polisreceptionen

I ett hörn sitter två unga män och jämför sina mobiler. Vilken är häftigast - egentligen? En polisman i jeans och kavaj kommer ut i receptionen och tar med sig en av männen bakom en dörr. "Anmälan sa du? Vad gäller det?" "Jo alltså jag ringde ju förut och jag tror jag blev drogad alltså... ölglas... stora killen... såg inte... trodde inte att..." De vandrar iväg i kontorslandskapet bakom receptionen och jag kan inte låta bli att vara nyfiken på omständigheterna. Fantasin skenar en stund.

Genom dörren kliver en kvinna med vit käpp, arm i arm med en äldre herre i hatt som kan vara hennes far. De slår sig ned snett emot mig på en soffa. Den blinda kvinnans porslinsöga stirrar på mig. Hennes cowboyboots med spetsiga tår ser obekväma ut. Han som kanske är hennes far ser obekväm ut hela han. Han snurrar hatten i händerna och ser nervös ut, som i ett väntrum på BB.

En mobiltelefon ringer i fickan på killen som sitter bredvid mig. Ringsignalen är "Womanizer" av Britney Spears. Jag undrar vad det säger om honom. "Jag är på polisen" säger han i luren. På polisen? Själv är jag hos polisen, på en soffa i receptionen. Jag ser ingen polisman ligga under honom och kravla, men ler lite för mig själv när jag föreställer mig honom sitta på en uniformerad liten gubbe. Prepositionsdrömmarna drar iväg med mig tills det plingar.

Pling. "Femtioett"

Det står femtioett på min papperslapp så jag går fram till disken. "Pass... enochsextiofem... javisst... tack" Man får inte ha glasögon på sig i passet längre, och apparaten ser suddig ut när den tar fotot. Jag ser tjockare ut igen. Attans. Fingeravtrycksscannern är en nyhet för mig och en liten kille i knallblå vindjacka tittar fram i knähöjd bakom apparaten: "Fingeravtryck! Precis som hos polisen!" säger han lyckligt. Vi är hos polisen...