänkte hälsa...

Hon: Ja, jag tror jag känner igen dig och din hund... från din blog!
Det visade sig att Freddys matte är en stickerska som bor i Tollered! Nämen! Och så paff som jag blev så kom jag ihåg att fråga vad hunden hette, men inte vad hon hette! Så om du läser detta - Du gjorde hela min dag! Klappa Freddy från mig.

Världen är liten och jag hoppas att jag och Freddys matte får anledning att sticka ihop en dag.

BILDER!

Sån tur jag har! Marianne tyckte också att den lilla Gratituden var söt och tog bilder av den! Här är sjalen som fick mig att gråta:

Hela sjalen är stickad med samma paljettströdda garn, men hon har som sagt detaljkänsla och berättade att hon klippte bort paljetterna en efter en på den slätstickade delen... Så fint!

Tack Marianne för fotandet och för att du också visade upp den i din blog!

idoldyrkan

Jag har varit på Grötö och jag hoppas blogga mer om det snart. Batteriet i min kamera dog och jag glömde reserven, så jag kommer mest att få hänvisa till andras bilder, men tills dess vill jag berätta om en känsla:

Jag har genom stickevent och träffar lärt känna två systrar lite så där inte nära, men så att jag blir glad att se dem på stickträffar. Dessa systrar stickar tillsammans och diskuterar stickning tillsammans, har varsin distinkt och snygg stil och de producerar båda vackra plagg med den där detaljkänslan alla stickerskor strävar efter. Var maska på sin plats. De har olika men ändå lika personligheter på något vis. Dessa två systrar är två av mina många stickidoler.

I lördags kväll kom en av systrarna emot mig i matsalen på Grötö. Jag fick tårar i ögonen. Glädjetårar. På hennes axlar låg den hittills finaste varianten av Gratitude jag sett. Jag såg några Gratitude till i helgen och de var alla väldigt fina och väldigt speciella att se, men Bs var extra fin av några orsaker:
- Hon brukar mig veterligen inte sticka många sjalar och att hon valde att sticka min blev då lite extra speciellt.
- Hon brukar inte klä upp sig i den spetsskira, spetskantade klädstilen utan i enklare, rakare snygga formspråk men passade så fint i röd klänning och vit Gratitude.

- Det var små paljetter strödda i bladkanten, men inte på det slätstickade. Det var fint.
- Det var en av mina stickidoler som hade stickat mitt mönster. Det känns ju förstås extra häftigt. Och jag hade ingen aning om att hon hade stickat den, så det var en total överraskning. Samma känsla har pirrat i maggropen när andra stickidoler stickat eller berömt mönstret, men det är något extra magiskt med det oväntade och överraskande...

En del presenter kan man inte slå papper och snöre om. De går inte att ställa i en hylla, men man har dem hela livet. En sån present blev Bs Gratitude. Tack.

Tobbas

Fästmannens tröja är färdig. Både han och jag är alldeles toknöjda.
Tröjan är stickad enligt mönstret Armas av Tikru, och jag har stickat den i Andes från Garnstudio (Japp, samma garn som till Lövet) och det blev jättefint! Bara ett problem: Stickfastheten. Den stämde inte alls. Så jag har utgått från mönstret som är smart konstruerat uppifrån och ner, men fått ändra en del. Jag startade med den storlek som gav rätt antal maskor för en lagom krage och sedan bara fortsatt med ökningarna i flätmönstret tills den passade. Sen var det bara att sticka på tills den var tillräckligt lång.

Ibland får han nåt lurigt i blicken...

Andra ärmen var seg att få klar, men det gick! Och se så fin den blev!

Precis nu är den perfekt i tjocklek för att ha som mellanting mellan ytter- och innerkläder så här när våren smyger sig närmare.

Så HÄR glad är han för sin nya tröja!

(Det blev ingen knappkant som på mönstret i halsen på den här - Det blev en I-cord-kant och en virkad ögla runt en tennknapp.)

Och just det - Jag maskade av med Elizabeth Zimmermanns magiskt smarta sydda avmaskning (youtube-länk för den som missat den här varianten) för resår som är två eller fler maskor bred. Tokenkelt och jättesnyggt och resåren ligger snällt och rakt ner utan minsta rullning eller volangverkan.

Här är länken till tröjans projektsida på Ravelry.

Det färdiga lövet

Jag glömde fotografera det.

Det blev färdigt. Jag var inte helt nöjd. Jag lämnade in det.

Inspirerad av koftstickningen i somras blev det ett slags Setesdals-löv i tjock ull-alpacka-blandning (Andes). Lövet är formstickat och med korta varv och ökningar precis i kanten passade lövets "vante" perfekt och jag sydde ihop längst upp. Sen såg jag att det passade för perfekt. I sektionen med blomman/ stjärnan har jag ju det vita garnet löpande på baksidan runtom... och det syns igenom. Mellan de grå maskorna skymtar vitt garn som gör att tyget ser alltför sträckt ut. Jag var inte nöjd. Men jag lämnade in det.

Sen fick jag be hemslöjdskonsulenten ta nåt foto åt mig för att jag glömde. Snälla snälla konsulenten gjorde det:

Och på håll ser det ju rätt okej ut.

TACK Tobias på Slöjd i Väst som hjälpte mig fotografera lövet. Nu är det bara en sak kvar. I sommar ska jag ta mig till utställningen och leta reda på min "vante" bland alla de fantastiska löven...

Här kan du se många fler alldeles fantastiska löv!

Skamlös reklam:

Det finns tydligen två platser kvar på min workshop i flätstickning på Grötö i helgen (lördag 14-16). Om man redan kan sticka flätor kanske det inte är så intressant då vi börjar med grunderna, men vi ska titta på hur flätor får sin form och hur man kan komponera egna utifrån en skiss... Passande workshop om man ska till SiV över dagen också. Synd om man slösar bort platser som finns tillgängliga tänker jag...

knappar

Ibland är man extra tacksam. Som när det dimper ner ett paket med en hel påse osorterade knappar i brevlådan som jag fått av U "bara för att jag gillar knappar"! Wow! Tack!

Min knappsamling börjar bli ganska diger och den här skatten fyllde på. Det är en present i sig att få "osorterade" knappar för det betyder att jag får sortera dem, och det är ju halva nöjet!

Jag häller ut dem på en stor bricka och sitter och plockar, räknar, kategoriserar och skattletar...

Där finns en hel del ganska "vanliga" knappar, mest plast i grått och brunt ni vet, men när man hittat sex exakt likadana och börjar föreställa sig koftan eller tröjan de skulle kunna passa i... Då kan alla knappar vara skatter. De kommer ju inte till sin rätt förrän de är i rätt sällskap!

Knappar som alltid kommer till sin rätt är pärlemorknappar! Det fanns många i den här påsen. Jag är extra svag för de största fyrhåliga. Särskilt de lite äldre som är härligt tjocka, tunga och lite rundare i kanterna...

Sen hittade jag fler favoriter. Bulliga gröna knappar gör vem som helst lite gladare.

I kategorin träknappar fanns flera ljuvliga sorter.

Och så hittade jag flera udda men tokfina fynd. De två mörka längst fram är av trä och har ett blommönster i relief som är så svag att det nästan inte syns. En svart porslinsknapp känns extra lyxig. Grovt borstade metallknappar som skiner vitt om ljuset faller in från sidan...

TACK! Jättetack Ulrika för denna knappskatt! Jag ska se till att inte sortera färdigt på länge. Jag ska njuta en stund då och då...

(Det var samma Ulrika som gav mig förra knappskatten. Så nu kommer säkert 25% av Alla mina knappar från henne. Om du nånsin behöver knappar till ett projekt Ulrika, så får du tillbaka de som passar av mig!)

kompisarna

Gosar liggandes i sked.

Om

Jag har stickat snett. Korta varv, randigt, assymetriskt och värmande för min ömma högra axel som inte riktigt vill läka ut. Muskelfästesinflammation. Ett långt ord som låter värre än vad det är. Värme hjälper. Så jag stickade en grej som ligger Om det onda. Om jag lyckas räkna på det jag bara improviserade blir det ett mönster som får heta Om. Den håller Om mig.
(Dagens outfit är en kombination av frusen, trädgård, trött och glad...)

Jag gjorde en knappkant i en Icord-avmaskning. Det blev lyckat och det tänker jag nog använda mig av igen.

Garnet heter Rustic och kommer från Hjertegarn. Jag köpte mitt hos Lena. Det var en total överraskning för det är märkliga små nystan som blir fantastiskt uppstickat! Den här ska få värma mig ofta. Man kan ha den snett åt vilket håll man vill, men den värmer alltid som mest där jag oftast fryser.

en bra dag

Vissa dagar är bättre än andra. En solig söndag då både jag och fästmannen är lediga hör till ovanligheterna, men det är nog sådana här dagar man lever lite extra för. Kaffe i solen med vovve tätt intill. Fågelsång och katter som jagar sork. Röj i trädgården så jag blev alldeles svettig. Rensat från fjolårsris och vintersunk. Högen med ris till vårbrasan växer. Sedan fick vi besök då ljuvliga Catta var på väg hem från Göteborg med sin P. Männen fick prata jakt och stickerskorna fick prata garn och kattgos.

Men jag hade fullt upp med att leva, så jag hade ju inte med mig kameran denna ljuvliga dag.
Den tog vi fram nu. När vi har lite paus. Jag och vovven gosar. Försök bortse från mitt hår - det är risigt, tunt och ofriserat. Det var ju faktiskt en trädgårdsröjardag!

nuläge

I en tillvaro där man ska tillgodose flera finansiärer, projekt och viljor när man redan känner sig ganska liten, är det som att försöka hålla balansen på en stol med alltför många ben, som är olika långa och olika stadiga.

efternamn

Det här med att gifta sig... Vi gör om många traditioner så att det blir som vi vill. Men en del saker behöver man verkligen fundera på. Jag vill markera att jag gift mig, men att byta bort ett namn jag känner mig själv som är ju jättesvårt. Och varför ska jag markera men inte han? Dubbelnamn är krångligt, långt och inte alls vad jag vill ha. Kombinationen av våra namn skulle bli Åhlblad och nää, ingen av oss känner sig som en sån. Han vill inte byta. Jag vill inte riktigt byta heller. Ingen av oss vill heta dubbelnamn. Båda har sagt sig vilja markera att vi gifter oss. Kan man lägga till en initial bara? Verkade fånigt på nåt vis...
Det här är ju svårt!

konsumentrådgivning?

Att handla är att välja. Man måste välja med plånboken, men vi försöker välja med samvetet också. Du hjälper ju faktiskt till att berätta vilka varor vi vill ha, vilka butiker vi vill ha kvar och i förlängningen vilken värld vi vill leva i. En del varor är svåra. Det är dubbelt så dyrt med ekologiskt och plånboken är tunnare än man hade önskat. Man önskar det vore tvärtom. Världen borde fungera så - Att det rätta valet är det lätta valet. Men det är inte riktigt så.

När det gäller garn tycker jag det är enkelt. Det är inte vilken förbrukningsvara som helst och jag kan välja att handla med hjärtat först. Stödja små eldsjälar, lokalproducerat eller i liten skala någon annanstans ifrån. Ibland lyxar jag till det och köper från en eldsjäl långt borta. Då vet jag att garnet fraktas en del, men det stödjer ändå garnproducenter jag tror på och vill stödja.

Det är inte så lätt som man skulle vilja. En vän håller i butiken garnasinne.se som säljer endast ekologiskt eller fairtrade, och jag har fått se hur svårt det är att få reda på hela historien bakom ett garns tillkomst.

Men med våra svenska gårdar är det inte svårt. Kampes, Östergötlands, gårdar kopplade till Ull i Väst, Ateljé Norrgården. Handspunna garner, enskilda fiberälskande människor som spinner på samma gård som djuren bor på... Om det nu är garnets ursprung vi vill vara noga med finns Många Vackra Garner till bra pris som vi kan följa hela vägen bakåt till det enskilda fåret, geten, kaninen...

Men det är inte alltid vi vill ha svensk ull. Ibland vill vi ha ännu lyxigare eller ännu mjukare fibrer eller helt andra kvaliteter till exempel. Då går jag till garnbutiken och pratar med eldsjälar och andra garnälskare. Jag älskar garnbutiker. De måste vi vara rädda om.

Storskalig produktion utan möjlighet att få reda på varifrån garnet kommer, eller hur det kan vara så billigt undviker jag faktiskt helt. Det är att välja bort det jag tycker är fel och att välja hur jag önskar att garnindustrin fungerade överallt. Jag vill förstå och må bra över vad jag stickar med helt enkelt.

Jag förstår att inte ha råd med lyxiga härvor för 200kr styck. Jag får spara för att ha råd med dem ibland. Jag förstår att man väljer "bra och billigt", att man väljer med plånboken. Men man kan välja med hjärtat också. Jag väljer också med plånboken. Det måste jag. Men vad gäller garn väljer jag verkligen med hjärtat först utan att för den skull alltid handla dyrt.

vårsol!

Som vi har längtat. Den här mörka vintern höll på att knäcka mig. Idag var min andra stund på bänken, med kaffe, sol och friska, djupa andetag. Som att dricka vitamindricka! Med ryggen mot ladan som ger lä, med näsan mot vårsolen och nybryggt kaffe i koppen kändes livet riktigt njutbart!

Jag sitter här och begrundar hur mycket som ska hända i år... Taket är provisoriskt lagat och ska läggas om i sommar. Entrétrappan ska renoveras/ byggas ny och ytterdörren ska få ny färg. Och så ska vi måla klart, så det vita kommer att skina i solen! När sommaren nästan är slut är det tänkt att vi ska gifta oss på den där entrétrappan...

Jag får snabbt sällskap på bänken. Lilla Q kommer och tigger lite gos och sätter sig sedan och spanar på småfåglar.

Rolff har koll på allt. Marken är blöt och grå och jag längtar efter att röja en massa risigt fjolårs-krafs.

Jag hade så bråttom ut i vårsolen att jag klev i ett par av fästmannens skor för att det var enklast. De är lite stora för mig...

efit

10.00 Jobbar hemma. Har inte tid att vara sjuk, men mår märkligt. Dålig i magen och väldigt ojämn i temperaturen. Så jag tar det lugnt. I mjukisbyxor. Och tänder i kakelugnen. Jag kommer att använda att det är EFIT-dag till att ta mig en fotoredigeringspaus på 5 min varje timme.

11.00 Den här bilden är fusk. Den är inte tagen idag (men färgredigerad idag). Larsson kom in en snabbis och ville ha mat och gosa, men skuttade snabbt till dörren när jag ville ta ett foto, så då blev det en gammal bild på när han var inne och gosade.

12.00 Frusna fingrar på tangentbordet.

13.00 Den här är min bästa vän idag.

14.00 Rolff gör vad jag önskar att jag gjorde... Sover.

15.00 Försöker äta lite... Knäckebröd och te. Nej, jag mår inte toppen.

16.00 Även om jag inte orkar leka så våldsamt uppskattar vovven att jag kastar pinnen åt honom en stund. Marken är mer blöt än grön (även om jag visar den som lite väl grå kanske...) och vårsolen orkar inte riktigt värma mig... men den gör tappra försök.

17.00 Har fått sällskap av lilla fröken Q. Hon är mycket fascinerad av ett snöre i mina kläder och har riktat sina jätteblå (okej jag har överdrivit lite) ögon på det.

17.50 Nu behövde jag inte ta en gammal bild, utan kunde fotografera polarna Rolff och Larsson som gosar med varandra i mitt knä.

19.00 När man lagar mat i torpet får man hoppfullt sällskap.

20.00 såg vi på film och nu vill jag strax gå och lägga mig... så nu blir det inga fler bilder idag.