pirr från magen

Jag fick lite kritik för att jag i historien om han som gjorde ont antydde att kärlek inte känns lika intensivt nu som i tonåren. Det både stämmer och är helt felaktigt. Låt mig förtydliga:

Då låg känslorna så tätt under huden att de nästan gick att ta på. Idag kräver attraktionen ett större djup innan jag ska kalla det för något annat än attraktion. När det pirrar ordentligt i huden idag är det när pirret börjar ända nere i maggropen. Ja, det pirrar nu också, men pirr som bara sitter i huden är inget att lita på, bara att njuta av. Pirr som börjar djupt inne å andra sidan. Som får gro och bli en beständig känsla. En trygghet. Ett djup. Det är intensivt och det är på riktigt. Så är jag kär idag.

Och i den känslan pirrar det sedan ljuvligt skönt - även i huden.

han gick i 8a

Jag minns ofta tonåren som en tid då känslorna låg ovanpå. Mycket var hemligt, men syntes tydligt utanpå utan att vi förstod det då. Kärlek satt i huden och i maggropen. Objektet för ens kärlek var magiskt. En glimt i skol-korridoren kunde väcka en hel fjärilssvärm i magen. På något sätt minns jag den tiden som en tid då jag kände mer och analyserade mindre.

Ibland saknar jag intensiteten i tonårens pirrande förälskelser. Ibland är jag glad att slippa dem. Anledningen att jag plitar ner det här nu är för att ett spöke från mitt förflutna har dykt upp. Det är himla roligt faktiskt.

Som så många andra finns jag på Facebook, och där i raderna av namn och ansikten hittade jag ”den första som gjorde ont”. Den här människan var hela min värld när jag gick i sjunde klass. Jag var tretton år den våren. Jag kan nog fortfarande teckna från minnet hur han sitter på fotot i skolkatalogen. Till och med ansiktsuttrycket i det fotot minns jag. Samtidigt som jag inte har en aning om vem som satt bredvid. Det här är pojken som fick mina öron att ringa hela lektioner genom att säga hej. Vem vet hur många tyska glosor jag missade att lära mig, bara för att jag sett hans leende rasten innan? Hans namn stod klottrat överallt i mina block och böcker. Ibland satte jag mitt förnamn före hans efternamn.

Vi bodde i en småstad. En stad där man som tonåring inte betedde sig hur som helst. En stad där skvaller inte var skvaller utan en blandning mellan underrättelsetjänst och direkt kommunikation. Vem du sa saker till, hur du sade det och vilka du räknade med skulle få höra det i andra hand var hela våra liv. Jag fixade det inte utan var ofta miffot som sa saker rakt ut, när alla så väl visste att man inte gjorde så. Varför? Ingen aning.

Så jag sa det till honom. Jag sa hur det kändes att se honom. Hur magen knep när han sa hej. Hur en hel dag fladdrade för att vi pratat på morgonrasten. Vi ringdes ett par gånger och pratade i timmar. Jag var så kär, så kär att hela huden kittlade.
Till slut sa jag även att vänskap inte räckte. Att jag ville mer. Hans blick blev fundersam och allvarlig och han sa att han måste tänka på det. I en vecka tänkte han. En smärtsam vecka där allt jag såg i korridoren var hans bakhuvud när han försvann bort. Han undvek mig, ända till lördagens disco på vanliga stället.

Jag stod utanför kiosken medan bästisen köpte lakritspatroner för en krona styck. Då kom han gående mellan borden. Jag visste att han sett mig. Att han var på väg mot mig. Men hans blick var fortfarande någon annanstans, hela vägen till där jag stod, och jag visste vad som skulle komma.

Han tog båda mina händer. Det minns jag mest. Det var också något man inte gjorde i den lilla staden och jag darrade, darrade, darrade där jag stod. Jag minns konstigt nog inte orden. Ingenting av vad han sa. Men han sa att det var vänskap eller ingenting, och jag minns att orden var vänliga. ”Jag tror vi ska nöja oss med att vara vänner…” tror jag att han kanske sa. Det hade tagit honom en vecka att komma fram till det. Kanske är det först nu jag fått reda på hur han tänkte den veckan. Jag gick hem. I tårar. Utan lakritspatroner. Och mina händer och underarmar brände där han hållit i mig.

Idag kan vi skratta åt minnena. Idag kan vi säga allt man inte vågade säga då. Han var den första som gjorde ont och därför kan vi kanske bli vänner nu?

Det har varit omtumlande dagar för den här lilla bloggaren. Många nya människor och några gamla som åter kliver in i mitt liv. Och för första gången på länge står jag med öppna armar och vill leva så mycket jag bara kan igen.

coucoucoucou

Jag ska försöka skriva ner allt som hänt veckan som gått, men jag tror inte jag har ord för det ännu. Jag har varit deltagare i Pla(y)ce - en konferens om arkitektur och barn/ ungdomar med deltagare från 9 länder... Men en sådan beskrivning låter så torr.

Jag har varit med om en helt fantastisk vecka! I min desperata ensamhet fanns plötsligt en hel delegation som arbetar med precis det jag vill göra, på tusen olika sätt! Överallt! Jag har fått vänner för livet och inspiration som jag hoppas ska leda till nya stordåd.

Och som en bonus så får ni en video: Mina nya palestinska vänner lärde mig den här visan, och popvideon till den är precis så glad, märklig, främmande, hemtrevlig och festlig som hela den senaste veckan varit!

Barnboksförfattare eller skoputsare kanske?

Läste en intervju idag där den intervjuade förklarade att han lämnat jobbet han älskade för att han höll på att fundera sönder det. Han stressade och orade sig tills det närmast liknade en apatisk handlingsförlamning. Då gjorde han något annat tills han längtade tillbaka.

Nu undrar jag vad mitt ”något annat” är.


Förresten finns det inte en enda knapp i min stora stash som passar på min kofta... Det blir till att gå på knappjakt.

En sak i taget

Nej det är inte så enkelt, samtidigt som det är just det det är. Jag svor elaka ramsor åt en kommentar på mitt förra inlägg, för vore det så enkelt så vore det ju så enkelt... liksom.
Nej det är inte så enkelt, samtidigt som det är just det det är.

Jag sitter lite fast i tankemönster, samtidigt som jag ju så väl vet att det är jag som måste bryta dem. Jag får hjälp. Jag vågar se alltihopa nu.

Men snälla säg inte att "Det är väl bara att..." - för det är inte så bara.
Samtidigt som det är just det det är.

Idag har jag i alla fall kommit loss i flera ändar samtidigt. Det räcker inte för att trassla sig ända fram till knuten, men några måste-nystan är utredda, utpratade, avlastade och gjorda.

Som en liten bieffekt av detta röjande har jag nu två påsar böcker jag aldrig mer kommer att läsa vid mina fötter. Jag ger dem till loppis. Jag rensar ur. En sak i taget, ur mig, ur mina tankemönster, ur min bokhylla, ur min lista...

En sak i taget. Så enkelt Kan det vara.

(Till er som tycker att jag skriver kryptiskt och avhugget - Det är så just nu. Det kommer nog stickningar och andra betraktelser när några tankar landat. De måste få flyga runt så här just nu. Jag bara lastar av lite här.)

Framåt.

Huvudet är pressat och stressat. Tankarna är tvingade, tvingande. Samvetet är tungt och kliande, irriterande som en stor, fuktig yllefilt som kastats över mig. Yllefilten luktar gammalt och unket också bara för att göra liknelsen komplett. Forna synder gnager genom att visa på mönster jag är rädd att upprepa. Jag tror mig bli sämre av erfarenheterna i stället för bättre, hur bakvänt det än må låta.
Må sämre, prestera sämre, sitta fast, stirra i väggen...

Ibland är jag loss. Med tänderna i en macka täckt av nyplockade, smörstekta kantareller slappnar kroppen av. Med en kattunge i knät dansar tankarna runt i glada minnen i stället för att stå och skämmas i hörnet med all min oro.
I en oas, nästan ute på slätten, bland kattungar och kantareller minns jag ibland hur fantastiskt bra Jag är.

Det känns osm om jag sitter fast i mycket gammalt än, men ibland får jag glimtar av vägen framåt och jag längtar faktiskt efter att få ta av mig dumstruten och ta ett stort kliv ut ur oroshörnet, ut i en värld där jag får plats.

Jag, i ordets allra bästa betydelse.

facebook

Jag föll för trycket. De som vet vad jag heter kan nu hitta mig på facebook.com.

rough around the edges

Den här låten får mig att gråta just nu. Bra gråt.
Det här är bara en smak-snutt, men kolla gärna upp Teitur. Han är bra. Teitur – Rough Around the Edges

Hallå?

Jag är lite disträ när jag ringer på porttelefonen till min egen lägenhet i stället för att slå portkoden. Jag är lite disträ när jag faktiskt står där länge nog för att hinna undra varför ingen svarar och öppnar, innan jag inser att det är jag själv som inte är hemma än.

Nu skakar Asterix och hans galler av rädsla, för nyss föll himlen ner.

I nio år har jag bott i Göteborg, och regn är något jag tycker mig kunna rätt bra nu. Alla sorters regn känns som hemma för en göteborgare. Små droppar och stora droppar, fuktig dimma och regn som på något underligt vis faller rakt upp i näsan på dig (även kallat horisontellt regn). Men aldrig har jag varit med om något som ens liknade skuren som föll nyss.

Nu bara regnar det. Men nyss…
Nyss föll himlen ner. Inte i droppar, utan i ett tjockt sjok. Inte snett, utan rakt ner, för en orkan hade knappast orka ändra riktning på så mycket vatten. Först var det bara en kraftig skur, och jag tittade fascinerat ut genom fönstret. Sen blev den kraftiga skuren kraftigare, tills det i några sekunder (kanske bara 10) var som att titta ut på en undervattensvärld och fönstret var glaset till ett akvarium. Kompakt vatten. På väg neråt.

Parkeringen bakom huset är översvämmad, men vattnet håller redan på att rinna undan. Det vara bara att brunnarna inte hann med att leda bort allt medan sjoket föll.
Aldrig förr har jag varit så under ytan som nyss, utan att kalla det för att bada. I några sekunder bodde jag i en dykarklocka av tegel.

Du kan komma fram ur ditt gömme nu Asterix. Himlen sitter där den ska. Nu regnar det bara. Utav bara he…

ruttet

Hade mitt liv varit en tecknad film i morse hade en brungrön, dimmig slinga kommit krypande i luften, ut genom köksdörren och kittlat mig under näsan. Jag registerade halvt om halvt att luften blev lite kvalmig. Mitt nytvättade hår kring ansiktet kunde inte riktigt överdofta en dödens stank från skåpet under diskhon. Ruttet. Brungrönt. Läbbigt. Äckligt. Men bara som i en tunn slinga, utspätt av vardagens alla normala dofter, som gjorde att det tog en lång stund innan jag kom att tänka på morötterna. Morötterna som jag skalade för ganska precist en vecka sedan och vars skal jag sedan slängde i en nästan helt ny soppåse under vasken.
Morotsskalen hade genom metamorfos slutat vara orangea strimlor, och var nu istället brun vätska i botten på sophinken. Efter att påsen var slängd, hinken urdiskad och fönstret öppnat var inte doften någon slinga i luften längre. Det ruttna hade lagt sig som en hinna runt mig och jag fick ta en dusch till innan dagen kunde starta.

Nu doftar min värld av balsamerat, mjukt hår och ylangylang-skrubbad hy. Nu kan jag återgå till att med blyertspenna flytta väggar i ett märkligt hus, till att läppja på mitt nybryggda kaffe.

uppdrag

Jag försvann lite nyss. Jag försvann till en villa utanför stan där jag mätt varenda vrå, krupit in i varje hörn och fört in alltihopa i en ritning. Jag fick ett uppdrag nämligen…

Det var ju arkitekt jag utbildade mig till, och nu är det också arkitekt jag är. Ombyggnadsritningar för en villa håller på att växa fram. Det är väldigt spännande, men det får bli lite färdigt innan jag visar er något.

Det händer annat ibland som jag skulle ha velat blogga. Jag ser en kuf eller en situation som jag formulerar och beskriver i huvudet, men sedan har det inte blivit av att det plitas ner och hamnar här. Men jag har börjat se mina inlägg omkring mig igen, så kanske det blir några nya ord, i rätt ordning, en ordning som beskriver och berättar igen , här snart.

Till dess ritar jag hus. Tänka sig.

medan lille krigaren sover...

...sitter jag här och ser tillbaka på en intensiv men fantastisk vecka tillsammans med min lille gudson och kusin. Första dagen rivstartade vi på Liseberg, men där glömde vi ta med kameran. På de andra ställena vi var tog vi i alla fall lite bilder, så i stället för en tårdrypande vacker text om kärleken till en frågvis, smart, påfrestande, underbar, fantastisk liten kille så får ni i stället titta på foton. Här:
(Klicka för full storlek som vanligt)

Lekobuslandet på Hisingen var en stor succé! Klätterställning att gå vilse i och bollar att skjuta i kanoner. Kusin var saligt lycklig.

Slottskogen. Här är en bild bara till mig eftersom jag kom ihåg varför jag älskade getter. Jag vill ha en get.

Man kunde klappa söta grisar också. Gris till vänster. Kusin till höger.

Älgarna fick man inte klappa, men de låg nära staketet och fastande på fina bilder.

Hela helgen var vi på landet och lekte med kattungar (Den sötaste på bild här. Det finns tre till. Är det nån i närheten av Göteborg som vill ha en katt förresten? De har nån över...)

På landet kan dessutom nioåringar få chansen att få köra tuff fyrhjuling och skjuta pistol. Klart häftigt alltså. (Vahettere liksom det LÄR han ju bara berätta för sina kompisar vahettere när han kommer hem liksom!) Dessutom spanande vi på hjortar i hägn och hjälpte till lite med att bära in veden... men mest gosades det nog med kattungarna.

Imorgon åker min lille krigare hem, och ni får vänta ett helt år på att höra mig skryta om vilken ljuvlig unge han är. Faktiskt.

den lille krigaren

Liten kusin på besök igen. En vecka om året blir det. En tradition jag håller hårt på. Men lite ändras år från år. Ena året är han fyra, ställer frågor om allt. Ett annat år är han sex år gammal och vågar åka flygande raggarbilarna på Liseberg för första gången. I år är han nio och ställer fortfarande frågor om allt. Inget är tufft nog åt denne orädde yngling... Tills vi kommer till karusellerna. Det är fortfarande Jukebox, med sina flygande raggarbilar som är roligast. Glädjen i att utmana sina gränser har den lille fegisen vuxit i från och till och med Slänggungan där treåringarna hojtar förtjust snurrar för högt över marken. Ja, jag gnäller faktiskt lite över detta för något är förlorat. Jag tvingar förstås inte upp barnet i karuseller, men när försvann den modige lille krigaren som skulle prova allt han var lång nog för att åka? Dagen på Liseberg blev jätteskojig och blöt (Vi åkte Kållerado) men kortare än vanligt, för klockan fyra var karusellerna slut. Vi hade åkt alla hans tre favoriter minst fem gånger styck. Det är något märkligt med barn som vill gå hem från Liseberg?

Men så ikväll satt han och tittade på filmen Willow med mig. Gammal, söt fantasy där bebis-prinsessan blir räddad av den lille hjälten. Och det glödde i de nioåriga ögonen, som längtar tills han förstår Sagan om Ringen, som hittills är filmer och spel för honom. Jag upptäcker att min lille karusell-krigare har blivit en fantasyälskande bokmal som helt kan försvinna i sagornas magi! Helt underbart! Dessutom gillar han brieost på kex och är sötast på alla vis.

Hellre böcker än karuseller faktiskt. Min lille krigare hittar nya gränser att utmana, nya äventyr att ge sig ut på, fast inte på så höga höjder som bergochdalbanor.

med hopp om åska

Köpte nya örhängen. Små garnnystan med stickor i som dinglar i öronen.

Tvätten är sorterad, ångesten undantryckt, räkningarna betalda och stickningarna packade. Ser fram emot några timmar på tåg till Stockholm imorgon. Jag tänker så bra på tåget. Där ska maskor stickas och tankar tänkas.

Kanske inspirationen plötsligt slår ner som en blixt från klar himmel. Kanske ligger lösningen på problemen här i mitt knä så som jag alltid misstänkt.

Förresten ger en full torktumlare lika mycket ludd som volymen på en strumpa i stl 36... Kanske är jag nära lösningen på gåtan med de evigt udda strumporna?

hejdå Harry

Jag har läst sista boken om Harry Potter. Om ni inte har gjort det måste ni sluta läsa nu.

Jag varnade er. Fortsätter ni läsa nästa stycke kommer jag att avslöja alldeles för mycket. Det här blogg-inlägget är en spoiler av stora mått. Jag lägger in en bild som buffert-zon här. Läser ni nedanför den får ni skylla er själva. Seriöst, även om ni inte tänkt läsa böckerna, men det finns en chans att ni ska, läs inte nedanför bilden.

Så var det över. Den sjunde boken om Harry Potter ligger där på soffbordet, utläst, död som en uttjänt portkey, vad nu de kan heta på svenska. Jag har läst dem alla (på engelska) och varje gång kastats in i en värld som för mig blivit mycket levande. Serien lever upp till mycket av både de förväntningar och de besvikelser man kan tänka sig efter den uppståndelse de orsakat. Det är en magisk värld. Karaktärerna du får lära känna i den blir mycket verkliga och kommer dig nära under resans gång. Men precis som alla långa serier, i världar som lyder under andra naturlagar än våra egna, blir förklaringarna allt längre och allt mer långsökta ju längre in i världen man kommer. Se på Star Wars där de sista filmerna handlade mer om politik än om action, Matrix som började som en filosofisk fråga men som slutade i medioker sci-fi… Listan kan göras lång. Så också i Harry Potters värld. Rowling lyckas inte täppa till alla hål för att göra historien om en parallell magisk värld helt vattentät. Efter sista boken har hon väl i och för sig knutit ihop storyn, men många trådar, livsöden och trollformler har hon låtit hänga osagda, oavslutade utanför the Deathly Hallows.

Sen är ju Harry så dum! Jamen förlåt alltså... Tillsammans med hans vänner är han ute och letar svar på hemska mysterier (som i de flesta sagor). Med sig har han fått sex liknande äventyr dessförinnan, ett arv på tre magiska föremål och en massa förtroende från hela den magiska världen. Sjutton år gammal, med två lika hormonstinna vänner vid sin sida, kliver han ut i ett liv på flykt på väg in i äventyret. Men han missar inte bara det som ligger framför hans näsa många gånger, utan lider av dåligt minne (som tur är kommer han alltid på det i sista sekund, Surprise!) och en förfärligt irriterande förmåga att inte använda sig av tillgängliga medel.

Att som landets mest eftersökte ge sig in mitt i Ministry of Magic, kort efter att alla han kallar vänner riskerat sina liv för att rädda hans, kan faktiskt inte kallas annat än korkat och otacksamt.

Eller: "Nej, vi ser inte till att Kreacher kommer hit och inte kan avslöja nåt för alla inkräktare i huset. För chansen finns att de håller i honom hela tiden och då Skulle Han Kunna ha med sig nån hit…" Vad anses egentligen som den största risken här? Det finns många exempel i boken på tillfällen då åtminstone inte jag är nöjd med Rowlings bortförklaringar. Värst måste ändå vara det ganska krampaktigt komponerade skämtet Voldemort bestämmer sig att ge sig på med Neville Longbottom…

Neville vet att "Ormen måste dö", men stackarn har ingen aning om att det krävs väldigt speciella vapen för att ha ihjäl en horcrux, så hur gör man då? Jo, när Neville står öga mot öga med Voldemort och hans orm och käftar emot bestämmer sig the Dark Lord för att inte döda en renblodig trollkarlspojke, utan att spela honom ett litet spratt. Denne Gryffindor-pojke ska få lära sig att i framtiden ska alla sorteras in i Slytherin House på skolan (Ett öde värre än döden eller hur?), även Neville, och kallar därför till sig sorteringshatten för att demonstrera sin briljanta idé...
Hur dum är denne tidernas bäste trollkarl egentligen? I bok två var det just sorteringshatten som blev hans fall eftersom Harry kunde dra ett magiskt svärd ur den. Och mycket riktigt kan Neville, trogen Gryffindor som han är, smidigt få tag på Gryffindors svärd som (nämen!) är ett passande vapen för att ha sönder en horcrux.

När flera av mina älskade karaktärer i en underbar saga råkar ut för situationer, som till skillnad från många andra snitsiga lösningar från Rowling, känns krampaktigt konstruerade för att få det att gå ihop blir jag lite ledsen.
Det vita rummet man kommer till i tillståndet mellan liv och död känns lite… uttjatat. Men det är klart att man måste få till samtalet mellan mästare och lärling (Dumbledore och Harry) i slutet av boken. En sådan petitess som att Dumbledore är död kan inte stå i vägen, och så vinner Harry över döden med sitt rena hjärta och goda intentioner. Med all sagornas symbolik är det snyggt ihopfogat, men varför det vita stationsrummet på dödens tröskel? I Matrix kallades det ett blankt dataprogram och det känns… långtråkigt som idé.

Många livsöden knyter Rowling ihop snyggt. Att Snape inte var ond gläder mig trots min förtvivlan över att en av de mest välskrivna karaktärerna var tvungen att sätta livet till. Det är fantastiskt av en författare att ge en karaktär en sådan balansakt som Snape haft genom sju böcker. Och få sidokaraktärer har genom litteraturhistorien fått så hängivna fans.

Förutom de lite krystade förklaringarna på några ställen så är det några frågor som jag inte fått svar på alls efter bok nummer sju. Jag undrar följande:

- När Nagini bet Snape satt Harry bakom en tunna och såg vad som hände dels genom Voldemorts ögon, men delvis också genom en springa i väggen. När ormen inte längre var skyddad av sin magi-bubbla hade Harry kunnat ta sig in och döda ormen (horcruxet) OCH rädda Snapes liv. Var Nevilles hjältedåd med svärdet viktigare än Snapes liv? Verkligen? (Kanske är det min jag-vill-att-Snape-ska-leva som talar här, men jag tyckte ändå att scenen var för snabb och okomplicerad för någon som Snape) Snygg touch dock att Snape ber Han-Utan-Näsa att få leta efter Potter om och om igen direkt då han ser Ormen vid Voldemorts sida.

- Vem är rektor på Hogwarts 19 år senare? Att Neville skulle bli naturbiologilärare hade jag kunnat räkna ut med bakdelen, men eftersom det inte är Harry så måste jag ju undra vem som sitter i Dumbledores kontor? McGonagall?

- HUR kan ungarna sitta och diskutera i veckor att Dumbledore har gett dem för få ledtrådar, när de sitter med varsin present de ärvt i fickan? Hermione verkar åtminstone ha läst sin bok, men verkar mest ha sett det som ett Soduku, nåt att fördriva tiden med. Harrys snitch gick inte att öppna fastän de fått fram ledtråden ”I open at the close” från den… nähä, då stoppar vi den i fickan och svär lite åt den gamle gubben som gav för dåliga presenter? Hallå?
Hade Tolkien gjort detsamma hade gänget i Sagan om Ringen stått vid Morias portar fortfarande och buttert muttrat att ”Vafan, krävs det lösenord för att komma in, nej då ger jag upp!”

- Varför ropade de inte på Kreacher?

- Varför ropade de inte själva på Dobby?

- Hur hittade egentligen Malfoys sin son Draco inne på Hogwarts efter striden och vad sa han? Och som en fotnot till denna fråga – efter alla BRILJANTA namn i böckerna, varför, åh varför, heter Dracos son Scorpius?

- Varför kunde inte Snape få leva? (Ja ja, Elder Wand bla bla... Men det löste ju egentligen Snape och Dumbledore lika snyggt som Harry, eller hur?)

Allt detta till trots älskar jag sagan om Harry Potter. Skriven på sagornas språk, med sagans symboler kliver den lätt och ledigt mellan generationerna. Det finns många nivåer att läsa dem på. Tycker ni att ni uttömt dem alla, eller att det är barnböcker jag pratar om? Börja fundera på vad folks namn betyder och försök hitta på bättre själva. Om ni inte har läst latin och redan tycker att trollformlerna är ganska självklara - kolla upp dem. Eller rita ett släktträd över alla som någonsin nämns i böckerna och ni kommer att hitta fler av alla de kopplingar som Rowling haft klart för sig från början och som vi hängivna läsare säkert hittat hälften av. Och om ni har börjat läsa serien på svenska; Läs böckerna på engelska i den mån ni kan! (Fast om ni läst den här bloggen hit och läst de sex första böckerna på svenska... får ni som sagt skylla er själva)

Böckerna om Harry Potter är, trots att Snape är död, ett mästerverk. När jag läst har jag varit helt uppslukad i en värld där magi är lika naturlig som tyngdkraft. Det bugar jag för.

Nu ska jag fortsätta läsa Pratchett. Böcker är ju en fantastisk chans att fly Newtons lagar, Darwins teorier och Einsteins motsatser. Jag trivs i världar där allt är möjligt.

Accio Snape!

diamant

Den är stor. Den är underbar. Den är färdig. Ja, den går verkligen att hänga över nästan allting... Särskilt över mig.


(garn: silke tweed. Knappt tre nystan)

tecknat...

...har jag också gjort lite på sistone. Återupptäckte några favorit-tekniker i helgen och la upp ett litet album på några alster.

Här hittar ni albumet.

halleluja!

Det funkar!
Nu ligger ÄNTLIGEN mitt album från resan till Wien uppe till allas beskådan! Ni hittar dit genom att Klicka Här.

Dessutom har jag lyckats få in en spis och jag har till och med kommit mig för att ta bild på den! Önskar jag hade tagit en före-bild, men det gjorde jag ju inte. Tänk er så här:

före.


efter.

intet nytt

Jag har tyvärr inget att blogga om idag. Sjalen är inte uppspänd, spisen är inte köpt, listerna är inte på plats (men köpta). Jag har inget nytt att komma med eller visa upp.

Så för att få nåt att blogga om springer jag nu iväg för att åtminstone hitta en spis!