medicin

Han är medicin. På en hel massa vis mår jag bättre tack vare vovven.

Idag har han tagit hand om mig hela dagen. Han vet. Han vet och förstår.

vy från sjuksängen

Jag har mått riktigt pyton idag. Temperaturen har skenat. Jag har växlat mellan feberfrossa och att bada i svett. Framåt eftermiddagen höll jag dessutom på att bli galen av att sitta instängd när vädret var så ljuvligt, och för att hjärnan var så yr att jag inte kunde jobba (och jag har en hel del att göra).

Så när febern lugnat sig tog jag med mig sjuksängen ut på gräsmattan. Jag fick förvisso svepa filten om mig en stund, men jag låg i skuggan och somnade en stund i taget. Det sägs att naturen har helande krafter. Det tror jag på efter den här eftermiddagen. Jag mådde mycket bättre på gräsmattan än jag gjorde på soffan.

kvällens facebook-status

Lisa Åhlström har en poppelsvärmare i kaprifolen.

I bloggen kan man illustrera med länkar när det är för suddigt och skymningsdunkelt för att ta en bild.

dagen efter

Så tomt det blev när alla åkt hem idag och det är bara... måndag.

(Bilden tog dock Ulrika redan igår när det var som bäst)

kålslå

...eller cole slaw som det egentligen heter. Det är vansinnigt gott till grillat kött och är vansinnigt lätt att göra. Det finns tusen varianter och vid det här laget är min variant nån slags kompromiss mellan flera olika recept och numera geggar jag ihop den på känsla...

Mitt grundrecept lyder så här:

Strimla ett halvt vitkålshuvud pyttetunt och nästan som om det är rivet snarare än skuret...

Klägga på en burk Smetana.

Sen en rejäl klick (0,75 dl ca) äkta majonäs

och så en matsked Dijonsenap på det.

Och så lite nymald peppar.

Gegga ihop.

I denna coleslaw brukar jag också blanda i (beroende på vad vi ska äta till)

- lite finstrimlad paprika

- lite hackad rödlök

- lite rivna morötter...

Kålslån funkar lika bra dagen efter man lagat den, och täcker man över den ordentligt är den jättegod även på den tredje dagen.

Therese och Rolff

Det är inte bara jag som tycker att vår hund är mys-gos-finast i helaste världen.

älskade

Jag frågade om lov, och jag fick lägga upp Ulrikas gruppbild även i min blog.

Så här är dagens gäng. Jag älskar er - allihop.

Livet.

Idag var en sån där dag som Livet består av. Det där Livet man gärna minns och sammanfattar sin tillvaro på jorden med. Om någon ber mig beskriva vad som var så bra med 2011 kommer jag att beskriva sommardagar som denna.

Älskade människor. Solsken. Stickning. Skratt. Fruktsallad. Kärlek.

Ida, Elin, Ulrika, Therese och i förgrunden min hand och min stickning.

Paulina anslöt lite senare och finns med på Ulrikas gruppbild.

Jag stickade på ärm nummer två till bruna koftan och Elin satt och var snygg.

(Bruna koftan ligger nu utbredd under en fuktig handduk i väntan på broderier!)

Sen fick Therese prova Elins spinnrockar, vilket slutade med att hon köpte en.

Bara sådär liksom.

Och Elin hade med sig en specialbeställning hon gjort till mig. Kolla!

BFL och silke. Dryga 600 meter. Det är mitt och du får inte smaka!

konsten att mysnjuta

När Rolff har det bra... då har han det så gott att man nästan blir avundsjuk.

ruinsafari och klanteri

Nu har de fina, rosa skorna varit på lite äventyr.

Vi gick på lite ruin-safari.

Det går bra att hitta söta ruiner i mina vackra skogar häromkring... Ulrika posar vid min favorit-ruin. En matkällare från något förflutet sekel där det numera bara bor tomtar och grådvärgar.

Här är en bild på kärlek tagen i en älskad skog.

Therese och Ulrika kan få flytta hit precis när de vill om det bara vore upp till mig.

På vägen tillbaka föreslog jag en liten genväg. "Det ser blött och klafsigt ut!" sa flickorna. "Inte då!" sa jag. Det var inte klafsigt alls. "Ni kan få kolla mina skor sen!" ropade jag "Det är helt torrt och fint!"

Det var det också. Ända till sista steget upp mot asfaltsvägen. Då snubblade jag till och klev i diket. Klafs! Det här kallas att "få äta upp sina ord" och är något klantskallar ofta tvingas göra.

Nämen fy...

Det är förfärligt synd om oss idag. Vi har det hemskt och lite äckligt och förstår alla som känner en lättnad för att de slipper vara just här just nu. Blä... Eller hur?

Eller inte.

Kan avslöja att jag drömde om min Tobbe i natt. Så det så.

skrock, kärlek och midsommartraditioner

Mannen jag drömmer om, vare sig jag är vaken eller sover, snarkar redan i sin säng. I hopp om fler drömmar om samme man lägger jag sju sorters blommor (i en påse) under kudden. Drömmer jag om någon annan kallar jag det för vidskeplighet och nonsens. Drömmer jag om min Tobbe ser jag det som ett tecken.

Det är väl så det funkar?

färg!

Therese stickar RÖTT och har en GRÖN tunika på sig. Jag blir alldeles färgglad i humöret av att titta på kombinationen.

Bara lite kvar.

Bara en ärm kvar då... Och så broderierna... och så monteringen... bara.

Glad midsommar!

Fira midsommar med en massa, massa, massa människor kring en trästolpe klädd med löv?

Nej, inte i år.

I år sitter jag i lugn och ro inne i Torpet (Det blåååååååser ute!) och stickar, skrattar, pratar om livet, gosar med snarkande hund och njuter av livet.

Den här bilden togs igår kväll. Det är fler än jag som är glada att flickorna är på besök.

Två älskade människor är väldigt mycket häftigare än mängder av vilka människor som helst. Ju.

Glad midsommar på er alla, hur ni än väljer att fira!

Ibland är man glad att man råkar hålla i en kamera.
Som när det tittar ut en katt från ett växthus byggt av gamla fönster, där det fattas en glasskiva och man ställt en pelargon just där... Då kan det se ganska pittoreskt ut.

finfrämmande

Nu står de fina, rosa skorna i min hall...

...och i soffan sitter två ljuvliga människor och stickar och ler. Älsk!

Jag tror pionerna bestämde sig för att slå ut bara för att fira deras ankomst. De doftar regnvåt skönhet!

akademiskt

Ibland, i livet som doktorand, hittar man meningar man själv har skrivit som man inte förstår. Och då jobbar jag ändå med kommunikation och läsbarhet. Skriver man om samma mening tillräckligt många gånger blir den oläslig. Så är det bara.

du är min och jag är din

Jag vet inte helt säkert om Larsson är min katt, eller om jag är hans människa.

Speciell är han i alla fall.

efit

Det är ett-foto-i-timmen-dag igen. Fler deltagare hittar du här.

(Klicka på bilderna om du vill se stort fomat)

9.00 Jobbar hemma. Försov mig ändå. Låg och tänkte på jobb och kallade det att jobba. Drog mig till klockan 9.

10.00 Jag är igång. Lite frustrerad. Kommentarer i min text jag tycker jag kunde ha fått för två månader sedan gör att jag går igenom igen. Ändrar. Funderar. Skulle vilja börja med layout.

11.00 Det går trögt, men framåt. Allt blir lite lättare när Q spinner i knät.

12.00 Kollar vad resten av familjen gör. Katterna hittar jag inte. Sambo pysslar med ammunition ute i verkstan...

...och Rolff äter upp en fotboll. Allt är som det brukar. Nu lunch.

13.00 Jobbar igen. Rolff tycker jag är dödligt tråkig, och det skulle ni också tycka om jag visade ännu en bild på mitt tangentbord...

14.00 Dags för dagens lilla äventyr. Tack gode gud för att få lämna texten en stund. Vi åker till Alingsås.

...och handlar på Maxi.

15.00 Allt tar längre tid än man tror. Särskilt när man tar omvägen om Elgiganten för att kolla priser på TV-apparater. Vår dog i senaste åskvädret och nu gäller det att få försäkringspengarna att räcka till en så bra som möjligt.

16.00 På't igen. Jag måste ju igenom det här...

17.00 Det har tagit mig hela dagen att ta mig till sidan 19 av 81. Okej, det är den mest komplicerade biten, och jag var i Alingsås en timme, men jag börjar få bråttom, och det går trögt. Dunkar huvudet i bordet sista arbetstimman för dagen. Det blir fler timmar jobb i morgon...

18.00 Äntligen vila. Mat, kaffe och så ett avsnitt Game of Thrones, eller Dvärgar med Vargar som serien kommit att heta i bekantskapskretsen (som vi får se på datorn eftersom TVn... ja, just det). Alla tycker det är jättespännande. Även Evert Piaf.

19.00 Vi är hos vänner för att spela spel, men medan det fördelas poäng och diskuteras regler repar jag upp två varv och ritar om ett diagram så att det blir som jag vill.

20.00 Vi spelar ett äventyr i Iron Kingdoms och min gobber har roligt i all sin galenskap.

21.00 Det är ett avancerat spel. Vi ritar kartor... Stickningen går inte fort framåt.

22.00 Vi har en mycket engagerad spelledare. Här illustrerar han ett anfallande skelett i rustning.

23.00 Vi försökte oss på en liten kvällspromenad, men höll på att bli uppätna av knott. Men jag gjorde ett försök att fånga skymningsljuset över hygget på andra sidan vägen. Ett foto gör aldrig ett magiskt ljus riktigt rättvisa... Särskilt inte med kameran i ajfånen. Nu ska jag sitta och bara andas en stund innan läggdags. I morgon ska jag ta mig till sidan 62 är planen...

ledig en kvart i taget

Jag vill blogga, men hjärnan klarar inte att jongera fler bollar just nu.

Lite för många jobbtankar.

Lite för många saker att göra.

Och läkaren i våras sa att när jag mår Så Här ska jag ta ledigt en kvart i taget.

Jag försöker, försöker, försöker leva efter det här diagrammet.

u no can haz

Iz mah box.

bytespresenter och present

Redan förra veckan damp ett Ljuvligt paket ner i brevlådan, med min present i sommarbytet från Johanna.

Det damp dock ner i veckan då allt hände på en gång, så jag har klantigt nog inte bloggat det förrän nu. TACK för mitt fina sommarpaket! Titta bara: Skojiga virkade jordgubbar, ljuvligt garn och spännande fröer till trädgården!

I förrgår kväll låg ytterligare ett paket här hemma - Den här gången i Garn&Te-bytet och Mikaela hade slagit på stort med inte bara en sorts te! Har inte hunnit smaka, men har öppnat och luktat på - jisses så gott det luktar. Och gröna knappar som är finfinfina! Och garnet! Mjuka, mjuka Lucca! Och jag ska tydligen in i en lila stick-period snart...

...om nästa period inte blir röd! För kolla vad jag fick av Åsa! Jag har gjort loggan till hennes butik (som snart öppnar! Spännande!) och fick dessa röda Manos-härvor som ett extra tack! Ljuvliga! De ska bli något i stil med min Stora Hawthorne tror jag...

Och jag har inte fått iväg mina bytespaket, men de är ihopplockade och packade, så det blir nog i helgen.

nej till barnfattigdom

Ska vi ta det här med delproblem och fel fokus nu då?

Som ni kanske har märkt så har jag en del starka åsikter. Bland annat handlar det om människors lika värde, om att samhället är något vi formar tillsammans och om att ta hand om inte bara oss själva utan också varandra. Visst låter det plysch-overalls-mysigt 70-tals-mossigt alltihop? Jamenvisst, och jag jobbar på att trenden ska vända dit igen. (Kanske inte till plyschoverallen, men definitivt till kollektiva krafter).

Så jag har problem med dagens politik, både från de som styr och från mina så kallade likasinnade. Jag tycker man har fel fokus.

Man fokuserar på delproblem i stället för system- och strukturfrågor som faktiskt skulle kunna förändra något till det bättre. Så jag tänkte vara lite nutida och ta mig an ett delproblem i dagens politik. Mer specifikt retoriken, och än mer specifikt - ett nytt begrepp:

Barnfattigdom.

Har ni hört något så fruktansvärt? Det finns barnfattigdom i Sverige. Jag tycker också att det är hemskt med barnfattigdom och jag tycker vi ska arbeta för att barn ska ha det bra, men jag tror att vi siktar helt fel om vi siktar på att bekämpa barnfattigdomen...

Vi måste förstås först fråga oss vad barnfattigdom är, och som tur är har Rädda Barnen gjort en sådan definition. De definierar barnfattigdom som att man har "lägre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet". Hm... vad hade jag för inkomst när jag var barn? Nej, just det - barnfattigdomen handlar om föräldrarnas inkomstnivå. Kan ni tänka er?

Så varför pratar vi om barnfattigdom alls - Jo, för att det är mest synd om barnen. Det går inte att skuldbelägga barn och det går inte att inte hålla med om att vi ska bekämpa barnfattigdomen. Nu vill Socialdemokraterna starta kampanj mot barnfattigdomen. Det gör mig arg. Det är att använda samma retorik och synsätt som mina och socialdemokratins motståndare: Vi och dem. Några, men inte alla.

Vad hände med "Alla ska med!"?

Lägg om siktet och titta på föräldrarna eller ännu enklare - på allas våra medmänniskor. Föräldrarna har tillräckligt dåligt samvete för att de inte kan ge sina barn allt de vill ha, utan att få skulden för hela fenomenet barnfattigdomen. De rår oftast inte alls för den situation de befinner sig i (utförsäkrad, arbetslös, nyanländ?), men får liksom skulden för alltihop när hjälpen består av allmosor till deras stackars barn, snarare än hjälp till ett värdigt liv (som också inkluderar barnen).

Genom fördelningspolitik kan vi hjälpa till att höja inkomsterna för fler, och om fler får "högre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet" har vi också minskat barnfattigdomen, men också klyftorna, orättvisorna och lidandet i samhället i stort. Pengarna finns. Vi är ett rikt land. Frågan är om några ska ha mest eller om många ska ha mer.

Jag vill inte heller att barn ska vara fattiga. För barn är människor och jag vill att alla människor ska ha det bra.

Jag tycker i stället vi definierar vad ett "värdigt liv" är och så hjälps vi åt så att alla kan leva ett sådant. Och jag tycker faktiskt inte det har att göra med om man har "förtjänat" det eller inte.

PS: Sara Hansson i P3s Tankesmedjan har formulerat ett vasst kåseri i detta ämne. Har ni inte hört det så kan man surfa in på sr.se/p3 och leta reda på det.

olika sorters sorg kanske

Idag går tankarna till nära människor och tråkiga händelser. Inget jag kan blogga om då det inte är mina upplevelser det handlar om. Det jag kan blogga om är sorg, tråkiga nyheter och bearbetning av katastrofer generellt.

Det spelar ingen roll om man läser etikettsregler om kondoleanser eller följer sjukhusens råd om hur anhöriga behandlas efter besked om sjukdom eller dödsfall - Det kan bli jättefel ändå.

Någon vill dela sin sorg med hela världen, men någon annan vill dra sig undan, vara för sig själv, man vill söka tröst bara i varandra och inte i några andra... Inget är rätt eller fel, men det kan bli både rätt och fel att närma sig - knacka på - bry sig om. Det kan bli både rätt och fel att låta dem vara.

Så då låter vi bli. Av rädsla för att göra fel. Då lämnas några ensamma i sin sorg mot sin vilja.

Så då säger vi "Vet att vi tänker på er" och försöker knacka på utan att tränga oss på. med intentionen att vara snäll och göra rätt. Då känner sig några inträngda i ett hörn av andras känslor och tankar, när man egentligen bara har plats för sina egna.

Vi vill ju bara göra rätt. Men det kan bli fel.

När något ledsamt händer tänker jag ofta på en person jag mött som verkade ta det med ro, och på väldigt rätt sätt:

En dag för några år sedan nu, mötte jag en dam i en bokhandel. Hon stod före mig i kön och frågade expediten var de hade kondoleanskorten. Hennes bästa väns make hade gått bort och hon ville skicka ett kort.

Expediten sänkte rösten till det där dämpade läget vi bara använder i kyrkan och inför människor i sorg och svepte alldeles lagom långsamt med armen över nedersta hyllan i kortstället: "Här har vi..."

"Finns det inget i färg?" frågade damen och jag inser att korten är svartvita. Allihop. Det mest exalterande var ett svartvitt foto på en segelbåt. Och ett svartvitt foto på ett tänt stearinljus. Båten var häftigare.

Det fanns inget i färg. Expediten hummade vänligt på som en trött humla om den känsligt formulerade texten i ett av deras mer populära kort. På framsidan av det vita kortet var ett svart, tunt kors tryckt i relief.

"Han är DÖD. Hon har inte blivit religiös!" sa damen. Högt.

Till slut köpte damen ett kort med ett färgfoto och ett kuvert från en av de andra hyllorna i kortstället. Blommor tror jag det var på. Jag utgår ifrån att det åtminstone inte stod "Grattis" på. Men jag kan föreställa mig att tanten skrev något i stil med "Ledsamt att höra om Bertil. Hör av dig när du vill eller kan prata. Jag finns här." Väninnan kunde välja att öppna eller inte, välja att höra av sig eller inte, ta det i sin takt. För var hon så naturlig kring det här med vad som faktiskt hänt, föreställer jag mig att hon var lika naturlig inför att sorg ser olika ut.

Jag finns här. Men jag tror att dem som jag tänker på särskilt idag har andra omkring sig som de pratar med först. Framför allt har de varandra. Så jag tänker inte säga "Jag finns här". Det vore definitivt att tränga sig på. Men jag tänker på dem, vare sig jag talar om det för dem eller inte.

vill du gå kurs för mig i höst?

Vuxenskolan har börjat lägga ut höstens kurser i webkatalogen...

Här är länkar till de jag håller i (men det finns många jag skulle vilja delta i också!)

En kurs.

En annan kurs.

Ytterligare en.

Och så en fortsättning på den.

Och så den här också.

efit

Min andra efit-dag någonsin. Är inte hemma utan kommer att ägna dagen åt att ta mig hem. Kommer att uppdatera från telefonen på resande fot, och redigerar ihop dagen hemifrån när jag kommer åt min dator. Kom alltså gärna tillbaka i kväll och se dagen sammanställd.

4.40 Börjar dagen med att vakna kl 4 hemma hos mamma i Stockholm. Svårt att somna om. Halsen kittlar... oroande. Var på kalas till efter midnatt och borde verkligen få sova.

8.40 "Nu får ni kliva UPP! Jag vill ut och kissa!" Vi är lite sega i starten... Min fina mamma fixar frukost medan vi krälar ur sängen.

9.40 Långsam frukost på mammas fina balkong. Notera Kaknästornet i fjärran.

10.40 Dags att ta på sig ansiktet.

11.45 Nu är det dags att åka hemåt.

12.45 Blir inte så skoj bilder när jag försöker sova. Jag har ont i halsen och sover gärna bort det jag kan. Älskling kör då jag inte orkar...

14.00 Vi svänger av vid Arboga för att hålla oss på E20 hemåt.

15.00 Örebro. Onda halsar får man bota med glass.

16.15 Hova. Rast igen. Ny glass. Det är fortfarande synd om halsen.

Kl 17 sov jag...

18.30 Äntligen hemma i älskade torpet igen. Evert Piaf hälsar välkommen hem med upprepat lyckliga "Mjaaaaaau".

Vi är så glada att vara hemma att jag bjuder på två bilder. (Och så vill jag kompensera för timmen jag missade förstås.) Rolff sprang direkt och hämtade favoritbollen (som inte är så bollformad längre).

19.00 Dags att laga middag. Livets lyxigaste lyx måste vara att få gå ut i trädgården och samla det som ska ätas. Det blir grönsallad till det grillade, så jag har samlat ihop babyspenat (som växt så det knakar och svämmar över) och lite örter...

20.00 TVn är fortfarande trasig och vi är trötta. Lösningen blev fredagens Vem Vet Mest via svtplay. Svaret här är Capri.

20.08 Jag måste bjuda på en extra bild. Evert har längtat efter gos hela helgen och har snurrat i mitt knä en lång stund, spinnandes och jamandes. När han till slut låg still och hade lagt sig tillrätta hade tassarna hamnat lite hit och dit...

21.00 Dessa magiska sommarkvällar! Ljuset över åsen är helt fantastiskt. Vi har inte tagit ut innerfönstren i vardagsrummet ännu, och isoleringsullen ser helt fel ut mot allt det gröna ute. Dessutom behöver fönstret putsas... Det syns att Rolff sitter här och tittar ut och pressar nosen mot glaset.

22.00 Rolff ligger här nära mig. Nu sneglar han lite på mig... Kanske tycker han att det börjar bli läggdags, men jag är inte helt redo att sova än. Men snart så.

23.00 Det är fortfarande skimrande skymning ute, men det svaga ljuset fångar inte webcameran i datorn, så här är jag upplyst bara av dataskärmen... Är på väg i säng äntligen, efter att ha suttit här med katt i knät och snarkande hund intill en lång och mysig kvällstimme. Jag är fortfarande lite ledsen över att jag inte var på på WWKIPD idag, men det blev en ganska bra dag ändå.

Godnatt på er alla!