the one salad

Det är lätt att fastna i en bra maträtt och nu har vi fastnat i en sallad.

Det började med att vi blev bjudna på en liknande sallad hemma hos vänner, och nu har mango och avokado tagit över vår mat-inspiration. På olika sätt har vi varierat den med allt vår älskade trädgård erbjuder allt eftersom saker mognar. Men vi har också haft olika tillbehör och andra delar av måltiden för att komplettera vår sallad...

Till saken hör också den fantastiska lilla grönsakshandeln Floda Frukt&Grönt. Ett litet enmansföretag vid det lilla torget i Floda, som trots att det ligger intill en ICA-butik lyckats skapa sig en egen nisch i grönsakshandeln. Dels finns här lite udda frukter och grönsaker, dels följer det säsong så mycket mer än vad ICA gör. Det är här vi upptäckt honungsmango. Det finns bara ibland, men det är magi att använda en honungsmango i den här salladen. Faktiskt. Men "vanlig" mango är också fantastiskt! (Fairtrade så klart!)

Så den Perfekta Salladen Som Funkar Till Allt görs så här:

Tärna mango, avokado och halloumi (om stek- eller grillmöjligheter saknas - t ex när man är på tältsemester - använd mozzarella) i lika stora bitar. Lite olivolja och lite peppar är alltid trevligt att ha på.

Blanda i lite till vad du vill. I versionen vi blev bjudna på fanns bitar av serrano-skinka. Det har vi också skurit i ibland. Vi har haft tärnat rökt kött i, eller grillat kött/ korv/ kycklingfilé till. Vi har blandat i grönsallad och körsbärstomater, sockerärta och rädisa... allt eftersom det har mognat ute i trädgården. Nu har vi börjat hälla rostade solroskärnor i salladen också. Jag kommer även att prova papaya som jag redan vet går bra med avokado.

Ibland är det bara sallad till middag. Ibland är det sallad som tillbehör till en köttbit. En kväll var salladen en av många smårätter på ett plockmatsbord. Godast av allt var när vi åt den till varmrökt lax.

mera blommor!

De förökar sig!

blommor

Dödergök lärde mig virka blommor och nu kan jag inte sluta. Virkade. Blommor.



Det här är helt knasigt. Men jag måste ta paus, för restgarnerna från min regnbågssjal börjar ta slut. Jag vill fortsätta göra färgglada blommor, så idag ska jag leta reda på lite substitut-garn och sen beställa mer handfärgad Deeply Wicked. För det blommar!

(För er som har instagram så lade Dödergök upp en steg-för-steg-beskrivning på blomman under hashtag #blomvirkskola)

Livet jag vill ha.

Jag visste inte, för fem år sedan, att det var det här livet jag ville ha.

Torpet i skogen med gränslösa möjligheter att göra på vårt sätt.

Igår kl 22.30 tände vi i eldgropen och lutade oss bakåt. Stjärnhimlen var gles, ljus och skimrande när vi först kikade upp. Sen allt eftersom ögonen vande sig och mörkret föll djupare, blev natthimlen svartare, djupare och än mer full av stjärnor. Sen kom ett brinnande streck, som en fyrverkeripjäs, och lyste upp himlen en sekund. Ett brinnande streck. Sen ett till. Sen många mindre små streck. Perseiderna.

Vi pratade om livet och tittade på meteor-regn. Vi njöt av mörkret och av möjligheten att sitta där och ha det bra. Sprakande eld och gnistrande stjärnor.
Jag visste inte, för fem år sedan, att det var det här livet jag ville ha.

les Misérables

Många som står mig nära skrattar åt musikaler. Och visst känns det tillgjort och märkligt när folk i en film plötsligt sjunger en sång i stället för att prata... men jag älskar det.

Jag kan se filmen Sound of Music hur många gånger som helst och jag skulle kunna hitta en hel livstid av passion bland New Yorks och Londons musikalscener.

Men jag har aldrig gillat les Misérables. Jag har sett den på tre olika scener. Jag har läst den. Jag har försökt tycka om den. Jag kan storyn. Jag känner för karaktärerna... Men den har alltid känts korthuggen, upphackad och märklig i att den försöker täcka in alltför många skeenden, alltför många karaktärer i en alltför kort historia. Man kastas från drama till drama för att hinna till slutscenen innan det är slut. Faktum är att den relativt nya filmen lider av det här nästan mer än scenproduktionerna gjorde... men.

Men jag älskar den här filmen. Inte allt. Inte alls. Men delar av den här produktionen är så briljanta att det gör ont och bäst av allt är Anne Hathaway. Det man gjort annorlunda i den här filmen till skillnad från alla andra musikalfilmer är att man lagt på musiken sist. Sist av allt. Skådespelarna får en ledton och sjunger a capella och orkestern får sedan anpassa sig till deras takt, pauser, känslouttryck och styrka. Det blev genialt.

Jag vet inte om jag kommer att se hela filmen många gånger, men jag har redan lärt mig utantill hur långt jag vill spola fram för att se Anne Hathaway sjunga I Dreamed a Dream.

En enda tagning. Den här prestationen. A capella. Ni får tycka vad ni vill om musikaler, men det här är fenomenastående. 

Fattigskogen

I skogarna som klättrar över flyttblocken på gränsen mellan Dalarna och Värmland ligger en magisk plats. Fattigskogens Vildmarksby. Den är nu mytomspunnen bland stickerskor och skådeplatsen för en av årets höjdpunkter - Stickläger.
Jag var där. 

Bilderna kommer från min mobilkamera och är därför av lite annan sort än jag annars hade valt. Många har synts på instagram... Bäst blir lägret för dig som inte var där, om du läser och tittar på alla möjliga bloggar och bilder om det. Ulrika har samlat alla som bloggat om det här.

NU ÅKER VI! Jag och Göken är tokpeppade!

Pga ett sent avhopp av en stickerska, hade jag ynnesten att ha make och hund med mig till Fattigskogen. Magiskt, men också lite konstigt. Det här är min stick-semester, men då Tobbe gjorde det till sin fiskesemester och tog med sig Rolff till en massa vackra småsjöar däromkring, blev det bara en stor bonus att få lite familjegos då och då! 

Men Tobbe förstår uppenbarligen inte all sorts stickhumor? Nåja, vi hade roligt i alla fall. Finaste Kamilla och finaste Amanda har helt klart förstått poängen!

Rolff njöt av uppmärksamheten bland de stickerskor som var lika gossjuka som han. Jag tror Amanda vinner gos-ligan för Rolffs del dock.

Rolff var antingen med Tobbe eller med oss alla, men korta stunder behövde han vara ensam i sin bur eller i vår stuga. Är det en sak Rolff är väldigt bra på, så är det att visa hur illa han tycker om att bli lämnad ensam... om så bara för en liten stund.

Rolff tyckte att han kunde ta över åtminstone det här vakthundsgiget. Vi som känner honom vet att han inte är mycket till vakthund... Men en mesig gosboll måste väl göra jobbet bättre än en karvad stubbe? Väl?...

Sen HÄNDE DET! Tobbe stickade (nästan ett helt varv)! Att han pratar med varje maska gjorde att han inte ens märkte att stora delar av bordet tystnade, log och lyssnade. "Du din lille rackare... och så där ja! Nu är du inte så tuff längre! Ska du komma och bråka nu? Ja det kan du ju tro... HA!" 

Jag mår bra i Fattigskogen. Men jag säger lite som Göken gjorde i sitt inlägg - Jag höll mig lite med de jag redan känner i år. Det var kanske det där med tryggheten. Jag var lite feg, eller trött, eller kanske bara lat i år. Mina sticksystrar var här. Människor jag verkligen saknat och som jag sällan har möjlighet att se. Det kändes som om jag liksom behövde njuta av varje minut med dem... 

Här är en favoritbild på två av dem. Dödergök och Johanna. Älskade ni.
Den stickfamilj jag har ynnesten att känna mig som en del av är magisk. En trygg vänskap som kommit att handla om så mycket mer än stickning. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er.

Och ni som hört mig säga att jag helst lär mig nya saker när jag får svära i fred... Några fick en glimt av varför när jag gick en liten privatkurs med Dödergök. Den här bilden har Louise tagit. Jag lärde mig att virka en ruta med en blomma i. Ja, du läste rätt. Virka. Visalisa virkar inte. Inte mycket i alla fall. Och verkligen inget avancerat. Men med bistert koncentrerad min lyckades jag knåpa nästan rätt och kan stolt visa upp den här:

Kyss Karlsson vad duktig jag är. Frågan är om jag har tålamod till fler...

I övrigt stickade jag som en tok och tog väldigt få bilder. Jag har massor mer att säga om det här magiska stället, men jag har nu suddat ut en mening jag försöker formulera sisådär fem gånger. Den har innehållit satser som "och landa inuti" och "ledig på riktigt" och "plats att tänka" och sånt, men jag lyckas inte riktigt tämja den och få ner den i en vettig rad med ord... Jag kanske borde ha väntat med det här bloginlägget lite till?

Vi åker nog tillbaka nästa år och tar över stället igen, eller vad säger ni lägerfolket? 

vackra saker

Jag vill ha färre prylar. Men jag vill ha fler älskade saker. Sedan månader tillbaka står det en "loppislåda" hos oss och i den hamnar sak efter sak. Då och då åker vi iväg med loppislådan och lämnar bort innehållet. Jag rensar ett litet hörn i taget och på sista tiden har det nog verkligen flyttat ut mer än det flyttat in i torpet. Jag vill ha de saker jag (och Tobbe!) väljer att ha.

De flesta som ser en fin sak reagerar med "Vill ha!". Det gör jag också. Instinktivt. Men jag har börjat rucka på instinkten. Vill jag verkligen ha? Kan den inte få vara fin där den är? Måste den vara fin hos mig? Behöver jag den? Oftast blir svaret nej, och jag går allt oftare tomhänt från både loppisar och garnaffärer.

Jag köper färre saker. Jag impuls-shoppar nästan inte alls. Saker jag tidigare behööööööövde får ligga kvar på hyllan i affären, för jag har ju klarat mig hittills utan den... Det har börjat vrida sig till att behovet faktiskt går före begäret.

Men självklart blir jag förälskad i vackra saker fortfarande. Jag älskar loppisar och jag byter gärna ut saker jag inte valt, mot saker jag väljer. Så formas ett hem tänker jag. Ärvda saker har ibland känslomässiga band hos sig som gör dem vackra och jag är stolt över flera av farmors, mammas, svärmors, svärmormors och andras saker som hittat hem hos oss. Men jag tackar nej till saker som kanske är praktiska, men som jag klarar mig utan.

Herregud vad jag låter asketisk och präktig! Jag bor ju i en HÖG med prylar! Japp... jag har långt kvar om jag menar allvar med att rensa, för jag är förälskad i alltför många av mina saker. Och många saker är ju... ehum... "bra att ha". Och även om jag försöker hålla på regeln att köper jag något nytt så måste något annat ut, så köper jag fortfarande nya, vackra saker...

En del nya vackra saker flyttade in under semestern.

De här har jag längtat efter sedan jag såg dem för första gången. Fantastiska Maria Carlander har skapat dem. All hennes keramik tycker jag är fantastisk men... Skålar med pip. Alltså... Kärlek. Handdrejade skålar med pip! Jag har två. De är mina.

När älskade Johanna visade på instagram att hon var på Skuleskogens Pensionat hojtade jag till. Jag hade ju läst att Marias keramik såldes där och skålarna var ju slut på bloggen... "Johanna kan du vara min dealer?" sa jag, och Johanna tog med två skålar i den mindre storleken till Fattigskogen. De är perfekta. Precis vad jag önskade mig. Och jag vill ha fler. Jag vill ha den stora skålen också. Och fler små. Jag vill servera jordgubbar med grädde i dem. Jag vill plocka körsbärstomater i dem. Jag vill sortera knappar i dem. Jag vill ha fler. (Så får jag väl ge bort några av de andra skålarna i skåpet dårå...)

Förresten står skålarna på bilden på ett annat fynd. Vi stannade vid Årsunda Vikingaby ("Kolla skylten! Sväng!") och blev lite knasiga i den lilla butiken. Så mycket vackert! Få saker är vackrare än enkla former i svart, handsmitt järn. Så jag köpte fyra smidda "assietter". Plattbankat järn. Så himla vackert. Jag tänker mig brödbullar, plockmat, efterrättskaka... på dessa vackra svarta cirklar.

Fler saker kom med oss hem. Lite bekväma underkläder och träningskläder till exempel... Men det var inte så mycket vackra saker som faktiska behov.

Och så har jag alltså varit i Fattigskogen, och det är vackert i sig. Jag ska skriva ett eget inlägg om det, jag lovar! Men just nu handlar det om vackra saker, så titta:


Älskade Amanda har färgat ull. Jag köpte mig genast en regnbåge, för jag har liksom snöat in på regnbågar just nu. Det här ska bli ett garn med låååånga färgrepetitioner, så här ska övas navajo plying. Hej vad det går!

Sen köpte jag grått garn av Garnstumpan. Ja, det är min andra garnpassion tydligen. Grå. Ull. Det här garnet har jag tänkt på länge, och jag har ju grått ullgarn och... men det här är verkligen något jag älskar, som därför ska bli en assymetrisk kofta nån dag är det tänkt.

På garnet ligger en röd knapp. Ett hjärta. Jag köpte två för nån månad sen och gav den andra till älskade Ulrika. Ett hjärta till ett hjärta.

I Fattigskogen stickade jag klart två plagg. Galet men sant. De ska blockas (den ena hårt, den andra lätt) och fotograferas "på riktigt", men här är en tjuvtitt.

Först en ganska hårt modifierad Driftwood i Bomull+lin. Den ska blockas hårt för att räta ut skrynkliga kanter.

Och så är den klar! Min Water&Stone! Den här ska jag berätta mer om snart...

Och så påbörjade jag en stickning till i Fattigskogen... En galen uppläggning! Virka 6lm, omslag... och jag ska upp i 210 maskor! Det ska bli en sjal. Men garnet... Garnet är mitt eget, handspunna, entrådiga i Hebridean-ull! Vilken känsla! En annan sorts vackert. Nystanet är vackert. Garnet är ojämnt, men vackraste vackert då mina händer känner varenda millimeter. Och jag gjorde det! 

Post scriptum: Vackra saker blir lättare att förstå i en blog om man lyckas ta vackra bilder.
Alla bilderna ovan är tagna med min mobilkamera. De duger, men jag är inte nöjd. Min kamera gick sönder. Något i objektivet rasade och jag har inte hunnit fundera klart på om det ska lagas eller om jag ska köpa det där nya objektivet jag ändå vill ha... Ingen impulsshopping här som sagt.

Den sista bilden objektivet lyckades ta är vacker. Den är från utflykten vi gjorde med Dödergök och hennes man till Norns Bruk. Vilket ställe! Hit vill jag åka i dagsljus och soligt väder och se allt. Lära mig allt. Vackert. Mystiskt på nåt vis. Historiens vingslag... Bilden är från den lilla kyrkogården. Mitt i skogen känns den. Liten känns den. Märklig och lite magisk känns den. Och bland alla vackra saker jag sitter och tänker på, så platsar den här grinden alldeles ypperligt.

trygghet

Något jag funderat på den här semestern är hur olika trygghet kan kännas. Vi har hälsat på hos olika sorters trygghet på vår resa, så jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag är en lite för nojig person. Det är vad jag arbetar med allra mest hos mig själv. Jag oroar mig. Jag är ofta tryggare med hur andra är än med hur jag själv är, vilket blir en lite ängslig tillvaro. Tobbe har en trygghet i sig själv helt naturligt och han har lärt mig mer än han vet om att hitta tryggheten inombords.

Han och jag har en annan sorts trygghet. Jag vet var jag har honom. Han vet var han har mig. Vi vet var vi har oss och det är tryggt och kärleksfullt. Så jag börjar semestern med att åka iväg - med tryggheten.

(Tobbe har gjort fina armband av paracord åt oss!)
(Och tack vare Tobbes fascination vid namnband, var det ingen tvekan om vilken familj det var som var på semester...) 
Att ha hund är att lära sig om en annan sorts trygghet. Inte ens jag kan noja över vad jag eventuellt betyder för min hund. Jag är viktig för Rolff och han visar det på alla möjliga sätt. Han speglar också min och Tobbes trygghet i att han visar ett alldeles särskilt sorts lugn, när jag och Tobbe är i närheten båda två. Min hund har också lärt mig mycket om vad trygghet är. Jag skrev redan i förra inlägget om hur Rolff kände sig trygg i tältet - en begränsad värld där jag och Tobbe också fanns.

På liknande sätt fungerar Rolffs hundbur. Den är hans lilla värld, och snarare än att känna sig instängd, slappnar han av där inne efter alla äventyr. När bilen öppnas efter en äventyrlig semesterdag skuttar Rolff ivrigt upp i sin bur - hemma. Trygg. Särskilt om jag och Tobbe också finns i bilen. Då snarkar det ofta från buren. Att begränsa antalet intryck. Att skapa sig en liten trygghet här och nu. Det lär jag mig av att leva med Rolff.

Men vi har hälsat på i andra sorters trygghet också. Hemma hos syssling Staffan i Hallstahammar lyckades vi inte ta en enda bild, men det var på många sätt ett fantastiskt besök. Syssling Carin har jag träffat i modern tid, men vi räknade ut att Staffan har jag inte träffat sedan jag var nio år. Hans barn har jag aldrig träffat och hans fru hade jag inget minne av från 23 år sedan... Men här kände vi oss verkligen välkomna. Hej släkten! Välkomna in! Förutom att jag delar blodsband med de här människorna och därmed minnen av personer och händelser, så visade det sig att vi hade massor av annat att prata om. Vi bjöds in i ett hem där det alltid funnits hundar, men framför allt förståelse för hundar. Det kom att handla mycket om hur det är att vara hundägare till olika sorters hundar och hundpersonligheter. En ny sorts trygghet - Delad kunskap och förståelse.

Deras hanhund stannade inne och deras tik fick hälsa på Rolff då båda hade koppel. Allt för att det skulle hållas lugnt och hanterbart. Det här betydde på intet sätt att någon av hundarna sågs som ett problem eller så, utan som olika personligheter, formade av erfarenheter som får vår hjälp att hantera verkligheten. Som ägare till en omplaceringshund som har med sig en del problem från sina första år är det en trygghet att prata om det med hundfolk som förstår. Många förstår mycket och alla kan se att Rolff är en älskling. Men att få prata om hur vi förstått att han fungerar, även de sidor hos honom som kan vara jobbiga, och få förståelse tillbaka är tryggt. Så tack för fikat syssling Carin och syssling Staffan med familj och TACK för en trygg stund med er! En liten fikastund på fyra timmar (!) som jag bär med mig som ett härligt minne.

Vi hälsade även på andra delar av släkten i Surahammar, men på ett annat vis. Här lade jag rosor på tre ställen på kyrkogården. Tryggheten här är sammanhang. Jag vet varifrån jag kommer. En del av mig kommer härifrån. Jag behöver inte undra som många gör. Jag vet mer än de flesta om hur dåtid blev till nutid i just mina släktled. Tryggt.

(Det här är min farfars föräldrar.) 
I minneslunden lade jag två rosor - en till farmor och en till farfar. Alldeles innan jag lade ner dem bad jag Tobbe skära av den ena rosen så den blev tydligt kortare än den andra. Farmor var kort och farfar lång. Så fick de en var.

Ett besök som skulle bli en fika, blev ett helt dygn. Vi hälsade på hos vänner utanför Falun. Här är tryggheten deras, men den är så självklar att man själv känner sig trygg i närheten av den. Ett välkomnande hem där man får glimtar av en vardag och vanor och ordningar, som är olik vår, men som känns självklar. Tack för besöket hos er härliga människor och tack för hur välkommen och delaktig man känner sig hos er!

Här finns det mesta. Hästar, Citroëner, får, höns, pool, studsmatta... Där har vi det! Det är en trygghet och något välkomnande att hamna hos någon som gjort tydliga val. "Det här gillar vi så vi satsar på det." Jag blir trygg runt andra människors passioner och kärlekar. Att se andra trivas med sina val. Och jag tror det är mycket sånt här. Den här familjen har gjort många val som innebär pyssel och sysslor och en plats på jorden och det märks att de trivs. Det ger en lite speciell sorts trygghet.







En annan liten, liten trygghet som jag försökt förklara för Tobbe den här semestern är det här med mular och nosar. Skillnaden mellan ivriga killing-läppar som letar godsaker i din handflata och den varma vindpusten från en lugn hästmule som låter dig klappa och mumla snälla ord. Eller Rolffs nos som buffat mig under hakan om nätterna i tältet. "Nu fryser jag i fotändan matte. Jag vill ligga sked med dig." Det krävs trygghet för att ge någon sin mjuka nos. Tillit. Vilja att komma nära. Som när jag borrar in näsan mot Tobbes hals i en kram och nästan somnar i nästa andetag för att det är som att komma hem. Det finns en särskild trygghet i nosar och mular.

Sen gjorde vi ytterligare ett hemma-hos-besök på semestern och det var hemma hos fina Dödergök. Vi skulle skjutsa henne till stickläger dagen efter och tog chansen att tjuvstarta lite hemma hos kvällen innan. Här fanns också den där "så här lever vi - välkommen"-tryggheten, som jag beskrev ovan. Vi satt runt en fantastisk middag och fick vara med om lite vardag. Här har jag i efterhand försökt förklara för mig själv varför det var magiskt att få se lite vardag på min semester...  Hur turbulent eller osäkert livet än må vara, så blir de där små sakerna som betyder "ett hem" trygghet. Rutiner, triviala små problem, nästan slentrianmässiga små ömhetsbetygelser, tvätt på tork, grus i hallen... Ett hem där man märker att någon trivs är tryggt. Ett hem där man trivs är liksom ramen för vardag. Dödergök och hennes familj har ett tryggt hem. Tack för det mysiga besöket stickmorsa!

Varför tog jag så lite bilder?!
Till slut en trygghet som jag nog alltid kommer att fundera på och undra över. Förtroende. Det finns människor som utstrålar det. Det finns människor man känner sig trygg hos. Jag har den stora lyckan att kalla flera sådana för vänner. Tack för tryggheten.

Vad är ett resmål?

Vi började med ett resmål. Vi skulle till Östergötlands Ullspinneri, för det är ett av de små himmelrikena som finns på jorden. Så vi åkte dit. Och njöt.

Det är verkligen en fantastisk plats och ett fantastiskt företag med fantastiska omgivningar, fantastiska maskiner, fantastiska garner... Ulla-Karin och Börje har liksom byggt sitt liv kring saker man kan bli förälskad i. Man trivs här.

Och det här är en av semesterns favoritbilder av min man:

Nu då? Hur väljer man vart man ska åka sen? Vi gör lite olika.
Ibland beror det på vad som står på kartan. "Medeltidskyrka! Ska vi svänga in?" Ibland har vi varit någonstans och tyckt om det förut. Så vi åkte till Rökstenen igen.

Jag och Tobbe fascineras båda av historia, men på olika sätt. Museer, lämningar och minnen triggar olika samlingar kunskaper i oss och samtalet blir alltid intressant när det handlar om något vi båda kan relatera till - på olika sätt. Rökstenen fascinerar.

För mig är det språk, skrivtecken, tidens gång och människors öden. Och nu har vi också egna minnen här. De ville vi också hälsa på. "Hej stenen! Hej förra gången!"

En del resmål har andra valt. Så man åker ju inte bara förbi Gränna utan att ropa polkagris? Så vi gjorde ett stopp där också. Men det kändes helt enkelt inte som ett resmål vi valt själva. Jag tog EN bild. På det lutande torget. Märkligt det där...

Hur valde vi sen då? Ibland åker vi till nån vi känner. Ibland står det loppis på en skylt. Men det behövs nog fler blogginlägg för att berätta om fler resmål...

tältsemester

I stället för att blogga vår semester i kronologisk ordning (Sen gjorde vi ditt, sen gjorde vi datt) tänker jag mig att jag berättar lite tematiskt om olika saker som har med vår semester att göra. Nåt resmål i taget, nån känsla i taget och jag börjar med fenomenet tältsemester.

Alla vet att det är obekvämt, blött, regnigt och hemskt att tälta och att man garanterat blir ovänner med den man ska tälta ihop med... Alla har fel.

Jag och Tobbe har verkligen hittat ett semestersätt som passar oss. Jag var ibland lite bitter över att vi var på väg mest hela tiden och att de där stilla stunderna var lite för korta, men jag älskade verkligen att tälta. Och särskilt ihop med Tobbe. Jag har dessutom fått veta att jag är en bra tält-fru.

Att slå upp ett tält är en övning i samarbete, men det är också ett pyssel man har chans att göra bättre för varje gång. Lite som att sticka och repa upp tillsammans. Sätta upp och riva ner. Vika så det får plats i väskan. Logiska ordningsföljder. Uppdelning av sysslor. Och matstunderna handlade också om samarbete, fiffiga idéer, att lyxa till det lite oväntat. Bästa middagen var en mangosallad med rökt kött i...  Och det är en speciell känsla att skåla i varsin plastmugg rödvin sista tältkvällen ("Skål för oss!") medan regnet smattrade mot tältduken.

Ja, nu hade vi tur med vädret och det regnade bara en natt. Men vi var rörande överens om hur väder bara är väder och om vad vi behövde för att det skulle störa oss så lite som möjligt.

Sen är jag svag för fiffiga prylar och man njuter extra när man campar om man kan uppskatta fiffiga prylar. Årets investering var en madrass som blåser upp sig själv. Fiffig grej. Jag har sovit gott, bekvämt och med gott om plats i en ändamålsenlig koja med bra proportioner, vädringsfönster och hög mysfaktor. Ja det också - Friheten! Javisst kunde vi köpa kaffe i camping-kiosken 200m bort, men vi kokade vårt eget på Trangia-köket. Det kändes bättre. Och fiffigt.

Rolff har sovit i fotändan (tills han frös och kröp upp tätt intill) och han verkar verkligen uppskatta det också. En koja med flocken/ familjen i verkar vara tryggt och bra i Rolffs värld.

Och man lär sig le åt de små sakerna. Lycka kan vara myggan som är fast mellan ytter- och innertält. HA! Den kom inte in till oss. Och ärligt talat: Jag har fått leka i en koja i en vecka men en människa jag älskar. Hade du berättat det för mig när jag var 5 år gammal hade jag längtat tills jag var 34 år. Jag älskar fortfarande att leka i kojor.

Vi har också upptäckt att vi är rörande överens om vad en bra camping är: Vi sökte oss till campingplatser med få säsongsplatser (färre pelargoner och trädäck), fräscha toaletter och som låg en bit utanför och lite längre bort. Vi hittade flera där vi kommer att slå upp vår koja igen. Det är jag övertygad om, för det här med tältsemester passar oss ypperligt.

Det gjorde vi bra älskling. Packar du ihop madrassen idag?