110 mil väder

Etthundratio mil, drygt, är det mellan Calgary och Vancouver. Vägen går genom Klippiga Bergen och när man stannar på truck stop-ställena så säger folk saker som ”Hur är det däruppe? Kan jag ta passet idag eller ska jag vänta tills imorgon?”. Man åker genom ställen med namn som Hell’s Gate och Roger’s Pass och vissa indiannamn har fler Q än vokaler i sig. Och så är det vackert. Vackrast.

Det tar ett tag att åka den där vägen, och när moder Natur dessutom bestämmer sig för att sprida ut alla sorters väder på den minst sagt kuperade vägen blir det ännu roligare. Spencer körde mest, men fick också köra i bäst väder. Så fort jag tog i ratten så hände det nåt. Snöstorm, skyfall, regn på snö, kastvindar, glashal serpentinbacke nedåt... Till slut skrattade vi bara när jag kröp fram i 40km/h i ännu ett sorts oväder. Det var lite otäckt, men jag upptäckte också att jag har saknat att köra bil, och det gick ju faktiskt jättebra. Till slut.

Ett av de första stoppen var för att titta på en fantastisk glaciär-sjö, Lake Louise, där folk åkte skidor och skridskor medan de försökte se till bergens topp, som tyvärr var höljd i dimma just då. Men oj, vad det var vackert. Och smältsjövatten är så klart att det var som att titta på flytande putsat glas som flöt förbi i bäcken som inte frusit...

Vi stannade ofta i korta små pauser på bensinmackar och diners. Folk i rutiga täckvästar och stora kängor hoppade ut och in ur sina gigantiska trucks och blåste iväg på Highway 1 åt endera hållet. Kassörskan på stället där vi stannade efter snöstormen frågade om vi åkt genom ovädret: ”Blizzard, ey? Hard, ey?” Vi hade åkt ifrån de fullständiga meningarnas land för länge sedan.
Jag köpte en chocolate chip cookie och en kaffe och slog mig ned vid ett av borden i den lilla serveringen. Varje bord hade varsin betal-telefon. Därifrån ringer trucker-förarna hem och säger att de tagit sig förbi Hell’s Gate i spöregnet, eller att de väntar med att åka över passet till morgonen... Vi körde över alla pass och genom alla ravinerna i vår lilla blå hyrbil. Det tog ett tag, men vi kom fram.

Så efter en fantastisk roadtrip-dag på ca 14 timmar är vi nu här, i Vancouver. Jag sitter i vardagsrummet hos Mandy och Zak och förundras över att jag faktiskt är här. Då och då kommer katten Roxy och buffar på mig och vill bli klappad. Ibland är det Spencer som buffar på mig och vill bli klappad han också...

Strax ska vi ut på någon slags sightseeing-plus-shopping-tur, tror jag. Undrar om det är jag som kör? Jag hoppas lite på det.

eggnog

Så det är sant. De äter faktiskt kalkon och tranbärssås, stuffing och potatismos... Mycket av varje, och gärna två portioner. Och så efterrätt förstås. Så småningom sitter hela sällskapet med översta knappen uppknäppt och kvider av att det stramar i sömmarna. Då hälls det upp eggnog...

Juldagsmiddag hos Spencers kusin med en och en halv släkt, och jag har nu upplevt filmernas julmiddag med alla dess ingredienser: Där fanns kusinen från landet med den breda dialekten. Farbrodern man bara ser en gång om året som alltid berättar de bästa historierna och som har det mest mullrande skrattet. Hunden som försöker para sig med en av mormödrarnas ben vilket får alla att vika sig av skratt. Den blyge elvaåringen som önskar att någon annan kunde få stå i rampljuset, ända tills alla gullar med släktens minsta medlem på fem månader. Då vill elvaåringen ha uppmärksamhet igen, så han retar sin sjuårige bror, tills alla måste bry sig igen. Där fanns också de tre kvinnorna som jämförde recept i köket. Där var mannen i huset som fick skära upp kalkonen, medan han diskuterade dess vikt och forna julars stora kalkoner med de andra herrarna. Och så var jag med på ett hörn. På studiebesök.

I min julstrumpa den morgonen hittade jag söta små presenter från Spencer och från min mamma. Den var annorlunda i år, men jag har ändå haft en god jul.

Spencer och auntie Do äter julmiddag

julafton

Jag är friskare. Jag lever. Rösten är inte helt tillbaka ännu, men jag avbryter mig inte längre mitt i meningarna. Igår var det ibland för smärtsamt att tala till punkt. Idag kan jag känna hur underbart det doftar här. Vi bakar nämligen.

Det är julafton här fortfarande. Medan klockan är fem på morgonen hemma i Svedala så är klockan nio på kvällen här i Calgary.
Det har varit en märklig julafton. Ingen skinka. Inga julklappar. Jo förresten, en julklapp har det varit. Jag kommer till det senare. I stället har jag tillbringat dagen i Spencers hem städandes, plockandes, fixandes klappar och nu ikväll alltså bakandes. Jag bakar svenska lussekatter och Spencer gör chocolate chip cookies. Lägenheten doftar ljuvligt!

Det är helt klart igen vanlig semester jag är på. I förrgår arbetade jag som volontär på ett av Calgarys kasinon! Ja, det låter galet, men det är så det fungerar här. Varje kväll har en välgörenhet av något slag hand om en del av driften av kasinot med hjälp av volontärer. Jag var en av ”the counters”, vilket innebär att jag tillsammans med fem andra blev inlåst i ett rum för att räkna pengar två gånger under kvällen i ungefär en timme per gång. Cirka 400 000 dollar i kontanter passerade under mina fingrar. Tro det eller ej, men jag hade faktiskt fantastiskt roligt, och ingen kan påstå att jag samlar dussin-minnen här borta.

Jag har inte berättat färdigt om idag än heller. Mandy och Zak var här en stund på eftermiddagen och vi åt choklad och bytte presenter. Mandy pep av lycka när hon fick garn från Östergötlands Ullspinneri och jublade åt sin engelska översättning av Doktor Glas (som vi diskuterat och som hon varit nyfiken på). Zak log sitt lugna men mycket lyckliga leende åt sina klappar också, kanske mest åt sitt set med rese-adapters för Appleprodukter som Spencer lyckades pricka klockrent med. Spencer och jag fick en gemensam present, men vilken present!
Vi hade en idé om att vi skulle ta bilen över bergen till Vancouver över nyår. Dels för att hälsa på Mandy och Zak i deras hem, men också för att åka till Victoria, där Spencer växte upp. Men det såg inte ut att bli av för Spencers bil är inte att lita på. Så när vi packar upp presentpåsen och hittar ett presentkort på hyrbil en vecka för att kunna göra resan trots allt... Jag menar... Vilken present!

Jag ska till Vancouver över nyår! Och jag ska bila genom Klippiga Bergen för att komma dit. Några säger att den vägen är vintertid det vackraste man kan åka på denna planet. Och jag ska få se Victoria! Spencer påstår att Göteborg och Victoria liknar varandra trots att Göteborg är tio gånger större. Efter att i det närmaste suttit inspärrad med min förkylning här så är alla äventyr som ligger framför mig om möjligt ännu mer spännande!

Nu är lussebullarna färdiga. Lite svensk jul har smittat av sig ända hit, även om jag måste vänta med att öppna julklappar tills imorgon. God jul på er!

Visst ja, jag höll på att glömma en sak. Januarinumret av Amelia kom ut den 22 december och där är min intervju om den här bloggen med. Så först och främst vill jag hälsa eventuella nya läsare välkomna, och till er gamla läsare kan jag väl tipsa er om att kika i Amelia om ni får chansen...



Och så avslutar jag dagens inlägg med en bild på den fantastiska, men ack så suddiga, Mandy, från en fantastisk vietnamesisk restaurang där jag åt världens kanske godaste nudelsoppa:

sjukling

Äventyret fortsätter, men inte riktigt som det var tänkt. Efter två dagars skojigt äventyr så tog det tvärstopp. Förkylning. Nej, inte sån där vanlig med lite snuva och nysningar, utan en som började med hosta, fortsatte med ont i lungorna, svårt att andas, hosta tills jag grät, inte kunna sova, sitta upp halva natten, feber... Ja, ni fattar utan att jag går in på de slemmigare detaljerna. Men eftersom det är fantastiskt tråkigt både att tänka på, skriva om och att läsa om hur sjuk jag varit så berättar jag om vad jag hann med innan jag däckade i feberyra. Först åkte jag rallybil.

Nej, jag vågade aldrig sätta mig bakom ratten. Det var lite för många som tittade på och lite för länge sedan jag körde bil alls för att det skulle kännas helt okej. Men jag satt i passagerarsätet när Spencer körde och det var roligt värre. Vroooom!
Vi var på en stor parkeringsplats-liknande leråker utanför stan där man hade snitslat en teknikbana med små orangea koner. Det var kallt. Nej, låt mig säga det där igen: Det var så ini[mångafulaord] jättekallt. Så kallt var det. En massa karlar i stora kängor, halsdukar runt öronen och många lager långkalsonger (Något jag antar att de hade, för de huttrade inte lika mycket som jag och jag hade ett lager långkalsong) pratade om hästkrafter, vilka däck de valt och så vidare... Det var amatör-rally-elitens svinkalla lilla paradis på jorden helt enkelt.

Efter rallyäventyret åkte vi hem till familjen Moore på snabbvisit. Detta betyder att jag fick träffa Mandy. Det kanske inte betyder så mycket för er när jag bara säger det så där, men frågan är om inte Mandy är nästan lika mycket anledning till att jag åkte till Kanada som Spencer är. Låt mig förklara: Mandy är en av Spencers bästa vänner. Hon är gift med Zak, som jag fick träffa redan i våras. Mandy hade jag inte träffat ännu, men hon har känts som en av mina närmaste vänner ett bra tag nu. Vi har mailat varandra, skickat presenter till varandra, pratat i telefon och via msn. Det är nästan helt tack vare Mandy som jag började sticka. Kramen vi gav varandra var lång och innerlig och äntligen är hon på riktigt.

Sedan började jag hosta, men jag tog mig samman tillräckligt för att träffa Mandy och hennes bästa vän Amy (vars blog jag läst i över ett år) för att shoppa garn i förrgår. Men det var uppenbart att jag inte var på topp, men garnbutiken var ljuvlig så jag ska definitivt tillbaka. Detta var i förrgår eftermiddag. Den kvällen hade jag en hostattack som höll på att spränga lungorna i mig. Igår låg jag däckad i feber med sandpapper i halsen och idag väser jag som om jag druckit whisky till maten i en vecka. Jag är i alla fall på bättringsvägen...

välkommen

I en vit smyckesask med en stor rosett på låg min välkommen-till-Kanada-present. Först tänkte jag dra nåt skämt om att det väl inte var en ring... men när jag lyfta var det för tungt för det ändå, och det skramlade mystiskt. I paketet låg en nyckelknippa med nygjorda nycklar till huset, lägenheten och bilen och på nyckelringen de hängde i var mitt namn ingraverat.

Han vet hur man får någon att känna sig välkommen. Nog för att han fortfarande ursäktar sig för att lägenheten inte är ”färdigfixad” och den är rätt sunkig, men jag känner mig ändå som hemma. Mitt välkomnande var fantastiskt.

I badrummet hängde handdukar framtagna, en byrå var urstädad och i halva garderoben hängde bara tomma galgar. Så satte han mig på sängkanten och bad mig blunda. I knät fick jag en liten påse med fyra små paket och ett kuvert. Det sista paketet innehöll nycklarna. Man börjar alltid med kortet och i kuvertet låg just ett försenat födelsedagskort och ett av paketen hörde till. I det låg en förstautgåva av Douglas Coupland’s Life After God. En bok jag älskar och som jag läst högt ur för honom för länge sedan. En perfekt present helt enkelt.

Sen skulle jag öppna de två mini-paketen. Ett paket tuggummi av sorten som tog slut alldeles för fort när han var hos mig i somras och en burk Chargers, chokladdragerade kaffebönor i en burk som ser ut som ett batteri. Han skickade såna till mig en gång och jag har tjatat om dem sen dess. Jag ska nog försöka ta med mig en låda såna hem.

Jag känner mig välkommen.

Jag har träffat vänner och släktingar redan. De har alla hört talas om mig och alla frågar intresserat om allt, och jag känner mig som en i gänget inom fem minuter.

Idag ska vi till rallybanan. Spencer är hobby-rallyförare och försöker övertyga mig om att köra i teknikbanan... Jag återkommer om hur han lyckas.

jag är här

Den är inte direkt liten den där dammen vi kallar Atlanten. Med försening på försening och springande genom terminaler kan jag inte direkt säga att det har varit en behaglig resa. Särskilt som den från dörr till dörr tog ungefär 25 timmar. Två byten, tre plan och jajemen, det satt minst ett gråtande barn i varje flygplan. Eddie har som ni vet alltid rätt.

Men nu är jag här. Många, många kilometer hemifrån och med så många tankar och känslor i huvudet och i magen att jag inte vet om det är trötthet, hunger, nervositet eller bara förvirring jag känner. Kanske en kombination av alltihop. Antagligen.
Så hur var det att träffa honom då? Jag kommer tillbaka till det senare, för jag vet inte om jag formulerat det färdigt ens för mig själv.

I stället blir min första anteckning från Kanada om den långa vägen hit. Det var en märklig och lång resa där mycket som kunde gå fel också gjorde det, men som ändå slutade på rätt ställe, om än flera timmar senare än beräknat.

Det började i Mölndal där jag klev upp ur sängen halv sex på morgonen torsdag en den 15e december. Det skulle bli en av de längsta dagarna i mitt liv. Efter att till slut ha vunnit brottningsmatchen mellan mig och min ryggsäck i kampen för att få igen dragkedjan låste jag min ytterdörr bakom mig. Jag kommer inte att återse min lägenhet förrän nästa år och det var en lite märklig känsla. Faktum är att jag nog inte fattade förrän jag kom fram att jag verkligen var på väg hit. Kanada. Calgary. Nästan andra sidan planeten. Jag är verkligen långt hemifrån.

Så, flyg till Frankfurt utan några större missöden. Vi var lite sena, men en rask promenad genom terminalen senare, så fick jag kliva ombord direkt på planet som skulle ta mig till Toronto. Väl ombord stod vi dock stilla i ca 40 minuter. Kaptenen sade att han hoppades flyga in det mesta av det på vägen, men ack så fel han hade.
Många timmar, två filmer (De visade Kalle och chokladfabriken på planet. Det ska de ha tack för) samt ett par avsnitt av Gilmore Girls på min älskade Ace senare, så sade den lilla färddatorskärmen vi fick titta på att vi var framme i Toronto. Då svängde vi. Den röda linjen som varit nästan spikrak från Frankfurt och över Atlanten på kartan svängde sig i en spiral kring Toronto-pricken och kaptenen harklade sig i högtalaren och sade ”Snöstorm. Svårt att landa. Ännu mer sena.” Så där satt vi och ritade cirklar på kartan. Till slut gick vi ner för landning, men just som jag trodde det skulle säga duns i marken så rusade motorerna igen och vi steg upp för ännu ett varv runt stan. Flygplanet framför oss hade inte kommit av landningsbanan och i snöstorm litar man inte direkt på bromssträckor. Jahapp. Klockan kröp närmare och närmare avgångstiden för min nästa flight och när vi väl dunsade i marken, välbehållna men väldigt sena, ytterligare två varv senare så hade jag gett upp hoppet om att komma till Calgary den kvällen. Men snöstormen förde tur med sig också.

Planet till Calgary var ett av de få som inte var inställda, men det var försenat. Mycket försenat. Jag svarade artigt på frågor vid passkontrollen (”Ja, visst har jag packat väskorna själv, och nej, jag har inte tänkt spränga någon del av Kanada i luften”) och såg till att mina väskor hamnade på rätt rullband för att skickas vidare innan jag sprang till säkerhetskontrollen. Där visade det sig att mina väskor var incheckade men inte jag. Mitt boardingkort behövde köras genom en maskin däääääär borta först, innan jag fick gå genom metalldetektorn. Vid det här laget hade jag varit vaken länge. Svensk tid var klockan halv ett på natten och nu stressade jag upp mig igen för kön till incheckningsdisken var lång. Nog för att mitt plan var försenat och nog för att de lovat att jag skulle hinna med men...
Bakom mig stod en man som skulle längre norrut ”If they can take me, ey?” sa han och skrattade mullrande. ”Quite a storm, ey?” Nu fnissade jag till och tänkte att nu är jag verkligen här. Då pep min mobil. ”Welcome to Canada”, skrev Spencer, ”only 2711 miles to go. That is approx. double the distance between Gothenburg and Moscow”. Kanada är stort.

Jag kom med. Flight AC153 till Calgary var då två timmar försenat. Eftersom det var snöstorm var vi också tvungna att av-isas innan vi kunde åka. Fasten your seatbelts och sitt still i en timme till innan vi kan lyfta. Hurra. Men vår kapten på sista flighten var bäst. Han höll oss informerade och lovade att vi skulle lyfta. Han var tydligen en av de två som överhuvudtaget gick med på att flyga ut från Toronto, så lite nervös var till och med jag, och jag brukar inte alls vara flygrädd. Men så lyfte vi till slut. Nästan fyra timmar senare än utsatt tid, och det gick hur bra som helst. Bredvid mig satt en upprörd man från Libanon som hade suttit fast i Toronto i sju timmar. Han förklarade detta för oss högljutt och på minst sagt haltande engelska. Jag förklarade att jag ville sova och han la då handen på mitt ben och sa att han inte skulle störa ”You sleep pretty girl. Me sorry bother. Stupid Toronto wait long time. Snow stupid”. Hade jag kunnat byta säte då... En av flygvärdarna var två meter lång och fantastisk. Han visste vad service betydde när han på eget initiativ gick runt med vatten till alla medan vi väntade på att lyfta. När de så småningom kom med annat att dricka ville förstås mannen bredvid mig ha det krångligaste han kunde komma på (nån egen variant av Bloody Mary) och det tog minst sagt lite tid att få fram den beställningen. När tvåmetersmannen vände sig till mig och frågade vad jag ville ha svarade jag ”Just a regulare Coke is fine”. ”Well aren’t you easy”, blev svaret. Vi tystnade, sen gapskrattade vi. ”Wait, that didn’t come out right!” Äsch då... I guess you had to be there... Roligt var det i alla fall.

Vi landade. Nästan fyra timmar för sent, men jag kom fram. Äntligen.

Så gick jag ut i terminalen och hjärtat letade sig längre upp mot halsgropen i varje steg. Framför mig klev medresenärerna in i anhörigas famnar och jag letade med blicken. Var var han nu då?

Nedför rulltrappan till bagagebandet och fortfarande ingen Spencer. Jag började se för min inre syn hur jag övernattade på Calgary flygplats... Då såg jag honom. Han kom gående genom terminalen, förbi alla som väntade på bagage, på väg mot digitaltavlan för att se om jag hade landat. Precis som i somras gick han förbi mig och jag fick följa hans promenad med blicken och låta tankarna komma ikapp.
Sen gick jag fram. ”I saw you before you saw me”. Han vände sig om och tittade rakt på mig. Sen tillbaka mot tavlan, för det stämde inte. Enligt den hade jag nämligen inte landat ännu. Det tog nog ett par sekunder innan han vände tillbaka blicken och bestämde sig för att det var sant. Det var jag som stod där.
”You’re here”, sa han och begravde huvudet mot min axel.

Jag är här.

aj.

"Och till kvinnan sade han: "Jag skall låta dig utstå stor vedermöda, när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn..."

Så står det i min konfirmationsbibel. Det är tydligt att det är män som skrivit ner de här historierna, eftersom de glömde smärtan innan jag "blir havande". "Du skall sitta dubbelvikt och kvida en gång i månaden" glömde de liksom. Tur att jag inte tror på det där, för då skulle jag högljutt förbanna min skapare just nu.

Mannens mensvärk? Jodå, i versen nedanför står det:

"...må marken vara förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar. Törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skall vara din föda. I ditt snletes svett skall du äta ditt bröd, tills du vänder åter till jorden..."

Så där hör ni alla kostymnissar! Ut och ploga med er, för jag har mensvärk.

snö-svenglish

Spencer försöker lära sig svenska genom att köra min blog genom diverse översättningsprogram. Det går inte så bra. Jag tror han måste byta taktik...
Det här ska föreställa mitt inlägg Snö från ett par veckor sedan:

snow Nots be slushy ors ice , devoid one white creaking cover. white The world inbäddad. Self am adoring snow. The arid chill. Damp am creeping in wonder clothes and husband able nots defend themselves anti huttrandet. Arid snökyla defend husband themselves anti with a extra tröja. Then enjoy self instead of that the bites few in cheeks. snow Äntligen. Not much , but enough for that self ska laugh heal the wondrous, call esplanade to stance.

Jag skrattar fortfarande.

korsett

Your wish is my command, så varsågoda - korsetten. I det här fallet med skjorta under, vilket ju är tjusigt och rumsrent på alla vis. Mitt mirakel går att bära på flera sätt. På just de här bilderna ser jag i övrigt inte riktigt klok ut... Jag menar, flinande som om jag just pallat alla dina äpplen och suddig på den ena, och ... ja, vad fasen jag nu pysslar med på den andra. Nåja, det är ändå korsetten ni ska titta på! Titta! Fin!

mitt i prick

En vän träffade mig mitt i maggropen. Jag visade min fina korsett och nu har jag mått bra i två dagar av orden:

"Det finaste med den är att det syns att du tycker om dig själv i den"

glasgow

(oj då... det blev rätt långt...)

Jag åkte iväg för att slippa mig själv en stund. Jag sprang runt, runt i mina tankebanor och kom inte loss, så några dagar någon annanstans verkade som en god idé.

Det var en god idé. Jag åkte till Glasgow. Eller snarare till Gourock [’gu:rrug] där vännerna E och J bor.

Att hitta till vännerna E och J krävde en A4 full med anteckningar, där jag med svart penna skrivit saker som: - upp rulltrappa – gång (luktar skumt) – perrong längst bort – tåg Paisley Gilmour St (men köp för hela vägen)... och så vidare. Jag hittade fram.

Den nämnda stationen Paisley Gilmour Street var för övrigt den första upplevelsen som fick mig att känna att jag nu var i en annan värld. Den skulle passa som bakgrund i nästan vilken film som helst. Mellan två stenväggar, som utifrån ser ut som om det vore en hel byggnad, rusar fyra spår. Kring spåren flockas pendlarna på tre perronger, där små hus för biljettluckor och stationspersonal är målade i blekgult och djuprött med snirkliga smidesdetaljer och har frostade fönsterglas med blommönster på. Jag såg framför mig hur folk jagade varandra i trapporna mellan perrongerna, hur avsked togs med viftande av vita näsdukar och hur väskor bytte ägare från en man i trenchcoat till en man i plommonstop...

Till slut hamnade jag i en lägenhet med fantastisk utsikt, lampor som fungerade ibland, en av de bekvämaste sängar jag någonsin sovit i och ett underbart värdpar. De hade bett mig packa för kallt och klart väder, och E förklarade att vid klart väder var utsikten om möjligt än mer fantastisk där bergen blev blåare och blåare mot horisonten. Synd att det klara vädret hade bytts ut mot lila, regntung dimma bara, men det var vackert ändå. Brittisk regntung, grålila höst, med stenhus och järnvägsspår, kala grenar och klargröna kullar ger mig en känsla av att gå omkring i en saga, eller en film där min hallonröda sjal har huvudrollen snarare än jag själv. Göteborgs hemtama blötrusk känns tråkigt i jämförelse.

Första kvällen i Glasgow och det var redan tid för konserten som fick mig att välja just den här helgen. Antony and the Johnsons spelade och jag var där. På biljetten stod det att det skulle börja klockan 19, men britter har tydligen inte riktigt samma klockor som vi andra. Kvart över åtta klev förbandet på. Först trodde vi det var en flicka som bara stämde sin gitarr, men sen pratade flickan med basröst och fick snabbt indian-namnet Lilla Flätan.
Lilla Flätan spelade skickligt på sin gitarr och det hördes att Lilla Flätan har flera skivor av Nick Drake i sin samling. Skickligt men intetsägande och allt kändes bara som en alldeles för lång väntan på det vi kommit dit för.
Långt senare äntrade han scenen. Antony och hans Johnsonsar. Och det var värt all väntan. Även om E var trött och bad om ursäkt för sina gäspningar, så verkade han också tycka att det var bra. Jag tyckte inte det var bra. Jag tyckte det var magiskt.
Ni förstår att under de senaste månaderna när tankarna snurrat så hetsigt i mitt huvud, har Antonys musik försökt lugna mig med spröda toner i min mp3-spelare. Här satt han nu. På riktigt. Och spelade mina tankars soundtrack. På riktigt. Och plötsligt blev flera av tankarna och känslorna på riktigt också. Och jag grät tyst och rös till hans märkliga men fantastiska röst. I vissa stunder spelade han på något vis bara för mig.
Han spelar sig själv som ett instrument, och endast han vet hur man får fram de sprödaste vibraton i de starkaste toner. Ibland tror man att han kanske är på villovägar i skalorna, men det är då han slår an nästa ackord - och så är han hemma igen.
I am a bird now.

Dag två och torsdag. Jag tog tåget in till Glasgow för att leta kläder. Det gick dåligt. Jag hittade bara DVDer till extrapris och bok-erbjudanden. Och så gick jag med näsan i vädret nästan hela tiden för det finns så många hus att titta på i Glasgow. Så mycket vackert. Jag gick och gick och gick tills foten gav upp, och då var det ändå dags att åka hem till Gourock och se på saker som E och J tyckte att jag skulle ha sett i mitt liv. Därför satt vi och skrattade åt Billy Connolly, Dylan Moran och Black Books (bara några smakprov ur parets välsorterade samling humor) om kvällarna och trivdes.

Dag tre och fredag. Dags att vara arkitektur- och konst-turist. Jag tog tunnelbanan till Universitetet och det var en upplevelse i sig. Glasgows tunnelbana är minitåg i minitunnlar som ser ut som om de byggdes för hobbitar på 70-talet. Personer över 170cm utan sittplats sträckte på sig varje gång dörrarna öppnades för att sekunden senare vika ihop sig ner i tåget igen. Lustifikation.

Väl framme andades jag malt-mättad ölbryggeri-luft. Man behöver ingen lunch när luften är så tjock med doft. Jag letade mig fram till universitetet och kunde nästan inte lägga ner kameran. Glasgow University är ännu ett ställe där man borde spela in ett gäng filmer. Så småningom hittade jag också till Huntarian Gallery and the Mackintosh House och sen tappade jag bort tiden. Alltså, Rennie Mackintosh är från Glasgow och Art Noveau (eller Jugend) är magi för mig. Släpp in mig i ett hus där man återuppfört Rennie Mackintosh och hans frus heminredning, blanda med en vänlig guide som man kunde prata både Kanada, Skottland, Sverige och arkitektur med – på skotska - och jag stannar länge. Det stod skyltar i varje rum om att man inte fick fotografera, så jag tog fram skissblocket för att komma ihåg den vackra öppna spisen. Då kom guiden smygande och viskade i mitt öra med sin skotska dialekt att ”...if I’m in the corridor I won’t notice it. If you don’t use the flash...”, så jag tackade femton gånger om och tog foton ur väl valda vinklar för att komma ihåg allt.

Så småningom åkte jag tillbaka till stan och åt lunch på The Willow Tea Rooms. Även där har Mackintosh gjort inredningen. Sittande i en vacker stol med Mycket högt ryggstöd njöt jag av en smokie (rökt fisk) och drack sedan ett honey almond tea som jag minns med vattnande mun. Fredag var en bra dag.

Lördag var en rolig dag. Vi åkte in till stan alla tre och fick med oss en bonus D, en vän till värdparet. Denna dag skulle jag handla något jag längtat efter att äga: en korsett. Det hade gått dåligt med klädshoppingen hittills, men korsett-inköp hade jag planerat ända hemifrån Sverige. Hos en dam som en gång passade in J i hennes korsett skulle undret ske. Riktiga doningar plus mina kurvor, och jag betalade glatt för det näst dyraste klädesplagg jag någonsin ägt. Damen, som heter Carol, är korsett-expert absoluta. Först fick jag svara på varför jag ville äga en korsett, hur jag skulle använda den och några frågor till. Carol säljer inte korsetter man inte är hundraprocentigt nöjd med, och hon säljer inte korsetter till folk som vill ha dem for the wrong reasons. Hon tittade på mig, kallade mig voluptuous lady och log, tog midjemåttet, tittade igen och gick sedan och hämtade Korsetten. Den passade inte bra. Den passade perfekt.
Jag äger en korsett och jag blir fantastisk i den.

Med korsetten i en påse och leende från öra till öra gick jag och J tillbaka till pojkarna som väntat på caféet intill. Café förresten... stället intill. Café, veg-restaurang, konsertlokal, skivaffär och hälsokostbutik är det faktiskt. Mono heter stället och är ett måste om ni åker till Glasgow.

D skulle visa oss marknadskvarter med antikbutiker och loppisar. Vi kom dit just vid stängningsdags tyvärr, men hade allt varit öppet hade jag nog löpt amok helt, så kanske var det tur i oturen. Jag fick dock ännu en anledning att komma tillbaka. Hur som helst var åtminstone en antikbutik öppen och jag lyckades med konststycket att bara köpa ett par örhängen i en butik där jag lugnt kunde ha fyndat ett hyrsläp fullt med saker. Det var ett par fantastiskt vackra örhängen dock.

Lördag kväll var ännu en kväll hemma hos E och J, med bonusen D som följde med. Prat, skratt och gamman till efter midnatt innan jag packade mina väskor och såg fram emot ca tre timmars sömn innan taxin skulle ta mig till flygplatsen klockan fem följande morgon. Taxichauffören var en rolig man och jag tror vi skrattade konstant båda två hela vägen till flygplatsen.

Det blev nog förresten inte mer än en timme sömn i den ljuvliga gästsängen hos E och J, men jag sov å andra sidan hela flygresan hem, och vännen E här hemma i götet kan intyga att jag var lite sömnig när vi tittade på film igår...

Hur som helst så har jag haft några fantastiska dagar i Glasgow. E och J är fantastiska på fler vis än de flesta. Glasgow är vackert. Utsikten andetags-tagande, maten söt, dialekten svårförståelig men ljuvlig, vädret grålila och blött och minnena varma.

Jag ska nog åka tillbaka någon gång. Om inte annat för att se utsikten vid kallt och klart väder.

grå

Glöm vad jag sade igår.

Grått, blött och jobbigt blev det idag.
Göteborgarna känner sig som hemma, och jag känner mig för en gångs skull inte som en göteborgare. Det borde vara fysiskt omöjligt att det duggregnar upp i näsan på dig, men det var precis så det kändes.

Göteborgs-vinter - ett gråblött maraton i väntan på Avenyns uteserveringar i vårsolen...

snö

Snö. Inte slask eller is, utan ett vitt knarrande täcke.
Vitt. Världen inbäddad. Jag älskar snö. Den torra kylan.

Fukt kryper in under kläderna och man kan inte värja sig mot huttrandet.
Torr snökyla värjer man sig mot med en extra tröja. Då njuter jag i stället av att det biter lite i kinderna.

Snö. Äntligen. Inte mycket, men nog för att jag ska le hela den underbara, kalla promenaden till stan.

kalops

Fick alldeles för stora ord i luren. Fan.

Nu är det så tilltrasslat att alla låttexter passar in på nån del av den kalops min hjärna håller på att förvandlas till.

blommor

Just nu lever jag i stället för att blogga verkar det som. Jag umgås med vänner, går till och med ut på krogen (ja, det är ovanligt) och jag har krupit ut ur min glasbubbla. Nu vill jag vara med i stora världen igen.

Jag tror det började med storasyster J:s kalas. Jag gick dit utan partyhumör, men hade jätteroligt, och blev alldeles lycklig av att se syster och hennes skotte stråla mot och med varandra. Det syns när något är rätt. Syster har hittat Kärleken och det kunde inte hända någon bättre.

I mitt eget liv har vänner jag redan haft kommit närmare, vänner jag trodde jag tappat bort kommit tillbaka och det finns till och med helt nya vänner som har ramlat in i mitt liv.

I söndags satt syster J och vännen Jch i mitt vardagsrum och fnissade ikapp i en slö, men ljuvlig för tidig födelsedagsmiddag. Jag satt bara och log av att ha två så älskade människor hos mig samtidigt. Jag fick en bok av syster som jag måste tipsa om också: Hångla mer! Trots skämtsamt tema och ibland haltande språk så träffar den klockrent. Ofta.

K, som inte kunde komma i söndags, bjöd på middag i torsdags - och vilken middag det var! Tre fantastiska rätter, där jag måste säga att förrättsfikonen vann, trots pannacotta till efterrätt! Och hon skämde bort mig med en vardagslyx-present som tillsammans med en kram och den middagen verkligen fick mig att känna mig älskad. K är fantastisk - på så många sätt.

Imorgon, som faktiskt är min födelsedag, är jag bjuden till ett litet Gudfadern-maraton med filmer och italiensk mat hos vännen E. Det är nämligen så illa att jag Fortfarande inte sett Gudfadern-filmerna. M lovade visa mig dem nån gång på 90-talet, men det blev aldrig av. Nu är det vännen E som får äran att presentera mig för Don Corleone.

Och idag fick jag blommor. Med blombud. Det ringde på dörren och en söt pojke i ful keps räckte över ett Gigantiskt paket med Fantastiska orangea blommor i. De var från syster J. Jag grät glädjetårar.

Jag har tur. Jag har fantastiska vänner, och just nu känner jag mig extra medveten om den lyckan. Till er vänner jag inte sett på länge, så kan jag säga att jag säkerligen tänkt på er på sistone. Jag hör av mig snart.

På onsdag åker jag till Skottland för att träffa fler fantastiska och ganska nya vänner, och så ska jag få se Antony & the Johnsons. Jag kommer gråta till My Lady Story...

Och den 15e åker jag till Kanada.

Just nu känns det verkligen att jag lever.

smygpremiär

Lika magiskt som alltid när en enkel mugglare som jag fick kliva in i Harrys värld en stund. Det var smygpremiär på den Flammande Bägaren igår, och jag var där.

Det är inte meningen att ge några spoilers, så jag säger bara vad det var lite för lite av, så kan ni njuta av magi i överflöd när ni går och ser den själva i stället.

Några klipp var märkliga och det var som vanligt för lite av allt, men jag satt ändå som på nålar hela filmen. Om man visar upptakten till något, blir det märkligt att sedan direkt klippa till eftersnacket. Om man visar nervositet inför något, blir det märkligt när man sedan bara får se om det lyckades eller inte. Om man tar in Jarvis Cocker i ett gästspel, blir det märkligt när man inte ens hinner pipa av glädje, innan man ska snyfta av besvikelse för att han redan är borta. Om Gary Oldman har en roll i en film, blir jag lite ledsen när han är en hög glöd och aska i den enda scen han fick.

Ja, det var för lite av mycket, men en del är det ju för lite av hur mycket man än får.
Ron Weasley till exempel. Älsk.

Och så måste jag bara säga att Wormtail är ett fan så mycket bättre namn än översättningen Slingersvans.

Jag ska se den igen. Och igen. Och igen. Precis som jag gjort med både böckerna och filmerna förut.

vännen E

Jag skulle skriva om en vän, men någon trängde sig före i kön, som nån VIP-gäst i krogkön nästan...

Jag skulle skriva om en vän som finns där för mig på ett sätt som betyder helt fantastiskt mycket för mig, och jag ska skriva om det, men inte idag. Hon förtjänar nämligen sin alldeles egna anteckning.

Men idag måste jag få skriva två rader eller så om igår.

Oväntat men välkommet har en nygammal vän klivit in i tillvaron. Olik, men lik mig, som lyssnar, berättar och finns på ett sätt som känns väldigt äkta.

Vissa vänner tar med en ut i skogen när man behöver det som bäst. Andra dyker upp och berikar ens liv när man som minst anade det.

Tack E. Jag kommer att minnas gårdagen som dagen då vi blev vänner.

på jakt efter Gäddevatten

Vissa vänner gör precis rätt sak i rätt tid. Min vän Jch tog med mig ut på skogspromenad igår eftermiddag.

Tack Jch för efterlängtade andetag i orörd natur. För skratten, omtanken och lärkarna. För att du finns och för det här vackra fotot som får mig att minnas vår promenad på alla de bästa sätten.

Jag hade knappt sovit och hade min spontanköpta alldeles för fina fuskpälskrage på mig. Först gick vi fel, skrattade och gick vidare. Sen kom vi på hur vi hade gått fel och letade rätt på en spång genom att klättra från tuva till tuva över myren. Blöt, sömnig och skrattandes med frisk luft i lungorna kan en söndag inte bli annat än ljuvlig. Vi hittade sjön vi tydligen var på väg till så småningom - Gäddevatten. Jag skulle vilja särskriva namnet till Gädde Vatten. Då låter det som en svensk översättning av Tolkien.

önskedagboken

Efter röstsammanräkning så bestämde mina läsare att jag skulle skriva om rädslor inför resan. Det har jag gjort, men texten blev så personlig att jag inte kan lägga den här. Här kommer i stället en annan önskedagbok. Det blog-läsarna ville ha. Ja, jag har ju lockat till mig lite stickande människor, så jag tänkte berätta om hur jag började drömma mardrömmar om att kräkas filtad ull.

Det har en enkel förklaring. Jag guidade DoRedo-utställningen på muséet. Den handlar om filtad ull, eller om krympta ulltröjor om man så vill, som man gjort nya skojiga saker av. Men inte ens en riktigt rolig utställning är rolig att visa 13 gånger på fyra dagar...
Jag visste inte vad jag redan sagt och inte. Skämten och anekdoterna kändes som de ramlade ur mig som långa rapningar. Därför vet jag att jag är bra på mitt jobb. Därför att: Även efter den jobbigaste visningen fick jag höra att det varit sååå bra och sååå inspirerande.

Med tanke på hur sällan jag själv erkänner att jag är bra på saker... Jag slår oftast bort komplimanger med kontra-komplimanger och rodnande "äääääsch" - det är så dumt. Jag är bra på mitt jobb.

Och jag håller fortfarande på att sticka min svarta ulltröja, och om jag inte är trött på ull efter det här så är det nog ingen fara. Däremot ska jag inte sticka något ribbat på ett tag efter det här...

Två räta, två aviga.

hurskriverman?

Sedan det där mailet igår och intervjun jag fick mig tillskickad via mail har jag freakat en hel del. Min blog i tidning? Vad innebär det? Fler läsare? Fler åsikter? Fler bedömningar? Skulle jag skriva likadant om fler läste? Förtjänar inte andra det här bättre än jag? Får jag mer spam? Måste jag censurera och bli mer privat och hemlig? Gah! Ja, alltså... freakat och panikat helt enkelt. Jag har också tänkt mycket på mitt bloggande och nätdagboksskrivande. Vad? Varför? Hur? När? Hur mycket? Jag vet mycket väl varför jag skriver. Jag har ett behov av att uttrycka mig, att skriva, men jag har aldrig lyckats föra dagbok för mig själv, trots många tappra försök.

Jag behöver ett forum. Jag behöver någon som läser. Inte nödvändigtvis för feedback och kommentarer faktiskt, utan för att kunna ge mina texter ett syfte och en riktning som handlar om något annat än mig. Att formulera sig utåt, nästan i underhållningsform ger mig nya sätt att se på saker. Nya sätt att sätta ord på saker.

En av frågorna i intervjun undrar vad jag bloggar om. Den var svår att svara på. Jag skriver inte nån ”tyck-som-jag-titta-här-är-bästa-sminket!”-blog i alla fall. Så mycket vet jag. Inte heller skriver jag särskilt mycket sen-gjorde-jag-ditt-sen-gjorde-jag-datt. Bara lite så. Ibland.

Mest skriver jag när det finns nåt att skriva samtidigt som andan faller på. Det gör mitt nätskrivande ganska sporadiskt ibland, medan det ibland blir små anekdoter eller funderingar mest varje dag. Efter att ha gått igenom dagens skörd av bloggar, och bland annat läst en av mina favoritbloggar av en tjej i USA, så satt jag en stund och tänkte på alla små händelser som hänt på sistone som jag Inte skrivit om.
Det händer nämligen ganska ofta att jag hör ett samtal, ser en skylt, är med om nåt skojigt, tänker en tanke som jag genast formulerar dagbokstitlar och formuleringar till. Långt ifrån allt hamnar på nätet. Lite hamnar på papper ibland.

Hur skulle ni svara på den frågan? Varför och hur skriver ni? För vem?

Nu har jag en liten idé.

För att testa hur mitt skrivande och mina idéer fungerar, så ber jag er mina kära läsare välja ämne. Jag skriver en lista på saker jag Inte skrivit om, men som jag tänkt att jag kanske skulle skriva om, den senaste veckan. Kan inte ni, om ni vill, berätta vilken ni skulle vilja läsa, så ska jag försöka skriva den?

1. idiotsamtal mellan två trafikhuliganer på bussen
2. att bli tokless på ylle
3. eventuella insikter om självbilder
4. rädslor inför resan
5. hur går folk på museum egentligen?
6. jag ska ju till Skottland och gå på konsert också
7. ja, och så ska ni väl kunna få önska vad som helst också om ni vill...

Kanske verkar det här som ett sätt att ragga feedback. Tro det då. Men idén var faktiskt bara att undersöka hur mitt skrivande funkar, eftersom jag håller på att tänka sönder huvudet kring hur jag ska formulera mina svar i den här intervjun...

Förresten kallade jag det för veckotidskrift. Det är tydligen en månadstidskrift. Så insatt är jag. La-di-dah.

reporterpraktikantmail

Det är ju helt tokigt. Det här dök upp i mailen idag:

Hej Lisa,

mitt namn är [reporterpraktikantnamn] och jag är reporterpraktikant på [glossig stor månadstidskrift]. Vi håller på med en blogg-guide för våra läsare och vill ha
intervjuer med goda bloggare. Undrar nu om du skulle vara intresserad av att
vara med. Om du kan tänka dig att ställa upp kan vi göra intervjun per
telefon eller så kan jag maila dig frågorna.
Mitt telefonnummer: [reporterpraktikantnummer]

Mvh,
[reporterpraktikantnamn]

Jag har tackat ja, men undrar vad jag givit mig in på...

hastighetsrekord

Ledig. Enda planerna för dagen var att dyka upp hos en vän under eftermiddagen efter att ha fått följande inbjudan per sms: ”Det är höst! Sconesmys hos mig på söndag från klockan två!” Vem kan tacka nej till något sådant?
Med nyduschad kropp insvept i den omåttligt bekväma bomullsrocken från Yasuragin, och med en inpackning i håret, satt jag i godan ro och läste dagens skörd av nätdagböcker och bloginlägg.

Då ringde muséet.

”Var är du? Det står ett gäng nästan irriterade människor här och vill ha workshop med dig. Nu. Eller egentligen för tjugo minuter sedan.”

Ingenstans finns någon anteckning om att jag skulle ha hand om detta. Inget minne av när och hur jag tackat ja till detta vill dyka upp i huvudet hur jag än söker. Var missförståndet uppstått är ännu en gåta, men vad gör man? Jo, man rusar.

skölja-håret-sminka-sig(sparsamt-och-toksnabbt)-klä-på-sig-blåsa-
håret-packa-en-liten-väska-ta-på-sig-skorna-få-med-sig-jacka-och-
halsduk-springa!

På väg till bussen hade jag ena armen i jackan. Jag höll i sjalen och väskan och tog på mig klockan med ena handen och stämplade biljetten med den andra. Busschauffören sade ”Snyggt jobbat” när jag sprang direkt in i bussen. Jag tackade samtidigt som jag började knappa på telefonen för att ringa scones-kompisen och förklara läget.

Jag kom inrusande på muséet 29 minuter efter telefonsamtalet. Det måste vara hastighetsrekord. När gruppen samlats fick jag en hand på min axel. ”Hej Lisa!” Mannen som var en av mina första chefer skulle vara med på workshop. Då, en ung amanuens på ett annat museum i en annan tid där jag jobbade om somrarna. Nu, en vän jag ser då och då, eftersom vi flyttat till samma stad och delar en del intressen. Men visst var det underligt att hålla låda inför någon som en gång var en överordnad och en ung vuxen i min tonårsvärld.

Tur att både jag och mina gäster är flexibla ibland. Vi satte igån 50 minuter efter utsatt tid, men ingen klagade på förseningen utan förstod att det blivit något missförstånd. Det var dessutom en väldigt lyckad workshop idag. I efterhand var det en workshopdeltagare som i stället tackade för förseningen eftersom hon hann fika lite och dämpa hungern innan. Det märktes på fler än mig att det är söndag idag.

I gruppen fanns också en tjej jag sett förut, men som jag inte kunde placera. Till slut kände jag mig tvungen att fråga. ”Jo, jag går samma utbildning som du gick”. Ja, förstås. Ansiktet fick sin plats i minnesarkivet.

Efter många om och men kom jag till slut hem till sconesvännen. Det fanns scones sparade, teet var gott och sällskapet trevligt. Jag fick tillbaka min lediga söndag.
Så klev fler vänner till sconesvännen in genom dörren. Jag skrattade och hon skrattade, och tjejen från workshopen sade ”ja, nu känner vi ju varann” när hon sträckte fram handen.

Sen hade jag trevligt en stund till. Tog en osannolik och vältajmad väg hem med kollektivtrafiken och ser nu fram emot en måndag som jag kanske kan ha lite mer kontroll över.

på väg

Idag köpte jag den. Biljetten.

Jag är i Kanada mellan 15e december och den 10e januari.
Jag kan inte beskriva hur det känns.
Det är inte helt okomplicerat.
Så jag säger bara:

Jag är nästan på väg.

passform

(bild från Pernillas hemsida)

Pernilla Svenre är en designer som jag beundrat länge. Men jag har fruktat hennes vackra plagg. De har inte varit för mig.

Skira, långa, kroppsnära, vackra och genvägen till att få mig att se ut som ett mumintroll.

Men idag gästföreläste hon på Röhsskas stickcafé och berättade vilken sorts sensualism hon är ute efter att efterskapa. Och hon nådde mig.

Det låter så satans fånigt, men jag provade en kappa som jag tittat på många gånger, men aldrig vågat prova. Jag såg varenda kurva. Jag förstod att det var meningen och plötsligt såg jag det:

Jag är vacker.

Inte på alla sätt jag önskar och självbilden, självkänslan och självförtroendet drar fortfarande åt olika håll om olika saker. Det är en inre dragkamp mellan självhat, kompetens, inkompetens, fulhet och skönhet som gjort ont länge nu. Och alla masker jag har satt utanpå börjar bli tunga att hålla upp.

På ett stickcafé bland garner, tanter och sorl satt jag nära till tårar, för skönheten i Pernilla Svenres konstverk, som alltid hånat mig från sina galgar, sa mig plötsligt att jag var vacker. Faktiskt.

Yasuragi

Man kan klicka på bilderna. Precis så här vackert, underbart och välgörande var det.

snart

Bara för att göra er avundsjuka; Hit ska jag idag.

kasta pärlor för barn

Drömshopping med chefen. Vi blåste 3.500 kronor på en halvtimme på Panduro och In-ex. Pärlor, pärlor, pärlor, band, tråd, snöre, nålar och mera pärlor. Ja, det är sant: Vi gick på Panduro med k-u-n-d-v-a-g-n!

-reklamavbrott-
På lördag har jag nämligen hand om en smyckeverkstad på Röhsska museet. Det är designdagen. Öppet för alla och hur kul som helst.
---

Jag får betalt för att göra smycken, visa andra hur jag brukar göra smycken och ha roligt. Nog för att jag har arkitektexamen, men om jag kan använda den till att leka på jobbet då och då så är ingen gladare än jag.

Ace

Jag har en ny kompis. Jag kallar honom Ace.

De jag köpte honom ifrån kallade honom Acer Travelmate 8104 WLMI, men jag kallar honom Ace, for short. Jag behöver Ace. Jag har behövt honom länge. Han är efterlängtad. Ikväll har stickningen svår konkurrens av alla programinstallationer till Ace, och en massa lek och tester av hans färdigheter.

Just nu skriver jag med Ace i knät sittande i en skön soffa. Pinnstolen framför stora burken får känna sig ensam ikväll.

Lisa hjärta Ace lika med sant.

ungefär

Morgonens bussresa bjöd på underhållning. Den unge mannen bredvid mig, i galna dreads och trasig jacka pratade i mobiltelefon. Jag hörde förstås bara vad han sa, och det var märkligt.

-näe, jag har aldrig varit där, men jag blir nog som hemma mesamma
-...
-tja, fem minuter kanske, jag vet inte vilken väg den här bussen tar
-..(blir nog avbruten)
-fan nu svängde han! Jag hoppar av! Vad är portkoden ungefär, så jag kommer in typ?

Hoppas han typ kommer in med den ungefärliga portkoden.

När vi passerade internationella skolan lämnade en far sin lille son vid grinden. Sonen vände sig om och gav fadern en slängkyss med hela handen, och jag tror hela bussen log.

sticksår

Det är ett papercut. Ett så där fånigt litet sår som man borde hånskratta åt och sen riva och klösa i bara för att det ska bli något att ta på allvar, typ. Men det gör så svordoms ont så litet det är.

Det sitter bredvid nageln på utsidan av vänster tumme. Bra, för vänstern använder jag ju bara en tredjedel så mycket som högern, eller?

Nej. Jag har problem med min hobby, min meditation, mitt sätt att känna mig ledig. Jag har problem när jag stickar. Jag håller på med ett par vantar, och det lilla irriterande såret sitter precis där jag hela tiden petar med stickan på vänstertummen hela tiden. Aj.

Jag ger inte upp. Nu har jag satt tejp på. En avig, en rät.

nytt måste

sötaste sötaste bunnysar. Nät-serie som varmt rekommenderas. Jag hittar spridda Eddie Izzard-citat, hänvisningar till filmer av bl a Tim Burton, lite Tori Amos-kärlek och någon slags mycket klok nonsens-attityd. Me like.

Visst ja! Det måste också tilläggas att det var fantastiska Erik som tipsade mig om Bunny! Tack Erik!

färdig

Jag har avslutat mitt livs andra stickprojekt och det blev så HÄR fint! Gissa om jag är osmakligt stolt? Mönstret kommer från Knitty. Jag lade med bilder därifrån att jämföra med. Jag har fler hakor än deras modell (Var nu de kom ifrån), men jag har större bröst också så det kanske jämnar ut sig.




På (Röhsska Museet) där jag jobbar pågår just nu utställningen DoRedo. De är BÄST! Allt jag kan säga är att ni måste titta på hemsidan, köpa boken och bli inspirerade. Jag ska ha visningar och workshops på det här, och jag fick vara med på deras egna workshops i helgen. Titta vilken fin det blev:

Mössa med 3D-skalle gjord av en gammal polokrage. Yeah.

perrong

Jag passerar en ung man som drar papperet av en bukett med röda rosor. Han ler förväntansfullt när han lyfter blicken. När jag så småningom stannar hamnar jag bredvid en mamma med en liten dotter, som ska fira sin födelsedag, kanske sin femte, i helgen. ”Visst då ska pappa vara med då mamma? Visst då ska han vara hemma hela helgen och på kalaset visst då?” tjattrar hon lyckligt och dansar kring sin mors ben. Jag och mamman utbyter ett leende. Vi står vid samma pelare och vänder blicken åt samma håll som alla andra. Kommer det inte snart?
En kille i kort militärjacka och väldigt smala stuprörsjeans som sitter långt ned på rumpan står och gungar i takt med vad det nu är han har i hörlurarna. Hans långa lugg guppar på hans näsa och handen med alla armbanden trummar mot låret. Blicken är långt borta i horisonten och ett leende försöker smyga sig fram över hans ansikte. Hela hans väsen utstrålar förväntan.

Det står fler människor med blicken i fjärran omkring oss. Alla slänger otåliga blickar på klockan som hänger över våra huvuden. Det känns som om den visat nitton och femton i evigheter nu.

Så ramlar minutvisaren ned till sexton minuter över sju, och precis i tid rullar det in till perrongen. Alla vi som stått och väntat blir översköljda av en våg av resenärer. Ljudet av rullväskor och fottramp är allt som hörs. Ja, och så födelsedagsbarnet bredvid mig när hon äntligen får syn på sin pappa. ”Pappa, pappa, pappa, pappa!” Han släpper sin rullväska bakom sig och hukar sig för att ta henne i famnen. Hon håller på att välta honom, men han fångar henne, reser sig och de snurrar runt och kramas. Jag hör inte vad den lilla säger längre, men munnen går i ett, i ett och jag gissar att det handlar om kalaset.

Alldeles intill mig möts två mörkhyade män som talar ett afrikanskt språk som klingar mjukt, melodiskt och obegripligt i mina öron, men glädjen går inte att missförstå. De tar först artigt i hand, men drar sen varandra till sig i en hjärtlig omfamning med ryggdunk. ”Så jävla kul att se dig kompis!”, liksom.

Mot mig kommer så en ung kvinna vars leende växer i takt med att hon kommer närmare. Hennes söta, bruna, broderade kappa börjar flaxa runt hennes ben när hon tar några springande steg för att försvinna in i armarna på mannen med rosbuketten. Kyssen är lång, innerlig och lycklig. De har verkligen saknat och längtat.

Pojken med stuprörsbyxorna är lika lycklig. Han har fått en rosahårig flicka i tyllkjol i famnen och deras kyss är minst lika förälskad, men verkar lite blötare än det första parets. Människor som passerar dem ler lite generat och tittar bort, för de unga tu ser ut som om de äter upp varandra. ”Suck face” är ett passande uttryck för att beskriva deras passion.

Så kommer hon då, mitt välkända ansikte i mängden, med capen jag köpte åt henne i Florens slängd över axeln – mamma. Vi kramas och ler och sen plockar vi upp samtalet vi aldrig avslutar. Jag berättar om barnen jag träffat på jobbet och hon berättar om sin nya lägenhet, och på ingen tid alls känns det som om hon redan varit här hur länge som helst.

En stressad man i rutig kavaj tränger sig förbi oss och rusar in på stationen, med sin mycket slitna rullväska slamrande bakom sig. Han ser trött och irriterad ut. Jag kommer på mig själv med att tycka synd om honom. Det känns som om han har missat något väsentligt, då han i sitt stressade tillstånd uppenbarligen missade magin. Magin som laddar hela centralstationen när ett tåg rullar in. All längtan som upplöses i intet när folk återser varandra, all glädje, alla möten. Med eller utan kyssar och rosenbuketter. Mammor, pappor, kollegor, vänner, barn och kärestor. Glädjen känns väldigt äkta på en tågperrong.