lite enkelspårigt...

...men det får ni ha överseende med. Han är ju alldeles NY!

Rolff

Välkommen hem!
Nu har Rolff flyttat in.

rita och skriva

Jag saknar en del av mitt skrivande och tecknande. Allt känns så stort och ödesdigert hela tiden. Varenda skiss, varenda text ska ha potentialen att förändra mitt liv, och det kan ju aldrig några små klottrade gubbar leva upp till...
Nej, så kan jag ju inte tänka, men det är ändå på den skalan min besvikelse ligger varje gång jag trycker ner backspace-tangenten, eller plockar fram suddgummit.
Jag skriver för jobbet, jag sitter vid datorn och får i bästa fall nåt vettigt gjort, men jag saknar de där korta små stunderna då jag hämtade kraft i en snabbt skissad idé, några rader om vädret, en idé till ett mönster. Vissa behöver powernaps. Jag behöver powerklotter.

Det är dags att börja klottra igen. Med både linjer och bokstäver... och garn!
Jag ska bara duscha först.

loop

Hjälp... Jag kan inte sluta spela!

Två saker

1. Hellboy är en film med fina steampunkdetaljer och vackra, fantasifulla väsen, men också med fåniga kostym-gummihandskar à la Startrek 1968. Storyn får 12åriga pojkar (som biosalongen är fylld med) att skrika "In your face!" och mig att sucka lite trött.
Jag blir nästan lite ledsen av dåliga filmer. Se Tropic Thunder i stället. Den hade jag inga förväntningar på alls, men den var bra (trots Ben Stiller). Jag brukar inte gilla uppenbar humor, men när den är uppenbart rolig har jag inget emot den. Dessutom säger filmen nåt mer den här gången än "sex, ramla på rumpan, folk som skäms och svordomar är så kuuuuul". Och Robert Downey Jr är fantastisk.

2. Imorgon. Flyttar. Tassarna. In.

(Titeln på dagens bloginlägg har jag snott från mitt favorit-sms, som jag läser när jag behöver ett leende. Det lyder: "Två saker som är bra: Du och att jag är massa kär i dig")

PS: Bilden är tagen ur regissören Guillermo del Toros skissbok för Hellboy-filmen. Fyra sidor finns online, och nu vill jag teckna igen, så tack för inspirationen!

tassande

I allt jobbigt och ångestfyllt jag går och bär på just nu, i jakt på lösningar, är det skönt när något helt annat händer. Idag fick vi reda på att en glad nyhet tassar in i våra liv på måndag. Det här blir spännande!

Dödskogen

När jag nu ändå håller på att tipsa om saker så kan jag även skvallra om att jag och Sambo fastnat i Deadwood - en western-serie. Men det är inte bara pang-pang.

Till att börja med är Deadwood en mycket märklig övning i det engelska språket...
Dels är det en orgie i svordomar och könsord, dels är det de mest invecklat formulerade dialoger du någonsin hört!
Sedan är det väl en märklig skildring av människans natur - ett guldgrävarläger med två saloons, där rykten och information, horor, sprit och spel är de största handelsvarorna. Det är ingen vacker bild av människan man får, men det är på något sätt ändå vackra personskildringar.

Precis som med boken jag just tipsade om är det inte våldet eller hemskheterna som får mig att vilja se "bara ett avsnitt till" hela tiden - det är människorna jag lär känna på vägen.

ni-na-ni-na-ni-nah-nah...

boi-oi-oing:

dagens boktips:

Men jag ska inte tipsa om en bok om Fanny och Morfar som i klippet - men visst har ni saknat det där introt?

Jag läser bra böcker, och bra böcker gör mig glad. Den senaste trilogin, där jag nu är halvvägs in i sista delen, har jag slukat, och det var lite oväntat. Blodiga slag, blanka vapen, tortyr och fruktansvärda ting, i en påhittad hård värld borde inte vara min kopp te. Och den kanske inte är allas favorit, men jag är fast.

Joe Abercrombie har skrivit trilogin The First Law. Bok ett heter The Blade Itself, bok två Before They Are Hanged och nummer tre heter the Last Argument of Kings. Spring och köp!

För det är inte de blodiga slagen eller den lilla magi som en och annan ynka trollkarl slänger ur sig som är bokens behållning - det är personerna, språket, vändningarna och hur historien hela tiden berättas i mellanrummet mellan olika levnadsöden.
Språket ändrar karaktär beroende på vem eller vad det handlar om. Det är som om tonen i språket är trilogins egen filmmusik. Man känner av i varenda komma när det börjar bli spännande. Ingen är god eller ond - alla har vi våra mörka sidor...

Det är nog inte böcker för vem som helst, men tycker ni att omslaget är snyggt, och vill lära känna påhittat folk i påhittade länder så har ni en hel skara nya vänner (och ovänner) att träffa på i de här böckerna.

Förresten - visste ni att det var den här låten som nynnades i signaturen till det klassiska Boktipset?

host

Det låter som om jag bara klagar, men en del går ju faktiskt framåt också.
Jag tror nånstans att det kommer att lösa sig med allting, och att våga tro det gör stor skillnad mot för sist det sket sig.

Just nu hostar jag mest.

Klockan är snart två på natten och jag sitter uppe för det är allt jag kan. Lägger jag mig ner kan jag inte kontrollera hostreflexen. Sen hostar jag tills det gör ont.
Senaste taktiken är alltså att vänta ut total utmattning, sittande. Igår natt sov jag sittande i soffan. I natt är mamma på besök så soffan är upptagen. Ergo - nattligt bloggande.

Sambo har tyckt synd om och brytt sig om idag så att han får stor guldstjärna i kanten. I kylen ligger en chokladkaka och väntar på att jag ska bli någotsånär slemfri. Tack älskling.

Imorgon ska jag vara frisk nog att bli glad av att vännerna E och E har lovat att ta hand om mig med lite lyx. Ni är guld. Snacka om tajming liksom.

Sen har jag, när jag legat vaken och hostat, kommit på en ny stickidé... Den här kan bli riktigt Bra, så håll tummarna.

gåtan

Vad är det som blir större ju mer man tar bort?
Svar: ett hål

Den här veckan påminns jag om gammal sorg, blandar den med ny sorg och fortsätter bygga på i ett hål av oro som gnager i maggropen. Även små saker som dyker upp naggar i kanten på det befintliga hålet, och även småsorger påminner om avgrunden.

Det är lite jobbigt nu. Jag sitter lite fast. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte betala hyran i ryggdunkar och komplimanger. Hur mycket de än berättar för mig hur bra jag är, räcker det inte för att överleva när plånboken är tom.
Jag letar trygghet. Det känns som om det är nära. Det känns som om jag vet vad jag är värd, vilket bara gör det än mer frustrerande att just nu inte få nåt för mödan.

Samtidigt rusar världen omkring mig. Många som lever livet som allra mest intensivt, medan det känns som om jag bara ligger i dragläge och väntar på att få släppa på bromsen...
Vänner blir föräldrar, vänner skaffar hus, vänner har fått nytt jobb...
Och det är jobbigt att ha sån bergochdalbana i maggropen, för det har varit så mycket glädje på sistone, men för andras skull. Andras glädje, egen sorg. Och det är klart att det är jobbigt i längden.

Men några bitar har ju fallit på plats trots allt, och jag kan ta spjärn i en trygghet som saknades förra gången världen höll på att rämna. Kanske är det just därför jag verkligen tror att det kommer att ordna sig, även om jag just nu har lite svårt att se hur.

Ett steg i taget, eller hur?

duktig

Så. Nu har jag Äntligen täppt till det lilla, lilla slarvfelet i diagrammet till Vikingúr Vantúr. Dessutom har jag skickat iväg fyra viktiga mail, svarat på en viktig fråga och lagt upp det senaste lilla, lilla projektet på Ravelry.
Frågan är om jag är så på gång idag att jag kanske sätter mig och målar lite?
Det skulle jag må bra av.
Men först - plocka ur diskmaskinen.

en fråga

Det har just varit OS och jag tänker därför ställa en fråga om OS, som egentligen handlar om mitt eget liv. En sån där metafor för livet-grej:

Vad är värst?
Att stå vid startlinjen och veta att man med säkerhet inte kommer att vinna, men att man är minst lika bra som de flesta andra tävlande och sluta på 37e plats av 67 startande, eller att verkligen tro att man har guldet i sin hand, men i slutändan komma fyra?

Eva utmanar...

...så jag får väl ta mig i kragen och svara:

Fem saker som finns på min ATT göra idag lista:

Umgås med min far som är på besök
Jobba en timme (Ja, det är söndag, men en text måte skrivas ändå)
Boka tvättid
Sakna sambon som jobbar
Gå en promenad

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Gick första veckorna på Chalmers Arkitektur

Ställen jag bott på:
Järfälla, Härnösand, Göteborg, Mölndal, Göteborg
(Och en långsommar i Frankrike som nästan inte räknas)

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:
Bygga hus
Köpa hund
Resa till Rom, Peking, Borneo, Madagaskar, Galapagos, Machu Pichu... och resten av världen.
Ge bort en massa
Spara en massa

Regler: Svara på alla frågor. Välj ut 6 personer och utmana dem i deras bloggar! Meddela personen du blev utmanad av när du genomfört Lycka till!
Men här tänker jag bryta mot reglerna och säga att - om ni behöver ett tidsfördriv några minuter, så gör det här om du vill!

Färdig!

Jag är klar! Det känns helt otroligt att se den passa på min ståtlige karl! (190 cm lång med breda axlar... När man räknar garnnystan heter storleken "ståtlig")

Det här flätmönstret kommer jag nog att återanvända, för det är roligt, annorlunda och så himla fint!
Garnet är tvåtrådig ull, och tröjan behöver lite varm ånga och lite småfix innan allt är så fint det kan bli, men jag är redan alldeles tokigt nöjd!

söndag eftermiddag

... blev en trevlig tillställning där besöken blev något överlappande.

Tack Mia, Sandy, Rebecca, Mike, Tina och Emelie för att ni förgyllde min söndag! Tobbe blev pysselsugen och hade riktigt roligt, så trött han var och jag kom en bra bit på min andra OS-ärm.

Det här tänker jag göra om! Om ni är sticksugna får ni gärna kolla om det finns plats i min soffa! Jag vågar lova att ni alltid är välkomna i mån av tid!

present

Jag öppnade frysen för att ta ut fisken som skulle tinas.
Det här är vad som mötte mig:

Är han inte söt så säg?

(Det är en expansion - extra kort - till ett av mina favoritspel Munchkin som jag har önskat mig!)

hemma igen

...efter en vecka i hemtrakterna. Det betyder Västernorrland och Härnösand.

Vi har haft en veckas semester fylld med både måsten och nöjen. Släkt som ska hälsas på, kramar som ska delas ut, middagar som ska ätas, kaffe som ska drickas...
Vi har haft det hur bra som helst.
Bensinen är dyr och Höga Kusten är vacker.

Viktigaste resmålet för sambon var nog varken min söta mormor eller mina barndomskvarter. Det var Hemsö Fästning - utposten mot öster. Ett svenskt, topphemligt underjordiskt fort från Kalla Krigets dagar. Sambon är lite pang-pang-tokig och var lycklig som en femåring på julafton när han gick omkring i de underjordiska gångarna. Fästningen är nu byggnadsminnesmärkt och öppen för guidade turer. Det är en märklig men fascinerande anläggning, även för en fredlig liten typ som jag.

OS har startat och OS-stickningen är på gång. Sveriges radio P4 ringde och ville att jag skulle prata om OS-stickning i radio, men vi lyckades ringa om varandra så nu blir det nog inget. Det skulle ju ha varit imorgon, måndag. Nåja, kul att de frågade i alla fall.
Jag stickar ärmar till en tröja som OS-projekt. Det är ärmarna till Durrow vi pratar om, så jag har inte gjort det helt enkelt för mig. Nåja, nästan halva första är stickad efter en intensiv stickafton idag.


Igår var det kräftskiva i goda vänners lag och i fredags träffade vi min persiska bonusfamilj i Uppsala. Jag är fortfarande mätt efter all god mat.
Att träffa bonusfamiljen igen var lika känslofyllt som alltid. Vi har en slags familje-magi som är svår att beskriva, även om vi ses så förtvivlat sällan.
Återigen lovade vi bättring på den fronten, och jag hoppas verkligen vi får ses snart igen.

Det hände mer på semestern, det händer mer här hemma, men allt knappas tyvärr inte in här. Det är läggdags. Det känns i hela kroppen.

en historisk dag

Liten kusin är hos mig den här veckan, men om han skulle veta att jag kallar honom det skulle han gnälla högljutt. Tio år är ju inte litet. Eller hur?
Hur som helst tog vi med honom till Bohus Fästning i lördags där det hölls medeltidsfest. Vilken dag det blev!

Till att börja med måste jag erkänna mig besegrad - Det är roligt att sy. Jag trodde verkligen aldrig jag skulle skriva de orden i följd, men efter att ha fått experthjälp med att sy min underklänning, så kunde jag inte hålla fingrarna i styr och sydde en överklänning av bara farten. Och jag vill ha mer! Jag har sedan i lördags både sytt dit ett band och broderat (!) på denna röda klänning, som jag Sytt Själv.
(Det här är stort för mig. Om ni påminner mig så lovar jag att berätta sagan om häxan och symaskinen en annan gång - den handlar om skolans textilslöjd och mina erfarenheter av den)
Jag sydde även en egen grå struthätta, men det slutade med att jag lånade en senapsgul i stället och så fick kusinen bära min.
Visst är vi fina?

Och ja, det är ett par handbojor jag håller i händerna.

Det var hur som helst en magisk dag! Vilken tur att jag inte är rik, för då hade jag varit fattig nu... Så mycket spännen, väskor, smycken, tyger... det fanns att köpa. Jag köpte mig en väska, som sedan pojkvännen kopierade i läder när vi kom hem, så det verkar ha varit ett bra köp jag gjorde. Vi tillverkar fler...

Kusinen fick mig att lova att vi ska försöka komma tillbaka nästa år - och vore det inte för regnskurarna så hade dagen varit i det närmaste perfekt.
Extra bra blev den av att jag helt slapp se dagen genom ett kameraobjektiv, eftersom min käre svåger (pojkväns bror, så att ingen tror att jag gått och gift mig hux flux) fotograferade hela tillställningen, och även tog bilderna ni ser här. Tack för det!

Så, nu är jag helt såld på medeltid (igen), har börjat sy, var i en garnaffär idag och köpte en docka senapsgult brodyrgarn, men inga nystan till stickning (!?)...
Det är tur att jag ska få träffa Ida imorgon så kan hon stoppa lite räta maskor i huvudet på mig igen, annars vet man aldrig var det här slutar!

knäppt

Jag satte knappar i öronen och det blev faktiskt jättefint.
Någon har kallat mina smycken skitfula, men det struntar jag i, för när man är ute ur lägenheten under två timmar på en hel dag och man under dessa timmar får glada frågor och kommentarer från inte mindre än fem personer angående smycken man gjort själv - Då kan man bara vara glad. Smaken är som tur är som baken - delad.
Skitful kan du vara själv. Jag är bara knäpp.

en annan sorts sommar

Vi är av olika sort, vi människor. En del kategorier är enkla att definiera, andra mer luddiga i kanten. Sommarkategorierna är ganska tydliga. Det finns husvagnsägare och båtfolk, medeltidsentusiaster, charterturister och strandraggare... Ja, ni vet.

Igår blev jag erbjuden att se en repetitionsföreställning av "Hemlighuset" - en fars som spelas i sommar på Skårs Gård utanför Kungsbacka. En vän är med i ensemblen, så jag tänkte att varför inte? Alla behöver väl ett torsdagsäventyr ibland?

En utomhusscen, ett par hundra plaststolar på en stor gräsmatta, ett par barn i sommarkläder som brottades och fick gräsfläckar på allt det sommarvita, varma filtar i famnen på publik-tanter som varit med förr... Och så jag.
Det var ett sånt där sammanhang där jag liksom hälsade på i fel kategori. Man gör ju sånt ibland och jag är lika fascinerad varje gång.

På scenen var fasaden av en typisk svenskt villa uppbyggd. Stefan och Christer hade känt sig som hemma i scenografin. Gul panel, vita knutar, lite altanmöbler och en stor kista att ramla ner i. Här skulle det bli fars helt klart.
Plotten hade allt man kunde begära. Någon klädde ut sig och förväxlades med någon annan. Någon var kär och någon annan förbannad. Mannen i huset var alkoholiserad på det där tokroliga sättet och hans fru var bitter på det där tokroliga högljutt förbannade sättet. Någon ramlade varje gång han försökte sätta sig. Någon hade för små kläder på sig vilket blev precis så där tokroligt som det var tänkt. Mannen i huset hade gömt sprit på alla möjliga påhittiga ställen. Byxor var uppdragna till armhålorna med hängslen till, så där tokroligt som det bara kan vara i en fars...

Missförstå mig rätt - Jag hade roligt. Men det här brukar inte vara mitt sätt att ha roligt. Det hade alla komponenter jag hade förväntat mig. Tanterna med filtarna skrattade högt. Jag log.
Men framför allt trivdes jag på något sätt i "någon annans sommar". Jag såg framför mig att det är här är allsångsfolkets, farspublikens och glassförsäljarnas sommar. För fars på en utomhusscen är väldigt somrigt (särskilt när det börjar småregna, men spotlightsen fortfarande gör scenen solig).

Igår var jag på besök i en annan sorts sommar än den jag brukar vara i. Och den var trots smärtsamt uppenbara skämt ganska tokrolig.

ETSY

Jag har öppnat min etsy-shop!
Fler och roliga saker är på väg! Hurra, jag finns på etsy! Klicka på varorna för att komma vidare till butiken. Jag har till och med redan sålt en ko-brosch!
(Och för er som var på stickcafé med mig igår - Jag behåller grisbroschen till mig själv.)

fynd

Vi har brist på bokhyllor.

Det kommer vi nog alltid att ha. Man kan aldrig ha för mycket hyllor. Igår gjorde vi en räd till IKEA för att se vad vi har plats och råd med. På min önskelista stod en fullstor bokhylla samt glasdörrar till min garnhylla, även om jag visste att vi inte har råd med allt på en gång.

På vinst och förlust bläddrade vi bland kantstötta hyllplan och skåpsdörrar i fyndhörnan, då plötsligt ett ljus uppenbarade sig längst in i hörnet. Änglasång och harpor som spelar - Där stod två matchande glasdörrar till mitt garnskåp och kostade 99 respektive 50 kronor vardera. Inga sprickor i glaset alls, utan småskador i lacken - på insidan. Halleluja. (Att killen i kassan sen bara tog 50 kronor styck tänker jag inte heller gråta över)

Medan jag stod och jublade över vårt fynd gick en kille i personalen förbi. Han såg snäll ut så jag slängde ur mig:
"Du råkar inte ha en 80 centimeters Billy stående på lagret"
"Vilken färg?"
"Vit."
"Jodå, den fixar jag"

!!!

Skadad förpackning gjorde att hyllan kostade 180 kronor mindre än vanligt, så för ordinarie pris på en bokhylla fick vi liksom glasdörrarna på köpet.
Ja, jag är glad. Det saknas åtta skruvar för att kunna sätta upp dörrarna, men det ska fixas. Jag är glad ändå.

days of our lives

För några år sedan när jag var sjuk i några dagar tittade jag på såpan Days of Our Lives i min snoriga och febriga tristess. När man är sjuk är sådana såpor nämligen fantastiska eftersom de förklarar allt minst tre gånger, som dessutom händer i tre olika kameravinklar. Dessutom är det faktiskt svårt - även när man har feber - att glömma vilka de olika karaktärerna är eftersom de påminner en hela tiden med fraser som: "But John, ever since your wife Marlena died you have been so sad! Oh, dad what can I do to cheer you up?", "Oh, Belle, you're a good daughter but..." etc.
Herregud.
Men det blir än roligare om man sen inte är sjuk igen förrän året därpå och ser ett avsnitt igen - och ändå hänger med i plotten! Det händer verkligen allt och ingenting samtidigt i den här serien. Nu är jag i och för sig inte sjuk igen. Det är inte feber - det är varmt väder, men i alla fall så såg jag ett avsnitt igen idag. Det var ungefär ett år sen sist. Och nu har det hänt grejer vill jag lova!

En av huvudkaraktärerna Marlena har blivit dömd för att vara "the Salem killer" och mord på ca 10 andra av seriens mer välbekanta ansikten. Men det är inte så att de håller på att byta ut skådespelargänget - nej nej! De Trodde bara att de blev mördade. I själva verket blev de alla levande begravda och bortforslade till en tropisk ö, där något kriminellt master mind (Kanske Stefano! Fast han egentligen också ska vara död - sen ungefär ett år tillbaka) har byggt en exakt kopia av staden Salem. Och nu lever dessa "mordoffer" och deras "mördare" som inte alls hade dödat dem (hon var bara drogad) i denna parallella stad - medan deras anhöriga hemma i vanliga Salem får nys om konstiga ledtrådar som leder mot tropikerna...
Samtidigt i en annan del av storyn håller en tjej sin älskade fången i en bur i väntan på att han ska komma över sin riktiga kärlek och då förhoppningsvis falla för henne i stället...

Ni vet hur man ibland skrattar åt riktiga TV-såpor och hittar på vad de handlar om när man pratar om dem - så här: "Ungefär som i TV-såporna där mannen visar sig vara ens riktiga far som har barn med ens moster, och när allt kommer till kritan är man nog lite småkär i sin kusin... haha..." Sluta med det. De är värre.

Nån form av underhållning är det ju faktiskt, men jag tror de är som roligast när man tittar en gång om året. Annars kanske man vänjer sig, och det är säkert farligt.
- Don't worry Marlena! I'll come find you!

ny färg

Efter några om och men blev det så svordom fint!
Idag bytte vårt vardagsrum färg!

gris

Det nya spelet Spore är äntligen på g.
Redan nu kan man få tag på delen av spelet där man skapar tokiga varelser - creature creator. Jag har fastnat helt! Det är hur roligt som helst - att göra Flower Power-grisar till exempel:

Visst blev han söt?

vårt hemma

Två tandborstar i muggen. Fördubblad toapappersförbrukning. Hans kudde och min kudde. Dubbelsäng. Hans krigsfilmer i samma hylla som mina mer fredliga. Hans böcker pärm mot pärm med mina. Hans morgonrock omfamnar min där de hänger på samma krok. Hans mun mot min kaffekopp. Min mun mot hans ölglas. Vår kopp. Vårt ölglas. Två namn på dörrskylten. Stora skor och små skor på skohyllan. Hans rakvattensdoft i badrummet. Nya nycklar i knippan. Hans hemma är samma hemma som mitt hemma. Vårt hem.
Sambo. Det känns förbannat bra.

järnspikar och garntåtar!

Min pojkvän var med på ett stickcafé en gång för länge sen. Han kläckte då ur sig något jag många gånger citerat när vi pratar om män som stickar:

"Det här måste ju vara det manligaste som finns! Här sitter jag beväpnad med vassa spetsar, omgiven av kvinnor!"

Nu har jag vässat vapnen. En vän visade mig en present hon fått. "Måste ha!" sa Lisa, och beställde ett par till mig. Nu har jag fått hem dem - handsmidda stickor i järn!
De är väl så där halvbra att sticka på, ganska tunga och högljudda, men coolare stickor finns ju inte! Jag har planer för hur dessa ska få visa upp sig i vårt hem på vbästa sätt, så kommer du hit så lovar jag att du får prova att sticka med dem!

garnhylla

Jag håller på att uppfylla min dröm om Garnskåpet med stort G. Det är en garnhylla nu, men det ska få glasdörrar. Och det finns mer att packa upp, mer att sortera. Det är lycka det. Här är några glimtar ur mitt lilla 80 cm breda himmelrike:

fraggel-stickning

Doserna stickar!
Ni minns väl Fragglarna? Vid 3.40 in i klippet sjunger doserna om sin stickning:

Fast tyvärr kommer de på att de tycker bättre om att bygga än att sticka. Jag, som stickande arkitekt, önskar att de hade funnit ett sätt att njuta av både och...

Futuretopia

Vi har byggt en framtidsvärld!
Ja, det är faktiskt vad jag har hållit på med de senaste månaderna... Nu är vi alldeles färdiga (i uttryckets dubbla bemärkelse) och igår var vi med på lokalnyheterna i både SVT och TV4 (spola fram till 2.40)
Jag såg inte klok ut i mina fantastiska byxor i min roll som byggaren Bofors, men skoj hade vi och trötta är vi.

Får jag sova nu?

shopping

Jag surfar ibland runt på Etsy för inspiration och ha-begär.
Idag kunde jag inte låta bli att trycka på köp-knappen! titta vilka fina örhängen som är på väg hem till mig!

(Hade ni aldrig sett Etsy förut? Förlåt... Det kan vara så att jag just nu fick er att spendera en massa pengar ni hade tänkt att lägga på annat. Det är en fantastisk plats i sajberspejs det här!)

WWKIPD

Det var så lyckat igår! Tack allihopa som dök upp på Sticknick i Botaniska för årets upplaga av World Wide Knit In Public Day!
Folk stannade på 20 meters avstånd och tappade hakorna inför åsynen av 40talet glada stickerskor (och stickare! Hej Peter!) på gräsmattan. Vädret var växlande (mellan stekhett och svinkallt) men regnet höll sig borta. Även vädergudarna verkar gilla stickning!

Min kamera strejkar och jag kan varken visa er hur långt jag kom på min sjal eller hur det såg ut igår, för jag har inte kunnat ta några foton! (Om någon vill dela med sig så att jag kan lägga ett fint foto här blir jag jätteglad!) Men jag vet också att det dyker upp foton på andras bloggar under dagen idag...
Uppdatering: Jag har nu hittat bilder hos Lea, Karin och Anna och fler dyker säkert upp!

Mina avslutningsord idag handlar om Rowans Kid Silk Haze - garnet jag stickar min Seascape i:

Även sytråd kan vara fluffigt mjukt!

flyttad

Jag sitter i en ny, stor soffa - uppkrupen i hörnet med laptoppen i knät utan en aning om när jag kan lägga ut det här inlägget på bloggen. (NU kunde jag!) Jag har inget nät. (NU har jag!) Det är skrämmande hur beroende jag blivit. Varje dag i fem dagar har jag saknat det, även om jag inte för mitt liv kan lista ut när jag skulle ha hunnit sätta mig ner för att surfa. Det har minst sagt varit fullt upp.

Jag sitter nämligen i en ny, stor soffa – i vår nya lägenhet! Jag har blivit sambo. I en stor, liten fyra på ca 80 kvadratmeter. Allt är nytt, stökigt, spännande och fantastiskt! Mina garner, mina böcker och halva mitt liv ligger fortfarande i lådor men lite kommer fram, plockas upp, monteras ihop, planeras in varje dag – tillsammans. Det är så nytt och så hemvant samtidigt att det är rentav märkligt.
Det här kan nog bli alldeles, riktigt, väldigt, attans bra.

När lite mer kommer på plats kanske jag vågar visa er lite bilder.

i rätt riktning

Jag kan inte låta bli att tänka att detta är goda nyheter!
Ett steg i rätt riktning...
PunktSE läggs ner.

fred nu

En demonstration mot våldet hölls idag på Järntoget i Göteborg. Demonstranten verkade fredlig och avlägsnade sig självmant från platsen när upproret var över. Inga människor kom till skada och budskapet gick fram: Fred nu.

bytes - Höganäs

Här är ett försök till att använda min blog till något jag längtat länge efter att göra - Jag vill byta färg på lite av mina Höganäs-prylar!

Jag har assietter, småskålar och muggar som avviker lite i samlingen.
- Två mörkgröna och två mörkblå muggar
- En ljusblå och en mörkblå skål
(och en mörkgrön likadan skål som jag missade att få med på bild)
- Två mörkgröna och två mörkblå assietter


Men jag önskar att allt ovan var i de här två färgerna: Ljusgrön och brungul.

Vill du byta?

Skriv en kommentar eller maila mig på visalisa(snabel-a)gmail(punkt)com!

tram #9 to centralstation

Ja, det var inte på sjuan, men väl på en spårvagn i de nordöstra förortsregionerna som jag såg Jens Lekman idag. (Tänk om Jens googlar sitt namn och hittar till mig här... Hej Jens! Jag såg dig på spårvagnen idag!)
Jag blev glad. För jag gillar Jens. En gång fick jag "Happy birthday dear friend Lisa" spelad för mig i telefonen på min födelsedag. Den skrev Jens till sin vän Lisa, men just den födelsedagen var den bara till mig, från någon annan. Jens spelades flitigt i min gamla mp3-spelare en sommar. Idag såg jag Jens på spårvagnen. Hade det bara varit på "tram no seven to heaven" också (och inte "nian in mot stan"), så hade det här blogginlägget antagligen varit mer välformulerat och poetiskt.

“Worry is like a rocking chair--it gives you something to do but it doesn't get you anywhere.”

kriminaljournalistik

Jag bara måste göra precis som E (tack E!) och uppmana er alla att läsa den här artikeln!
Nu.

Mums...

Jag klarar inte av att titta på "Du är vad du äter" och liknande TV-program om hemska matvanor, men jag läser GP och idag hittade jag en artikel som... skräms.
Alltså jag vet att matindustrin har gjort att vi sällan vet vad vi stoppar i oss och nu är det bannemejsan (Underbart kraftuttryck eller hur?) så jag funderar på att gå på nån sorts medeltids-diet. Jag blir mörkrädd.

Förresten undrar jag varför vi ska ha såna här E-nummer alls. Är det inte lättare att bara skriva ut vad det är?

(Två textrader i denna text är klickbara. Texten blir mer förståelig om du även kikar på dessa länkar...)

annonser

Jag testar hur mycket jag störs av dem, och hur mycket jag kan påverka vad som annonseras (gärna stickning). Klicka gärna på dem, men stör de mig så tar jag bort dem. Stör de er? Säg till i så fall.

Jag kan inte sluta...

...titta.
Hoppa gärna över allt sentimentalt prat om killen runt om. Hans sång behöver ingen förklaring eller tårdrypande historia kring sig. Det räcker med sången.

förlorad tid

Vi hade en sällsynt ledig vardagseftermiddag tillsammans. Jag behövde bara få hjälp med ett ärende och du har ju bil, så det skulle vara snabbt ordnat. Men vi blev lite sena och hamnade mitt i rusningstrafiken på väg hem. En resa som brukar ta tio minuter tog nära två timmar. Jag skojar inte. Ja, vi satt åtminstone där tillsammans, men ändå! Vi lärde oss registreringsplåtar utantill. Vi svor och vi... svor lite till. Vi passerade fyra (4) kokande bilar som fått stanna längs kanten. I en av dem satt en ung mamma och en bebis.

Det är helt otroligt. En sällsynt eftermiddag blev en sällsynt timme. Jag funderar förstå varför det finns såna här dekaler att ha bak på bilen, och jag börjar undra om det inte är dags nu...

Det här var första gången för mig. Hur gör de som sitter i rusningstrafiken från Hisingen varje dag? Varför har ni inte haft ihjäl varandra i den där bilkön ännu?

"Nu kan ni fråga oss vad ni vill?" säger de i reklamen.
Vi var ju tvugna att prova.
Så mitt i ett fnissanfall över detta skickade jag frågan:
"Hur många bultar finns det i Ölandsbron?"
Svaret jag fick var:

"Det korrekta svaret är enligt Nile City 7 428 954 st. I verkligheten sägs det i stället handla om 1 st bult som användes för syns skull då man i stället valt det betydligt billigare alternativet att nita fast hela bron med 64 329 järnnitar."

Jag är imponerad. Vi skrattade så vi grät.

filtat foster

Hittade en sida med filtad skulptur och bara måste dela med mig! Det här ispirerade mig! Inte alla, men kattskallen, fårskallen, Venus-kvinnan... Ja, klicka på bilden och titta själva!

Fot

De tog ut titanskruven ur stortån... Läkaren skrattade åt den. Det är ju löjligt! Skruven var ju halva tån. Jag fick ta med den hem.

Sedan innan har jag röntgenbilden på hur den satt i min tå.

Ännu ett ärr. Så här många ärr på fötterna har jag:

(Den bilden föreställer inte mina fötter. Dem skulle jag aldrig visa upp på det viset. Jag har bara märkt ut var alla mina ärr sitter)
Jag gillar inte öppna sandaler... Undrar varför? Sen att höger vrist svullnar hela tiden och att de ärren ser ut som om dr Frankenstein varit framme gör inte saken bättre.
Nu ska jag i alla fall ha mindre ont snart. Förhoppningsvis.
Allt detta bara för att jag hade en så här skojig högerfot när jag var väldigt liten:


Hm... jag måste nog göra ett smycke av skruven på något vis. Bara för att...

i fint sällskap

Jag har tillbringat stora delar av helgen i storheters närvaro. Bland annat den svenska mästaren. Flest varv på fem minuter! Ida var uppe i tolfte nånting och 17 komma nånting gram. Inte illa...

Ja, stickning alltså. Ida vann snabbstickningen.

Det har varit stickfest och jag glömde min kamera hemma (Kanske kan jag snatta några bilder av någon). Stickerskor, garn, god mat, shopping, workshops, mer garn, räta och aviga på Grötö under en hel helg.
Jag har haft fantastiskt roligt!
Anna har lärt mig picoter, muscher, virkad öglekant och krullfrans. Tina hjälpte mig fortsätta experimentera med dubbelstickning. Jag jobbar fortfarande med den där kantmaskan som bara inte stämmer...

Ja, och så hände ett missöde som jag nästan glömde att skriva om. Jag försöker förtränga. Ni vet den där stickan man har i sin samling - Den Där Stickan med stort S, som man vill sticka Allt på om bara det vore möjligt. Min hette Rosenträ 4 mm med plastad kabel och var min Rolls Royce. Den gick av.
Ve Och Fasa.
Jag har fått ersätta med en Ebenholtz som inte alls är pjåkig - Den är rentav jättebra - men jag saknar ändå min rödbrun-svarta älskling. Dess 3mm-syster ser alldeles ensam ut.

Jag har hunnit nästan till armhålan på min efterlängtade jättekofta. Det kommer att vara en hel del efterarbete på den, så den lär väl visas upp lagom till nästa vinter eller så... Men, så rolig den är att sticka! jag gillar inte alls alla sorters flätor, men det här är ju bara FÖR vackert!



Luft, stickning och sällskap. Det behövde jag.

Imorgon opererar jag foten. Igen.
Jag borde ha gjort så mycket innan dess, men nu blir det som det blir.
Håll en tumme för att det blir bra nu.

Lycka

Vad är det som har två badrum, en klädkammare, två pytterum, ett sovrum, ett vardagsrum, ett kök, fullstor kyl och frys, en balkong, en närbutik och en busshållplats utanför fönstret, en diskmaskin, en tvättmaskin, badkar och dusch samt en massa lycka och förväntningar i sig?

Lägenheten!
Jag blir sambo första juni.

Jag har inte skrivit. Jag har inte ens stickat. Men jag har funderat, jag har levt, jag har formulerat och klurat och jag har samlat på diverse situationer som åtminstone jag funnit ganska komiska. Kanske inte just när de inträffade men så här i backspegeln fnittrar jag åt det. Därför presenteras här:

5 anledningar till lite panik...
...som egentligen inte var nåt.

1. Någon har en städ-lukta-gott-mojäng i toaletten som färgar vattnet blått. Det visste inte jag. När jag vände mig om för att spola var innehållet i toaletten mörkgrönt. Panik! Blått plus gult blir grönt.

2. Mamma kommer på besök och jag har helt glömt bort det och helgen är dubbelbokad och allt krockar och jag är på fel ställe och... Panik! Hälften av alltihop var förstås nästa helg. Det är jobbigt att leva två helger samtidigt.

3. Jag har ringt fel nummer och människan som svarar förstår inte vad jag säger! Panik! Men om jag bara lugnar mig så inser jag att det är utländskt besök och att personen vänligt svarar på mina frågor på engelska. Engelska är svårt att förstå när man tror att det är svenska...

4. Jag har försovit mig och har missat halva dagen och... Panik! Fast varför är det kolsvart ute och hur skulle jag ha kunnat sova så länge utan huvudvärk? Det blir lätt så när man vaknar klockan fem, men ens klocka har stannat på kvart över elva.

5. Bussen missade min hållplats! Panik! Fast den stannade på nästa och vädret var för en gångs skull ljuvligt så det slutade med att jag njöt av den lilla oplanerade promenaden.

Hur mår ni? Jag mår... så där.

Jag mår mycket bättre, men håller på något vis på att komma ikapp mig själv. Idag vaknade jag med tanken "bara en vecka till"... Det var en hoppfull tanke för den betydde att det känns som att om en vecka kommer jag att ringa till dig, umgås med er, gå på stickcafé och ge mig ut på långpromenad. Lämna in cykeln på service och börja cykla, bli kallad på den där intervjun, plötsligt hitta den där lägenheten...

Nåja, jag börjar med att försöka höra av mig igen. Eremit-livet passar mig egentligen väldigt väldigt dåligt. Bara en vecka till i mitt eget huvud. Jag håller ju på att samla ihop mig.

Vi hörs snart!

Någon annan fick "mitt" jobb.
Something's awry with this world.

Vid hemkomsten möts jag av en skattjakt som börjar i hallen och slutar i kylskåpet med en hembakt chokladkaka och vispad grädde. Jag är bortskämd med att kunna kalla världens allra bästa för min.

Järntorget luktar korvstroganoff och kvällsluften kan släcka törst. Fruset våta, huttrande grå figurer tittar längtansfullt upp mot digitaltavlan som visar att vi får värma oss om "nu" i 760:ans bussvärme. "Nu" dröjer.
Mannen bredvid mig bär hörlurar över mössan och är noga med att stå under tak. Det vore synd om hans audiobok skulle avbrytas i ett sprakande elfel, om Göteborgs januariväder skulle krypa in i hans dyra märkeslurar. Rösten i hans öron mumlar så vi andra hör. Ett mumlande ljud vi är vana vid nu. Mumlet man hör i någon annans mobiltelefon låter likadant.
När bussen väl bromsar in trängs vi vid dörren. Blip, blip, blip, blööööpklickblö-ööp, blip, blilipp. Västtrafiks olika plastkort, stämpelkort, periodkort låter olika i sina respektive apparater. Om man blundar blir det en melodi som kostar mellan 7 och 10 kronor per kupong. En och en sätter vi oss närmast fönstren. Tystnaden bryts av en högt ropande barnröst. Inget barn syns till. "MAMMA DET RINGER FAKTISKT OCH NU SKA DU SVARA I TELEFOOOONEN!" En rodnande kvinna svarar ett viskande "Ja, hallå?" i telefonen med den mycket personliga ringsignalen. Samtalet handlar om en middag som blivit försenad, tonåring som inte kommit hem och en arbetsdag som blivit alldeles för lång. Jag lyssnar inte, men hör ändå. Främlingars vardag kryper sig nära i halva konversationer man inte kan värja sig mot i en ångande buss. Värmen är påslagen och under några av sätena bränns resenärernas vader av kokande element. Det finns inga mellanting i januarivädret. Överjävligt eller hoppfullt. Det är de två lägen som finns.

När jag väl kliver av på min hållplats står jag stilla ett tag och smälter intrycken medan fukten kryper för nära. Om man låtsas att man ska skriva om resan i sin blog när man kommer hem, finns det mycket att lägga märke till bara mellan Järntorget och hemma.

make my day

Nämen söta Eva vad jag blir rörd! Tack!

Nu har jag ju gjort princip av att inte skicka vidare utmaningar, kedjebrev, tags och allt vad det är (särskilt inte sedan Facebook hittades på), men en Make My Day Award passar mig utmärkt just nu. Just för att jag inte orkat vara lika social som jag skulle vilja på ett tag. Just för att jag tänker på er oftare än ni anar, så skulle jag vilja rabbla några som definitivt make my day... och så gjorde jag en namnlista. Första namnet på listan var Tobbe. Sen följde en massa andra. Men så fort jag bestämde mig för att listan var klar så saknades någon, eller några. Det går inta att göra en lista över vänner, för bland de närmaste sju vännerna blev plötsligt nummer åtta för viktig för att lämnas utanför, och ingen nummer åtta utan nian och så vidare...

Gemensamt för alla jag sitter och tänker på - alla ni vänner jag håller allra kärast är att ni är äkta. Äkta. Alla så olika och unika och därför bäst på att vara just er själva. Jag beundrar er för er äkthet alla älskade vänner!

finnes:
Kreativ 29 år ung kvinna med arkitektexamen från Chalmers. Har även en A-kurs i franska samt A- och B-kurs i konst och bildvetenskap på sin akademiska resumé. Talar tre språk (svenska, engelska, franska) och har även studerat och kan grunderna i tyska, spanska och italienska. Är bra på att uttrycka sig i tal och skrift och har inga svårigheter att tala inför en grupp eller ett auditorium fullt med folk.
Behärskar datorer och anser sig bevandrad i AutoCad, InDesign, Illustrator, Photoshop, Officepaketet, men har också grundläggande kunskaper i användningen av 3Dstudio-max och Adobe Première.
Dryga tre års erfarenhet som egen företagare i en bransch som nästan inte finns, där projekten handlat om att låta skolungdomar få påverka sin egen miljö. Arbetat pedagogiskt och arkitektoniskt i dessa projekt och titulerats "arkitektur-pedagog". Till detta hör även lektioner hållna i stadens rum om stadsplanering, stadsmöbler, stadens historia med mera. Har under samma tid även arbetat som museipedagog, guide på välrenommerat museum.

önskas:
Fast anställning och månadslön på en arbetsplats där man tiildelas ett skrivbord och egen nyckel. En bonus är om det även ingår kreativa arbetsuppgifter som tar vara på den sökandes breda kompetens inom design, arkitektur och kommunikation.
Gärna i Västra Götalandsregionen.

världsläget

Det måste vara helt åt helvete med världen nu. Så här såg dagens Metro ut:

Jag tror jag skrivit om det här tidigare, men det blev så bra förklarat för mig när jag var liten, så jag säger det igen. Båda mina föräldrar är journalister förstår nioch när jag var liten och ledsen över hur hemska alla nyheter var jämt, så tröstade pappa med att det ju faktiskt är tur att alla hemskheter är på nyheterna. En nyhet är ju något som skiljer såg från vardagen, så den dag nyheterna börjar visa att "Titta, idag kan vi vara glada för det här!", då är liksom tillståndet som nyheten skiljer sig ifrån ganska illa.
Sedan öppnade jag tidningen och blev tröstad av att det även idag hade åkt fast nån sexförbrytare och så vidare, så världens tillstånd kanske fortfarande är i grunden gott? Jag väljer att tro det.

Apropå nyheter så citerade E så himla bra på sin blog att jag plagierar. Det handlar om vad media och nyhetsrapportering är. Det är inte Aftonbladet längre i alla fall. Heja SvD som skrev så här apropå att de inte skrev ut Tito Beltrans namn i samband med rättegången tills nu:

”Men begreppet allmänintresse, som är centralt i den svenska pressetiken, betyder något annat än att många läsare kan tänkas vara nyfikna på kändisars privatliv. Allmänintresset utgår i stället från vad som kan vara relevant för medborgaren.”

Vad säger ni - ett citat till vill ni ha va? För det här sista är tänkvärt, och min far sitter och jäser nöjt när han läser det här, för även det här är från honom, den här gången om ledarskap:

"Bättre än väl förankrat dåligt beslut, än ett bra beslut som går över huvudet på allihopa!"

För det är ju faktiskt så, att om saker beslutas över ditt huvud och du inte får chans att påverka, varför ska du då personligen bry dig om att det funkar? Ett förslag som du själv varit med och tagit fram däremot, det bryr du dig ju om sedan. Detta recept kan användas i företagsledningar, stadsplanering med brukarinflytande och alla andra delar av livet där en så ofta sätter sig på många andra.

att vara...

...eller inte vara arkitekt - det är frågan?

Hamnade mellan två världar idag när arkitekterna invaderade Röhsska museet för Gert Wingårdh-utställningens vernissage. Nu funderar jag på om det inte är världen jag nästan lämnat som är min ändå. Jag stod idag i utkanten av ett sammanhang jag vill tillhöra kärnan av. Kan det kanske ses som ett steg framåt? Eller krånglade jag bara till det igen?

nyhetstorka

Aftonbladet har en stor rubrik i hälsodelen om hur man blir kvitt sitt godissug efter helgerna i tre enkla steg. Jag citerar:

1. Bestäm dig.

2. Ät bra och regelbundet.

3. Om du har godis kvar i skåpen – släng!

Värt en nyhetsrubrik eller hur?

inspiration

Har varit på kurs idag. Jag gör ju så sällan sånt. Mönsterkonstruktion med Britt-Marie Christoffersson stod på schemat och det var både allt och ingenting av vad jag förväntat mig. Mönstermallar i papper, beräkningar och provlappar - inget fusk här inte! Men också "rita på känsla", "gör som du tror blir rätt" och massor av egna, nya, märkliga idéer.
Det kanske blir ett mönster på en ny idé. Mer noggrant uträknat än något jag tidigare gjort! Om Britt-Marie inspirerat mig till att ibland göra saker Så Här ordentligt så var dagen värd varenda minut!

markörer

Jag har gjort lite stickmarkörer förr och nu beställde en Marianne 20 stycken, som jag fifflade ihop av alla udda skojiga pärlor jag samlar på mig hela tiden.
De blev fina. Vill du också ha så säljer jag såna här billigt i mån av tid. Bra va?

...

jag är lite osynlig igen. jag är förhoppningsvis snart tillbaka med några kapitäler och kanske till och med ett utropstecken eller två.

299 kronor per kilo

...stod det på skylten på ICA maxi att de tog för hjortkött.
Med det i åtanke har vi lite roligt åt att det här är vår nyårsmiddag:

Gott nytt år!

...även den lokala pizzabagaren hälsade detta med middagen igår.

slutet gott, allting gott

Så var julen över. Julbord fyra dagar i rad. Bilresor på 5 mil enkel resa fram och tillbaka lite hit och dit. Julklappsutdelning lite då och då... Nej, jag gillar inte att hatta runt så här för att fira jul. Det här var bannemej sista gången. Jag blir på dåligt humör, lättstött och trött, och det förtjänar inte någon av de jag hattar emellan. Alla gör sitt bästa. En del stunder har varit underbara. Men jag är trött. Och sur. Och magen hatar mig för all julmat jag stoppat i den.

Julklapparna var bra. Maten var god och människorna snälla. Julklapparna jag gav bort blev väl mottagna och många kramar och tack och leenden blev det.

Finaste julklappen fick jag av min finaste. Han har Snidat En Virknål! I hjorthorn och trä! Den är fin, den är lagom, den är perfekt, den är fantastisk!

Nu ska jag äta något annat än julmat och undra hur jag ska göra 2008 mycket bättre än 2007. Gott slut allihopa!

fattigt

Det är fattigt med bloggande, fattigt i plånboken och fattigt rent allmänt. Har just stolt visat mina vantar i engelska bloggen dock.

(En länk i kanten kan ta dig dit!)


Jag firar jul i Härnösand och Timrå som vanligt. Jag kommer hem sent på annandagen och det är min nya startlinje. Jag siktar väldigt medvetet på att mitt liv börjar om lite den 27 december. Det känns lättare att få bryta ihop lite nu på det sättet. Jag får lov. Det är okej. Jag kan kalla det jobbig höst och julstress som möts i en bryt-ihop-litegranna. Så kan jag säga att den är Slut sen. Hoppeligen.

Förresten förstår jag mig inte på folk alls längre... På bussen idag pratade en flicka i mobilen om julklappar:
"Alltså, jag vet inte vad jag ska geeeeeee honom liksom! Han är ju inte typ nära heller så... nej jag VET! Skitsvårt! Så nu ska jag på Jysk och köpa nåt billigt som ser dyrt ut! Smart va?"
Och i affären hörde jag en man säga till sin fru:
"Men ta första bästa bara. Huvudsaken är väl att vi köper NÅT och ger dem?"
Va? Vad hände med julklapparna egentligen? Huvudsaken är väl att vi inte köper en massa SKIT? Förlåt, men ju fattigare, desto mer irriterad på slöseriet antar jag. Men jag minns allt att jag hatade det förra året också.

Förresten finns det ett par som får riktigt jättebra julklappar i år också av mig. Och det kanske är just för att jag är fattig? Vet inte, men det läggs mer tid än pengar på klapparna jag ger bort i år. En del av dem i alla fall...

pst...

Jag har uppdaterat mitt vant-mönster så det ska stämma bättre...
Dessutom ligger mönstret på en fantastiskt fin halsduk som jag komponerat uppe nu!
www.visalisadesign.blogspot.com

Håll till godo!

fluffmonster

Jag har aldrig sett sån dimma som legat häromkring under natten. Som i ett fluffigt ulltäcke har vi varit insvepta. Det börjar lätta nu och det är nästan som om dagen har två soluppgångar.

Jag stickar. Jag lever. Stickningen hamnar nu mest i min engelska blog då det är den jag länkar till från Ravelry, så se till att ni bevakar båda om ni inte vill missa något. Det verkar lite krångligt att jag har två bloggar, men jag har mina anledningar...
Just nu ska ni titta i den bloggen för att få se hur fin tröjan blev, och för att få en titt på min fluffiga basker, som kan bli bra... men just nu liknar den mest ett Fluffmonster.

Och förresten: TACK för allt ni delat med er om era dammråttor. Det hjälper faktiskt. Tro det eller ej, men kvittona är sorterade! Ett steg i taget som det heter...

dammråttor

Jag är en tudelad själ. Till och med en psykolog har kallat mig konstig. Mina två poler ligger väldigt långt ifrån varandra men jag trodde ändå att de skulle få plats i en samlad, hel och välfungerande person. Så dumt. Det är svårt att vara bäst i världen och värd mindre än ett dammkorn - samtidigt.

Får jag beröm slår jag ifrån mig. Får jag kritik tar jag åt mig. Aj.

En vän sa något härom dagen som jag tänkt på sedan dess. Jag har så kloka vänner. Det är inte ordagrant citerat, men fundera på det här:

"Du kan ju omöjligt räcka till när du jämför dina sämsta sidor med det bästa hos de omkring dig. De har ju också städat innan de får besök. De ler ju också och säger "jotack bara bra", fastän det kanske är lite kaos och skit hos dem också. Du kan inte jämföra dina dammråttor med deras nytorkade soffbord!"

Jag har länge tänkt på talesättet "Avundas inte din nästas lycka, ty du känner inte hennes hemliga sorg". Tänk så sant det är.

Så här kommer mitt avslöjande: Just nu är det jättestökigt hemma hos mig. Jag har dammråttor under soffan. Det står disk i vasken, för jag har inte plockat ur min lilla diskmaskin. Jag har kvitton att sortera och pappershögar att rensa i. Jag äter dåligt och tränar för lite. Och för allt detta och lite till har jag väldigt dåligt samvete, nästan ångest, över att inte räcka till.
Den halva av mig som är bäst i världen säger till mig att du antagligen också har en dammråtta eller två hemma. Den andra halvan tror att du är mycket bättre, duktigare, vackrare än jag.

Kan inte du berätta lite för mig om dina dammråttor, så kan jag kanske orka ta itu med några av mina?

ny uppläggning

Jag lärde mig ett nytt sätt att lägga upp min stickning härom dagen och jag har i min engelska blogg lagt upp en liten "hur gör man". Nu finns den bara på engelska, men med bilder! (Tack Ingrid som fotade)