dåndimpen

Vi använder ordet dåndimpen alldeles för lite.

När jag öppnade mitt paket från min hemliga vän i hemlig-vän-cirkeln idag så höll jag på att få dåndimpen. Nära var det, och tårögd blev jag faktiskt. Jag har blivit glad för alla paket i hemlig-vän-cirklar hittills, men det här var så klockrent, omtänksamt, fantastiskt att det faktiskt tar priset. Dåndimpen-paket. Titta bara:

I paketet låg en fin påse med ett brev...

Brevet förklarar att innehållet jag stod och nästan blötte ner med glädjetårar är:
En härva naturfärgat, handspunnet ullgarn (spunnet av Lena i Västerbykil), ett nystan Rowan (Jag hade inte sett det här innan och kan nu inte sluta klämma på det) fyndat i Stockholm samt en liten skål. Pytteskålen är egentligen en så kallad flingsalt-skål, men precis som min hemliga vän Elisabeth påpekade så är den himla fin att ha små vackra knappar eller så i.

Så hon skickade med några små vackra knappar!

Är inte det här den finaste present ni sett så säg? Jag fick i alla fall nästan dåndimpen.

En dåndimpen till:
Jag har köpt tuggummi. Det är inte så speciellt, men jag gillar Extra-tuggummits nya förpackning! En burk med 70 tuggummin för 30 kronor (i stället för att köpa en påse med 25 för 17). Dessutom är den så ny att man fortfarande imponerar på folk genom att flippa upp locket och säga "Tuggummi?".
Idag läste jag etiketten på burken och fick nästan dåndimpen!
"For use at home, in the car or at work" Var inte det lite överflödig information? Och vad händer om jag vill tugga tuggummi någon annanstans?

Det är så man får dåndimpen!

Och till fantastiska hemliga vännen Elisabeth: TACK (igen)!

två

Modul nummer två är nästan färdig men jag har inte möjlighet att fota just nu. Det kommer, det kommer. Men jag måste bara rapportera att hittills är modulkoftan jätteskoj att sticka!

konstigheter

Ida tycker att jag ska hänga på och skriva sex konstiga saker om mig själv. Det borde inte vara så svårt för jag är ganska konstig. Dessutom vill jag minnas att jag bloggat konstigheter förr, men det var nog länge sen. Jag kanske har nya konstigheter för mig? Få se nu...

1. Jag föddes med en extra stortå på höger fot. Nu har jag en titanskruv genom den stortå jag har kvar på den foten.

2. Jag mår illa av lukten, smaken, tanken på jordnötter.

3. När jag nyser så säger jag a-TCHI väldigt fån-gulligt och sen ryser jag med ett pip som får mina vänner att skratta.

4. Jag sjunger sittande på toa.

5. Jag kan kauka.

6. I min bokhylla finns ett inramat foto av Karin Boye, ett av Eddie Izzard samt ett litet häfte med titeln "Om kriget kommer"... bland mycket annat.

Jag skickar inte vidare utmaningen, men uppmanar alla som vill att bjuda på sina freakshow-tricks.

brun

Precis innan läggdags börjar jag undra om
jag inte skulle ha gjort koftan brun...
Men nu får det vara lila. Så det så.

nuläge

Hon sitter alltid där. I hörnet av den lilla skulpturgruppen av Bianca Maria Barmen. Visst har jag sett henne sitta där förut, men aldrig riktigt lagt märke till henne.
Hon är liten. Kanske fyrtio centimeter hög. Oskyldig liten figur tillsammans med två andra små figurer.

Men idag såg jag henne mer än någonsin, just för att hon inte gick att se!

En golvtrasa och lite snöre räcker för att en oskyldigt, betraktande, liten skulptur ska bli något annat. Offer, dömd. Terror, misstänkt. Nutid, ondska. Ett helt nytt konstverk, med starka associationer kring. Allt som behövdes var en golvtrasa, lite snöre och allas smärtsamma medvetenhet om hur hemsk världen kan vara.

Jag undrar vem konstnären är.

en...

...färdig. Bara 10 moduler kvar.

Det är svårt med foton och färger. Utan blixt syns flätorna. Med blixt syns färgen. Men sanningen ligger någonstans mittemellan.

modul

It has begun! Igår lade jag upp 162 maskor och började med den första modulen till Den Fantastiska Koftan! Det återstår att se om den blir fantastisk på mig, men med de små ändringar (ganska stora ändringar i och för sig) så kan det här nog bli jättebra. Hoppas jag. Jag har blandat en tråd Safran (färg 23)med en tråd Alpaca (färg 6736), och jag kan inte annat än älska det lila tyg som kryper fram ur min rundsticka!

Och så måste jag förvarna om att jag snart bloggar bilder på en fantastisk sjal! Jag maskade av rosenknopparna igår, men den måste tyvärr spännas ut och sånt innan den går att visa upp. Önska mig lycka till med det förresten... Den får ta vardagsrumsmattan för att få plats! Den är stor. Nej, alltså... stor.

Igår postade jag första paketet i Nordisk Hemlig Vän 5-cirkeln också. Hoppas hon blir glad!

stickade

På bussen hem plockar jag upp stickningen och börjar räkna till sex. Sex räta, två tillsammans, en rät, ett omslag, sex räta... etc. Tankarna vandrar iväg.

Bakom mig sitter en liten kille på ca fyra år i knät på sin far. Bredvid sitter en ännu mindre lillasyster. De har varit på bio.
"Råttan var bäst för han var så... så... jag-ig!"
"Självisk menar du" svarar pappan lugnt.
"Titta hon stickar ju!" utropar pojken sedan och är på väg att dyka över nackstödet och ner i mitt knä.
"Ja, titta..." svarar pappan lugnt.

Jag åker med ytterligare två hållplatser innan jag trycker på knappen för att kliva av vid nästa. Pojken pratar vidare om filmen, om lillasysters borttappade mössa och om att han ska få plinga när de är framme vid hemma-hållplatsen. När jag reser mig och går mot dörren vänder han sig mot pappan:

"Hon stack!"
"Ja, nu gick hon" svarar pappan lugnt.
"Nejje! Med garnet! Är det svårt att sticka pappa?"

Jag kliver av och ler ända hem tills jag låst upp ytterdörren där det ligger räkningar på hallmattan... Men nu ler jag igen vid minnet. Vad jag stack på?
Jag är äntligen på slutspurten med rosenknopparna.

känslosnylt

Pudel ikväll (igen). Jag såg föreställningen i Stockholm för länge sedan. Då med härliga N. Ikväll med härliga J. Den var lika fantastiskt, konstigt ljuvlig nu. Det är att titta på en tavla, men motivet råkar liksom röra sig, sjunga, spela, dansa.

Frida Hyvönen sitter vid sitt piano och sjunger och plinkar passande ackord. Dansarna går, står, sprätter och glider omkring i märkliga kläder och plötsligt springer det fluffiga, vita kungspudlar på scenen. Och jag sitter där och ler. Det är bara att hänga med i overkligheten.

Precis som med sport på TV och känslosamma filmscener är det lättare att känna det här. Jag går liksom in i dansarnas huvuden och är ömsom glad, ömsom arg, ömsom ledsen. Jag känner starkare i dem än i mig själv.

Det är ett känslomässigt handikapp jag har kvar, så jag kanske blir lite extra kulturell eftersom dansstegen når in i hjärteroten, dit annars väldigt få kan nå.

Be mig gärna om hjälp, för jag känner gärna din smärta. Den känns mer än min egen. Sen ska jag öva på din för att nå min. Sen ska jag bli hel och känna alla känslorna lika starkt som förut.

Kanske ska jag börja med att skrapa knäna i sommar och hulka gråt medan någon annan sätter dit ett plåster. Kanske ska jag krypa upp i famnen på någon och somna, trygg, varm och vilande. Kanske ska jag inte börja om helt från början, men i stället dyka i de känslor som står till buds, vare sig det är sorg, glädje eller (som jag förstås hoppas) kärlek?

Till dess får jag fundera på vad jag egentligen upplevde när jag såg Pudel ikväll och sen hoppas på fler guld i VM. Det är så lätt att känna glädje med guldmedaljörer, för de har så mycket jag kan snylta av…

Jo, jag känner. Jag tycker om. Jag lever. Men inte lika fullt ut som jag ju vet att jag en gång gjorde. Jag försvarar mig mot känslostormarna. Vågbrytare i hjärtehamnen. Jag väntar på min alldeles egna känslotsunami.

lik

Som om en skock med fåglar flög över ett grekiskt bröllop (min erfarenhet av grekiska bröllop är att man skjuter i luften med pangpang-prylar) kraschlandar de över staden i det så kallade vintervädret. Göteborg, horisontellt regn och kulingvarning. Då blir det så här.

Peka på bilderna för att få en liten bildtext. Fungerar kanske bara i IE... Klicka för full storlek.




















...efter den här vintern saknar jag verkligen Norrland.

kyligt

 
Som en glad överraskning kommer här ännu en bild av mina just nu bästa vänner. Jag har inte döpt dem individuellt, men Tossorna och jag skulle just nu inte klara oss utan varandra. De ser sorgliga ut utan mina fötter i dem, och jag får blåa tår utan dem.

Köket är värst. Det är svinkallt. Och nej, det hjälper inte att vrida på elementets reglage. Jag har provat. Men om fastighetsskötaren lyssnar av sin telefon kanske mitt och Tossornas förhållande slipper vara så klarar-mig-inte-utan-dig-klängigt.

diplomati

Kaffe skulle nog kunna fixa världsfreden om det bara serverades till precis rätt personer vid precis rätt tillfälle...

Min första kopp den här förmiddagen hade i alla fall effekten att jag andades lugnare, lät trevligare i telefon (En kollega kommenterade hur pigg och glad jag lät. Jag är inte pigg och glad. Det är ju måndag!) och fick fyra mail skrivna på en kvart. Nu gäller det bara att lista ut hur kaffe-effekten ska hålla i sig.

strålande

 

Att hitta två plagg i rea-korgen på Prickig Katt; det är verkligen strålande.
Ett hundra kronor styck kostade de. En kjol (som jag får världens sötaste rumpa i) som hade kostat 950, och en grön tunika med fransiga kanter som hade kostat 650 satt som en smäck.
Jag är inte helt stabil, men helgen har i alla fall varit något sånär i balans, och delar av den har varit rent av strålande.

Förresten... Tog inte åttiotalet slut för 17 år sedan? Läste i GP att Anna Book och Tommy Nilsson gått vidare i Melodifestivalen. Jag kände mig helt vilse i decennierna plötsligt.

kreativt spret

Jag stickar inte så mycket som jag har inspiration till. Dels håller jag på med en egen-komponerad tröja i lin-ull som skulle kunna bli riktigt jättebra, men det kan gå hur som helst. Håll tummarna. (Om den blir bra delar jag med mig av mönstret, så håll tummarna på riktigt!) Dels håller jag på med skisser på tofflor åt höger och vänster. Jag vill vara med i sticknätverkets utmaning med fotvärmare nämligen. Så vad det blir där tänker jag inte avslöja alls (på ett tag).
Sedan har jag en alpacka-halsduk (som jag nog kommer att repa upp och göra nåt annat av), ett gäng UFOn i en korg, planer på tre andra tröjor, en mössa på väntelista...

Nu får jag snart bjuda hem ett gäng stickerskor igen så jag riktar inspirationen åt nåt håll. Jag är så spretig.

tant

"Men gå förbi henne då! Varför tar det sån tid? Ska vi vänta så här?"

Buss-kortet blippade fel, men det stod rätt på kvittot. Kvinnan framför mig tog därför cirka trettio sekunder längre tid på sig än oss andra vid busschauffören för att fastslå att hennes biljett var giltig. På dessa trettio sekunder hann damen bakom mig häva ur sig tre klagomål. Sen såg hon sur ut hela bussresan också. Blängde. Det var fel på oss. Alla omkring henne som inte var som hon var det fel på. Eller så kanske hon satt och var avundsjuk på oss som har leendet kvar.

För jag kunde inte föreställa mig hur den här tanten skulle se ut om hon log. Alla linjer i hennes ansikte underströk den här bestämda, missnöjda minen som passade så bra ihop med hennes blängande blick. Missnöjd. Hon hade dessutom varit missnöjd länge. Så länge att missnöjet hade format hennes ansikte till en grimas.

När jag gjorde en grimas när jag var liten fick jag ibland höra att jag skulle akta mig, för "om vinden vänder nu så fastnar du så där". Vinden måste ha vänt när tanten bet i något beskt.

Idag var en ganska jobbig dag, men jag kom ihåg att kosta på mig ett extra leende åt den söta hunden, det gulliga barnet, den friska vinden - ändå. För jag vill inte bli en blängande tant med mungiporna nedåt och klagomål på tungspetsen.

Akta dig så inte vinden vänder och livet rusar förbi när du har skaffat dig rynkor åt fel håll.

husgud

Härom dagen blev jag intervjuad.

Jag blev intervjuad av en flicka som skriver uppsats i kursen jag varit handledare i de senaste två åren, men inte i år. En grupp i kursen har tema "arkitektur och kommunikation".

Det är mitt ämne.


Jag skrev exjobb om det. Jag har tänkt alla tankarna de skriver om hundra gånger. Jag har startat ett eget företag på de tankarna. Jag tar de jobb som finns i en nisch jag nästan skapar själv. Så då mailar en student och säger att: "Du har ju skrivit allt det jag ville skriva så jag undrar om jag kan få intervjua dig".
Smickrad? Javisst.

Vi möts i receptionen på museet där jag just hållit en lektion. Vi sätter oss på ett café i huset intill. Jag är uppspelt över att få prata om mitt ämne med nån som bryr sig igen, smickrad över förfrågan. Hon visar sig vara lika uppspelt hon. Hon börjar intervjun med orden:

"Det känns nästan konstigt att sitta och prata med dig. Du har ju blivit vår husgud på kursen! 'Lisa sa så här' hit, och 'Lisa skriver ju att' dit... hela tiden"

Och vi pratar. Kanske jag babblar. Men en del bra saker säger jag nog. Och jag är expert på mitt ämne. Mitt ämne är mitt igen. Och jag sitter samtidigt och tänker på hur jag håller lektioner och springer från ett jobb till ett annat och har ångest för att administrera det hela. Hur jag inte är just här, i mitt ämne, särskilt ofta egentligen. Det är mycket planering och administration just nu. Och planering och administration är jag inte alls bra på.

Jag är bra på att teckna roliga gubbar, på att sticka, på att pyssla och på det här. Mitt ämne. Kommunikation. Det goda samtalet. Språket. Orden. Ett ämne som är i ropet. Som efterfrågas. Och var är jag? Experten? Jo, jag pratar om CocaCola-flaskans design med högstadie-elever (vilket i och för sig är roligt). I ämnets periferi.

Jag har valt min egen karriär. Jag är väldigt bortskämd på det viset. Så hur lät jag mig bli bortlurad så här? När jag är på rätt plats känns det i hela kroppen, och så känns det ju inte att jobba just nu. Alls.

TACK Elin, för vår intervju. Du gav mig inspiration att våga fundera på vart jag ska igen. Jag ska försöka svänga tillbaka. Till mitt ämne.

Där jag är husgud.

abercrombie drive

Så här mycket reklam hade han nog inte tänkt sig, men jag kan inte låta bli! Min vän och före detta kollega Tomas är en talangfull man. Han har lagt upp en myspace med sin musik. Myspop, melodiskt men skuttigt och bra! Han ursäktar sig en massa för inspelningskvalitet och sånt bjäfs, men det är ju BRA musik ju. Jag blev i alla fall glad i den direkt!

emballage

En liten extra notering om att köpa ny dator:

Jag har fått ett helt nytt i-landsproblem. Jag bor i en etta och har köpt ny dator. Det betyder plötsligt att jag har lika mycket emballage i lägenheten som jag har övrig inredning. Extra roligt blir det när det står på lådorna att "spara gärna mig för ev framtida bruk" typ. Jag gissar att de menar nästa gång jag köper ny dator då jag får lika många lådor igen, så att jag när jag så småningom kanske skaffar smått kan ge dem lådor nog att bygga ett fort över hela gården av. Eller vad menar de?

Just nu har jag fyllt min balkong med lådor, för att jag snart ska komma mig för att kasta ner dem och bära dem runt knuten till grovsoprummet. Spara? Pfff...

nu svordom...

...ska det bli bloggat.

Jag har blivit periodare med min blog. Det smickrar mig att ni verkar sakna mig när jag inte skrivit på ett tag, men det stressar mig lite också. När jag inte skriver betyder det oftast att huvudet är så fullt med annat att det inte är kluriga formuleringar om vardagen jag sitter och funderar på, utan jobbet, livet, ekonomin, stressen, hälsan… eller vad det nu må vara. De senaste gångerna jag försvunnit lite har det varit allt sånt och lite till som snurrat mellan öronen.

Jag börjar inse att mitt liv oundvikligen börjar närma sig ett sånt där vägskäl. Hit eller dit? Bo här eller där? Arbeta si eller så? Ha råd eller inte? Satsa eller fega ur? Byta kurs eller gasa framåt? Eller rentav bromsa.
Jag är lite rädd för livet för jag har inte orkat med det så bra det senaste året. När man fått prova på hur svajig den här balanslinan vi går på kan vara, när man får knuffar härifrån och därifrån på samma gång, då tvekar man inför tunnare linor, större utmaningar. Det kanske inte är så konstigt?

Hur som helst går jag vidare, förstås, på något sätt, för tiden tänker inte stanna och vänta medan jag tänker efter. Frågan är vad som händer vid det där vägskälet i horisonten? Det får vi se. Och så får vi se om jag orkar blogga om det. Jag hoppas det.

Just nu sitter jag och stavar fel en massa. Men så använder jag backspace-knappen och rättar en massa också, så ni märker inte hur mysko jag skriver. Jag har nämligen nytt tangentbord. Det är ovant, men häftigt. Det är liksom brutet på mitten så att fingrarna ska ramla ner på rätt knappar utan att jag får ont i axlarna är det tänkt, men hittills betyder det mest att jag sitter och är fascinerad över att H-knappen är dubbelt så stor som A-knappen…
Jag har inte bara nytt tangentbord heller. Jag tittar på en ny skärm och styr med en ny datormus. Och under bordet står en svart, stor, snygg låda som döpts till JackBlack och surrar lite lagom tyst så där. Det går fort. Det är snyggt. Och jag måste bygga om skrivbordet för att det ska bli optimalt… (Äsch, sladdarna tar lite onödiga omvägar och så just nu bara.)

Det har varit mycket datatrassel som lett fram till inköpet av JackBlack med familj, och det är inte helt över än. Min router och JackBlack är inte bästa vänner än, och det är nåt spökfel dem emellan som får nätet att svaja lite ibland, men jag hoppas lösa det.

Så, vad händer annars i mitt liv då, förutom en massa väder och datorinköp? Tja, jag stickar lite ibland förstås. Just nu håller jag på med en tröja i lin-ull-garn som jag hittar på allt eftersom, en bred halsduk i svart alpacka, rosenknoppssjalen som inte är färdig än (jag behöver mer garn) och så håller jag på att räkna och planera tre (ja, tre) tröjor som jag ska hitta på själv. Sen tittar jag på så många mönster, hittar på så många idéer att hälften vore nog, men ni som stickar känner förstås igen er i det.

Stickningsinsprirationen tog fart i helgen som gick då jag tog mig till Borås med några stickerskor och var på vernissage på textilmuseet. Utställningen var tyvärr hälften så inspirerande som stickcafét, tyckte jag. Kanske var jag bara på fel humör för att ta till mig muséet. Det var ju fint, och jag gillade särskilt garderobsutställningen med 1900-talets kläder. Och så köpte jag mig en nålbindningsnål och ett häfte i butiken, så nu står en ny teknik att lära sig på kö i inspirationscentrat igen.

Något som dock tar mycket av tiden jag annars skulle sticka på är något jag nog inte vill erkänna egentligen. Det skulle ju aldrig hända mig! Men jag skyller på att jag verkligen behöver en flykt från verkligheten när den blir för jobbig. Här kommer det:

Jag spelar World of Warcraft (för er oinvigda: Världens största dataspel som utspelar sig i en fantasy-värld). Alldeles för många timmar. Men jag har roligt. Mest spelar jag med en orc-jägare som nu är uppe i level 27. Han heter Signore och är så där grön, som orcer är. Så om jag plötsligt börjar blogga alltför mycket om hur uppdraget att dräpa den där dvärgen gick fel, eller hur den ena yxan är bättre än den andra… så får ni säga till. Jag vill nog inte bli sån. Faktiskt.

Och så vädret:
Det kom snö. Och grannens barn var överlyckliga. Det rullades bollar och byggdes fort på gården (Det är tappert arbete vi pratar om här, då det hade kommit en knapp decimeter bara). Gubben Vinter skrattade lite åt dem och lät sedan hela rasket töa till dagen därpå. Grannbarnens tappra slit hade reducerats till detta i söndags.
Men de fick sin revansch! Nu är det vitt igen. Men orken för att bygga snögubbar verkar nu vara som bortblåst. Undra på det förresten när ens älskade gubben Snö bara blir till stora snöbajskorvar över en natt.

vitt

Jag hade gett upp för länge sen, men nu tar ju Kung Bore i ordentligt! För att vara stackars Västkusten (Ja, när det gäller riktig vinter är det faktiskt synd om oss här) är ju en decimeter snö jättemycket!

Det är vitt utanför fönstret. Ljuset är vitt, kylan är vit, snön är vit.
Om huvudvärken släpper ska jag banne mig ut och göra mig en snöängel.

Det är inte tänkt att det här ska vara en blog om vädret... Lite mer än så bör jag ha att säga. Jag ska snart berätta om Jackblack som bor under mitt bord, om stickning och sånt där... Jag lovar!

stormen Per

De har döpt stormen nu. Pappa har fått konkurrens.

stabilt

Huset jag bor i stod klart 1963 och är byggt i gult tegel. Det har fyra våningar och fem trappuppgångar. En stadig bit som ligger i en dalgång, i en korsning, mittemot en bensinmack med konstiga öppettider.
Det står två odiskade muggar på mitt soffbord (en för kaffe och en för te). Nyss skallrade de mot varandra när huset huttrade till i vinden. Tomkartongerna som jag inte orkat bära ner i grovsoprummet kastades nyss till andra änden av balkongen. Balkongen är liksom infälld i husfasaden och borde vara det säkraste stället att hitta lä på. I stället hoppar små mini-tromber in och möblerar om där ute. Ventilationen i huset har flöjtkonsert. Det är lite oklart om vilken som är melodistämman, men stundtals ger huset ifrån sig åtminstone fyra urskiljbara flöjttoner.
Bensinmacken med de konstiga öppettiderna flaggar med att de tillhör en kedja bensinmackar (även om alla andra jag känner till i den kedjan har bättre öppettider). Flaggan ser ut som om den vill ut på äventyr. Flagglinan försöker härma bokstaven D med flaggstången som rak rygg. Det går inte så bra, för flaggstången vill inte vara med på leken och böjer sig i vinden den också.
Det blåser.

ur spår

Jag har spårat ur. I tanke och handling. Det gör mig arg. Jag hänger upp mig i gamla tankemönster där jag fastnar som en mal vid lampan i formuleringar som "Jag borde ha gjort si i stället för så", "Jag kan inte", "Varför gjorde jag..."

De leder ingenvart. Jo, till ilska. Och att vara arg på sig själv hjälper inte heller.
Frågan är om det inte är lättare att vara knäpp i huvudet när man inte är så plågsamt medveten om vad man gör fel och hur.

Jag har spårat ur och behöver dras ut på banan igen. Igen.
Någonstans ska jag hitta energi för att ta tag i det här igen. Snarast.

farväl

Idag dog min dator. En ny är redan beställd (Jag längtar så!)

Min dator har varit en trotjänare på många vis, men har också gått igenom många trotsåldrar och besvärliga faser. Jag har vid flera tillfällen varit tvungen att ta hjälp utifrån med dess uppfostran. Det är med ett styng av saknad, men också med mycken lättnad jag nu tar farväl av en förvisso trogen vän, men också av en hatad ärkefiende.

Jag kommer i nästa vecka att bjuda vänner på bubbel i fint glas då jag under en kort ceremoni, med några väl valda ord, låter den avlidne flyga en sista färd över balkongräcket för att sedan begrava den med den värdighet den förtjänar - i grovsoprummet.

happy feet

Jag har frusit om fötterna i flera dagar, vilket fick mig att göra de här:
Före tovning:

Efter tovning:

Så ljuvliga! Enkla, snabba och fina.

blogenkät

Myggan lade upp en lista med frågor om bloggande. Det här passade mig bättre som sammanfattning av lite förflutet:

Bloggenkät 2006

1. Hur länge har du bloggat?
Mitt första bloginlägg skrevs i den engelska bloggen den 8 december 2004. Innan dess hade jag dock skrivit nätdagbok annanstans och i annat format i några år redan.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag visste inte att vi bloggare var ett eget släkte, och det finns ju så många sorter av oss. Innan jag började blogga var jag redan en bloggare – jag skriver utåtriktat. Liksom.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Kär? Jag gillar postsecret väldigt mycket, men det är inte i förälskelsenerven det pirrar av bloggar.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
En del är bra. En del är nostalgi. En del är saknad (att läsa om när jag mår bra när jag mår mindre bra är en märklig sorts tröst till exempel). En del är så bra så jag undrar vilken musa som bodde i mitt tangentbord då. En del är kasst. Och jag är glad att jag skrivit alltihopa.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
På bloglines bevakar jag just nu 56 bloggar, men det är mycket stickning...
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Jag skulle vilja säga att jag kikar i och inspireras av stickbloggar till ca 60%. Resten är vänner, bra skribenter jag inte känner, tjuvlyssnat-bloggen och lite sånt.
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Lina(lainen).
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Mandy. Vi är väldigt olika, men också så lika.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De läser ju, så de är antingen oroliga eller fascinerade. Jag får vakta min tunga ibland så jag inte skriver nåt... dumt?
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det hoppas jag verkligen.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är personlig. Aldrig privat.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Bloggen rör mig och ska inte påverka någon annan som skvaller eller liknande. För privat blir den aldrig heller. Så skvaller och det allra heligaste kommer ni inte åt här.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Lite därför förstås. Men det handlar om att ha någon att skriva till, att rikta sig mot. Skulle jag inte göra det så här skulle jag göra det på annat sätt. Dagbok bara för mig, ”Kära dagbok...” och resevoarpenna i linjerad bok med skinnband har aldrig varit min grej.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Vissa delar kanske, men inget går upp mot Verklighet förstås.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Någon stickbloggare kanske, men de förvånar inte mer än folk man hört talas om och sedan träffar eller så. Träffas via nätet är väl lika normalt som att presentera sig på stan numera.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, Carl Bildt. Han har fått ett forum för sin byråkratsvenska. Det kan aldrig vara nyttigt.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Bara copyright-tjosanet om min första egna stick-design. Jag anser efter att ha läst på att jag har rätt, men jag vill inte bråka om det.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej. Jag är nog sån här helt enkelt.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag är lite rädd för vem som hittar vad ibland, men största nackdelen är nog tyvärr att alla blir skribenter... Vare sig du kan skriva eller inte så ska din åsikt bli hörd. Det finns förstås fördelar med det också, men jag är lite rädd för mängder. Vem är det egentligen som läser allt som bloggas?
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ja. Jag gillar den här formen för mitt skrivande. Jag behöver en skriv-ventil,.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det är klart vi blir påverkade. Om alla skriver, men ingen läser blir det ett rum där alla skriker för att överrösta varandra. Om någon läser kommer någon att skriva. Om någon skriver blir en röst hörd. Jag tror bloggandet tar med sig alla för- och nackdelar med det. Jag hittar inspiration för mitt stickande i bloggosfären. Det är fantastiskt!
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Som sagt – en skriv-ventil.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får inspiration, egna idéer, ilska, glädje... Bloggvänner är som riktiga vänner – förstås.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Som alltid i sånt här: De som vill.

Årskrönika

Nej, jag vill inte. Jag vill faktiskt inte gå igenom det senaste året, för jag är uppriktigt glad över att det är slut. Även om det kommit en del riktigt bra saker ur 2006 så skulle det vara så mycket skit som listades i en krönika, så jag hoppar helt enkelt över det. Jag ser årsskiftet som en chans till nystart. Det behövs inte mycket för att det här året ska bli bättre. Bara jag håller kvar vid vad som är bra så...

Under 2007 ska jag:
- njuta av att jag har en hel bunt ljuvliga vänner.
- sticka ännu mer.
- se till att även sömnad på ny symaskin blir en älskad hobby.
- ta hand om mig. (Vilket bl a innebär träning och lite ändrade matvanor)
- se till att jag gör val som påverkar mitt liv, i stället för att livet tar egna krumsprång för ofta som påverkar mig.
- blogga vidare.
- leva.

NHV4

Det sista som hände innan nyårsfirandet (som för övrigt var jättemysigt, i goda vänners lag och med världens godaste hummer till förrätt!) var att jag fick paket från Merete i Norge. Hon var min fjärde hemliga vän i Nordisk Hemlig Vän-cirkeln. Jag skulle lägga in en bild om jag hittade den lilla kamera-sladden, men jag avslöjar att det var godis (Hur visste du att jag var godissugen just då?), två nystan rött ullgarn i raggsocketjocklek och söta tomteservetter. Tack så jättemycket!

Jag fick aldrig paket nummer tre, vilket förstås är tråkigt, men jag har haft så roligt när jag pysslat ihop paketen att jag redan är anmäld till omgång nummer fem. Jag funderar redan på pakke ett.

mellandag

Är hos mamma i Stockholm på mellanlandning i mellandagarna. Idag var det shopping med Marias Garn som ett av de självklaraste målen. Här blev det påfyllning av ett av mina favoritgarner, Araucania Nature Wool i en brunmelerad nyans. Nu ska jag ha nog för att äntligen sticka en efterlängtad tröja.

Det har stickats en del under julen, men inget har blivit färdigt än. Men det halvkilo lingarn jag fick i julklapp ligger i väskan och lockar, och nu nyinköpen från idag... Det blir ett stickigt 2007, det är ett som är säkert.

Och så hittade jag en ny guldgruva idag. Folckers band-butik på Söder! Gamla band, sneda band, tofsar, galna snören, unika band, silkeslena snoddar... i en ljuvlig liten butik. Vilken tur att jag ska börja sy på ny-gammal symaskin snart! Det ska bli tokroligt att komma tillbaka till det här stället då.

Ett annat stopp idag var skomakaren. Jag har hittat drömstövlarna, men dröm om min förvåning när dragkedjan gick sönder med detsamma. Visst skulle jag kunna lämna tillbaka dem, men jag vill ju så gärna ha just de stövlarna... Så nu får skomakaren fixa i stället. Det känns verkligen värt det.

Vi var på Hantverkarnas Hus på Götgatan också, bara för att titta ni vet...
Men jag blev förälskad -
I en liten kakelplatta att hänga på väggen...
Det fanns flera varianter, med många olika ord på, men den jag föll för var bara enkelt brun och så står det "jord" på den. Mitt på. Litet. Enkelt. Den såg ut att redan bo hemma hos mig, så det är klart den ska hängas upp på min vägg. Om jag kommer mig för att ta en bild, eller om ni påminner mig så lovar jag att visa upp den. Då kanske jag minns vad konstnärinnan hette också... Maria nånting...

Julklappar i övrigt? Ja, jag hör att ni frågar. Jo, förutom lingarnet som blänker och lockar så har min sötaste mamma fixat julklapp åt både mig och sig genom att ge mig en weekend i Wien till våren! Den ni! Det vattnas redan i munnen vid tanken på Sachertårta och Jugend-arkitektur...

Imorgon åker jag så äntligen hem. Jag har faktiskt hemlängtan nu. Mitt hem. Mitt liv. Ska bara sticka en stund på tåget först.

lugn i giraffen

En liten dotter sitter i knät på sin far på tåget mellan Sundsvall och Stockholm. Samtalet dem emellan började med uttrycket ”lugn i stormen”. Ett mycket konstigt uttryck tyckte den lilla dottern, som tyckte att om det kan vara lugn i en storm kan det vara lugn i vad som helst... (Julen till exempel tänkte jag med mitt mest cyniska inre tonfall)

- Lugn i kaoset, föreslog fadern.

- Lugn i flodhäst!, sa dottern.

- Lugn i lill-näsan, sa fadern och nöp dottern skämtsamt i nästippen.

- Lugn i giraffen!, hojtar den lilla lyckligt.

Ja, varför inte? Lugn i giraffen... Låter som en passande beskrivning av mitt julfirande faktiskt. Precis så ologiskt är det ju. Lugnt på sitt sätt, men också så kaotiskt som det blir när man firar tre julaftnar på lika många dagar och ställen. Det var lugnt. Men inte för mig förstås. Folk omkring mig överallt och hela tiden, även om de inte var stressade eller oroliga. Men det är ju inte lugnt. Även om det är lugnt. Liksom.

Min jul var lugn i giraffen, och jag är faktiskt glad att den är över nu. Nu vill jag hem. Till min internetuppkoppling, till min ensamhet, till mina vänner, till mitt liv.

Lugn i giraffen, snart hemma.

god jul

Nu sätter jag mig på ett tåg norrut och firar jul och sånt.
Zeunerts julmust säger jag bara...

är du vaken Lars?

Kan någon komma med ett mer ödmjukt förslag på hur jag ska ta upp det här problemet med mina grannar? Jag känner nämligen för att ringa på deras dörr och säga:

"Nästa gång ert barnbarn spelar på pianot så vrider jag nacken av henne okej?"

...och jag tror helt enkelt inte att det är en bra idé. Jag har i och för sig några andra förslag:

"Tänk den där melodin 'Är du vaken Lars'... man tröttnar aldrig på den eller hur?"
"Jag tror ert barnbarn har en framtid som popstjärna! Hon kan ju två melodier - De mesta har bara en hit."

Den andra melodin hon kan är den där andra melodin man lärde sig att spela med två händer. Plong plo-long-plong, Plong pli-ling-ling, Plong pli-ling-ling, Plong pli-ling-ling... etc ad nauseam.

shedir

Vad tror ni? Är tre dagar rekord för Shedir-mössan? Det är det pilligaste jag stickat och jag tycker SÅ mycket om den! Tack igen I för garnet! Och så här ser stolthet ut på bild:

pastasås

Visst, det har varit en upptagen vecka, men när middagen ikväll blev pasta med en Varma Koppen kyckling som pastasås inser till och med jag att det är dags att gå och handla imorgon.

etagevåning

Jag har uppgraderat min lilla etta till etagevåning!

Ja, så måste det väl bli om jag har en trappa? Jag köpte nämligen en liten antik dröm som fått sin självklara plats vid min bokhylla. Plötsligt känns inte översta hyllan som Långtbortistan längre!

launch

Snart åker Fuglesang ut i rymden...

...och idag åker mitt första egna mönster ut i sajberspejs!
På en alldeles egen sida kommer jag sakta men säkert försöka skriva ner allt jag designar själv. Ibland är det helt enkelt egna varianter av redan publicerade mönster, och då kommer jag bara lägga upp mina variationer. Jag kommer att akta mig för att bryta mot några kåppyrajt-grejs helt enkelt.

Först ut är vikingùr vantùr. Håll till godo!

Åsa! Om du inte vill se dina vantar förrän du får dem i handen så ska du nog inte kika på mönstret...