299 kronor per kilo

...stod det på skylten på ICA maxi att de tog för hjortkött.
Med det i åtanke har vi lite roligt åt att det här är vår nyårsmiddag:

Gott nytt år!

...även den lokala pizzabagaren hälsade detta med middagen igår.

slutet gott, allting gott

Så var julen över. Julbord fyra dagar i rad. Bilresor på 5 mil enkel resa fram och tillbaka lite hit och dit. Julklappsutdelning lite då och då... Nej, jag gillar inte att hatta runt så här för att fira jul. Det här var bannemej sista gången. Jag blir på dåligt humör, lättstött och trött, och det förtjänar inte någon av de jag hattar emellan. Alla gör sitt bästa. En del stunder har varit underbara. Men jag är trött. Och sur. Och magen hatar mig för all julmat jag stoppat i den.

Julklapparna var bra. Maten var god och människorna snälla. Julklapparna jag gav bort blev väl mottagna och många kramar och tack och leenden blev det.

Finaste julklappen fick jag av min finaste. Han har Snidat En Virknål! I hjorthorn och trä! Den är fin, den är lagom, den är perfekt, den är fantastisk!

Nu ska jag äta något annat än julmat och undra hur jag ska göra 2008 mycket bättre än 2007. Gott slut allihopa!

fattigt

Det är fattigt med bloggande, fattigt i plånboken och fattigt rent allmänt. Har just stolt visat mina vantar i engelska bloggen dock.

(En länk i kanten kan ta dig dit!)


Jag firar jul i Härnösand och Timrå som vanligt. Jag kommer hem sent på annandagen och det är min nya startlinje. Jag siktar väldigt medvetet på att mitt liv börjar om lite den 27 december. Det känns lättare att få bryta ihop lite nu på det sättet. Jag får lov. Det är okej. Jag kan kalla det jobbig höst och julstress som möts i en bryt-ihop-litegranna. Så kan jag säga att den är Slut sen. Hoppeligen.

Förresten förstår jag mig inte på folk alls längre... På bussen idag pratade en flicka i mobilen om julklappar:
"Alltså, jag vet inte vad jag ska geeeeeee honom liksom! Han är ju inte typ nära heller så... nej jag VET! Skitsvårt! Så nu ska jag på Jysk och köpa nåt billigt som ser dyrt ut! Smart va?"
Och i affären hörde jag en man säga till sin fru:
"Men ta första bästa bara. Huvudsaken är väl att vi köper NÅT och ger dem?"
Va? Vad hände med julklapparna egentligen? Huvudsaken är väl att vi inte köper en massa SKIT? Förlåt, men ju fattigare, desto mer irriterad på slöseriet antar jag. Men jag minns allt att jag hatade det förra året också.

Förresten finns det ett par som får riktigt jättebra julklappar i år också av mig. Och det kanske är just för att jag är fattig? Vet inte, men det läggs mer tid än pengar på klapparna jag ger bort i år. En del av dem i alla fall...

pst...

Jag har uppdaterat mitt vant-mönster så det ska stämma bättre...
Dessutom ligger mönstret på en fantastiskt fin halsduk som jag komponerat uppe nu!
www.visalisadesign.blogspot.com

Håll till godo!

fluffmonster

Jag har aldrig sett sån dimma som legat häromkring under natten. Som i ett fluffigt ulltäcke har vi varit insvepta. Det börjar lätta nu och det är nästan som om dagen har två soluppgångar.

Jag stickar. Jag lever. Stickningen hamnar nu mest i min engelska blog då det är den jag länkar till från Ravelry, så se till att ni bevakar båda om ni inte vill missa något. Det verkar lite krångligt att jag har två bloggar, men jag har mina anledningar...
Just nu ska ni titta i den bloggen för att få se hur fin tröjan blev, och för att få en titt på min fluffiga basker, som kan bli bra... men just nu liknar den mest ett Fluffmonster.

Och förresten: TACK för allt ni delat med er om era dammråttor. Det hjälper faktiskt. Tro det eller ej, men kvittona är sorterade! Ett steg i taget som det heter...

dammråttor

Jag är en tudelad själ. Till och med en psykolog har kallat mig konstig. Mina två poler ligger väldigt långt ifrån varandra men jag trodde ändå att de skulle få plats i en samlad, hel och välfungerande person. Så dumt. Det är svårt att vara bäst i världen och värd mindre än ett dammkorn - samtidigt.

Får jag beröm slår jag ifrån mig. Får jag kritik tar jag åt mig. Aj.

En vän sa något härom dagen som jag tänkt på sedan dess. Jag har så kloka vänner. Det är inte ordagrant citerat, men fundera på det här:

"Du kan ju omöjligt räcka till när du jämför dina sämsta sidor med det bästa hos de omkring dig. De har ju också städat innan de får besök. De ler ju också och säger "jotack bara bra", fastän det kanske är lite kaos och skit hos dem också. Du kan inte jämföra dina dammråttor med deras nytorkade soffbord!"

Jag har länge tänkt på talesättet "Avundas inte din nästas lycka, ty du känner inte hennes hemliga sorg". Tänk så sant det är.

Så här kommer mitt avslöjande: Just nu är det jättestökigt hemma hos mig. Jag har dammråttor under soffan. Det står disk i vasken, för jag har inte plockat ur min lilla diskmaskin. Jag har kvitton att sortera och pappershögar att rensa i. Jag äter dåligt och tränar för lite. Och för allt detta och lite till har jag väldigt dåligt samvete, nästan ångest, över att inte räcka till.
Den halva av mig som är bäst i världen säger till mig att du antagligen också har en dammråtta eller två hemma. Den andra halvan tror att du är mycket bättre, duktigare, vackrare än jag.

Kan inte du berätta lite för mig om dina dammråttor, så kan jag kanske orka ta itu med några av mina?

ny uppläggning

Jag lärde mig ett nytt sätt att lägga upp min stickning härom dagen och jag har i min engelska blogg lagt upp en liten "hur gör man". Nu finns den bara på engelska, men med bilder! (Tack Ingrid som fotade)

ravelling

Jag hade rätt! Ravelry är fantastiskt! Jag listar projekt och önskelistor, idéer, grupper och galna idéer! Inspiration mina vänner! In-spir-a-tion!

(Ravelry är alltså ett helt community online bara för stickning och virkning. Man blir medlem via en inbjudan, och det är kö för att komma in, men det är värt väntan!)

mössfnatt

Jag har fått mössfnatt! Två mössor till sen den där brunrandiga saken. Först en likadan till men med lite mer ribbad kant. Den ville inte fastna på bild (Jag tror det är för att färgen är helt Galen med stort G) så jag fick smyga på den tills jag kunde fånga in den:

För det andra hände något lite småfantastiskt nu på morgonen - Jag fick äntligen min inbjudan till Ravelry! Jag ska klicka runt lite innan jag berättar hur fantastiskt det är, men förväntningarna är höga!

På fredag håller jag föresdrag om att "sticka på engelska" på Stickfesten. Är du där och lyssnar på mig?

önskelista 2007

Det blir så mycket lättare att lägga den här. Jag tycker att min önskelista säger en hel del om var jag är i livet, mina intressen, min längtan och så... och det är väl det en blog är till för eller? (Ja faktiskt, bara ett g. Blog är fortfarande ett inlånat engelskt ord för mig, och stavas därför med ett g.)

Jag önskar mig:
- ett mer stabilt liv med månadslön och större boende. Går det att slå in i ett paket?
- sånt där jag absolut inte har råd med just nu. Lite lyx. En spa-behandling, en upplevelse utöver det vanliga...
- en bra espressomaskin vars instruktionsbok inte bara är på japanska.
- roliga knästrumpor i stl 37 och tjocka strumpbyxor en storlek för stort (42-44) Vill variera mera!
- Mer Munchkin (Jag har original och Star Munchkin plus expansioner) Det här är ett spel, för er som undrar.
- Presentkort på kläder och garn

Detta för att jag blivit ombedd att skriva önskelista. Egentligen vill jag bara säga "omtanke", gärna ihop med en kram.

Karelia-pipo

Ny finsk mössa, på bara två dagar!

Lea var snäll och hjälpte till med en liten översättning. Jag komponerade en egen liksom, nästan, typ, ribbad kant och vände håll på en av flätorna. Den är ändå lite kort, så jag rekommenderar 7 extra varv (minst) innan man börjar på diagrammet i damstorleken. Garnet är soya-garnet (!) jag fick i present i våras. Äntligen blev det till något fint!

gör om, gör rätt

Blev kär i garn. Köpte garn. Stickade fin provlapp. Var stolt. Valde fläta. Räknade. Mätte. Lärde mig ny uppläggningsmetod. Lärde mig en ny ökning. Lade upp. Stickade. Hatade.

Nu repar jag upp och tar bort en tråd och struntar i flätan. Tänker om. Nu blir det rätstickat och vackert. För garnet är för vackert skiftande i lila för att förtjäna så mycket motvilja som det får just nu.

Men uppläggningen var tjusigt praktisk. En nästan virkad "provisional cast on" (klicka för instruktionsvideo)

Tror du på Gud?

Jag fick frågan härom veckan. Jag svarade annorlunda den här gången. Jag bestämde mig för att faktiskt svara. Det ledde till att jag formulerade en del, även för mig själv. Här är ett försök att skriva ner mitt svar:

”Först får jag förklara vad jag menar med tro. Sen får vi diskutera vad vi menar med Gud. Sen kan du förstå mitt svar.

Att tro är att inte veta. Och eftersom jag inte vet allt är det självklart att jag tror.

Själva ordet tro betyder ju att något är osäkert, och kommer du med otvivelaktiga bevis på att det jag tror inte kan stämma, så kanske jag får ändra mig. Men å andra sidan betyder det också att man inte kan tro fel. Så länge man säger ’Jag tror…’ och inte ’Jag vet…’ så kan det inte vara fel. Någonsin.

Jag tror på att tro. Jag tror att människan har ett behov av att tro på svar till de frågor vi inte kan veta svaren på. Vilka är vi egentligen? Varifrån kommer jorden? Vad är liv? Vi besvarar det med mer lättbegripliga svar. Tro. Tills vi vet. En del av frågorna tror jag alltid kommer att vara obesvarade. Alltså: Jag tror på att tro.

Nu kommer vi till definitionen av Gud. Jag kallar allt det där jag inte kan förklara för Gud, i brist på bättre namn. För Gud får gärna folk att tänka sig en vithårig gubbe bland molnen.

Livets kraft, vad nu den är, existensens essens, vad nu den är, meningen med livet, vad nu det är, går nog inte att sammanfattas med en vithårig gubbe.

På samma sätt som vi får lära oss om vita blodkroppar som ”kroppens små soldater som slåss mot bacillerna” i biologin i skolan, så blir Gud lätt till en person, med känslor, uttryck och handlingar, fastän vi nog anar att det antagligen inte är riktigt så det funkar.

Jag tror på Gud, men jag tror inte att det betyder det du tror. Jag struntar i om han heter Jahvé (Yhwh, Yahwhe, stavning valfri), Allah eller Robert Lind. Jag vet ingenting om honom, men jag tror en hel massa. Men jag tror inte att han är Jesus pappa, och inte att han är en vithårig gubbe bland molnen.

Jesus förresten, har funnits. Men han var politiker. Inte Guds son. Tror jag. Han sade saker ingen annan vågade eller ens trodde i en tid då hans åsikter var revolutionära. Han gick inte att förklara, så han blev till religion. Jag tror att han, Aung San Suu Kyi, Desmond Tutu och andra människorättskämpar är av samma virke, men alla blir inte en världsreligions främste profet. Kanske beror det på när i historien de dyker upp?

Alla människor är lika värda. Älska din nästa såsom dig själv. Det är inte religion för mig. Det är hyfs, uppfostran och i viss mån politik. Men jag tror på det.

Daniel Lemma sade i en intervju att frågan 'Tror du på Gud?' är lika dum, och samtidigt lika självklar som 'Tror du på bra musik?' – svaret är otvivelaktigt ’ja’, men både frågan och svaret betyder olika saker för varje person som frågar och svarar.

Terry Pratchett uttryckte det som att hittills har vetenskapen lyckats förklara att: '…it started with Nothing, and then Nothing exploded'.

Tror du på Gud?
Jag tycker frågan är felformulerad"

dreng eller pige

Det finns massor att skriva i sin blog om.
Men idag handlar det om leksaker. Och om ilska.

Jag är på jakt efter en docka med ett visst utseende av en viss anledning och satt och surfade på diverse leksakssidor för att skaffa mig en uppfattning om vad som finns. Jag hamnade hos Faetter BR och hittade ett hjälpsamt litet sökformulär...

Först blev jag arg på formuläret, men insåg att jag byggt upp ilskan under en lång stund surfandes mellan de väldigt rosa och de väldigt blågrå avdelningarna.

Jag var liten ganska nyss. Jag lekte med bilar. Jag lekte med dockor. Jag läste serier. Jag älskade lego. Jag utgår ifrån att ungar idag fungerar ungefär på samma vis.

Det här är en urgammal ilska och fler har uttryckt den bättre än jag på andra ställen, så jag lämnar det här just nu, men det är sällan man får sin ilska illustrerad i ett prydligt litet sökverktyg på internet.

tillägg: Förresten går det inte att söka på ordet "docka" hos leksaksbutikerna, däremot på varumärken och kampanjer. Den senaste kampanjen på Faetter BR heter "Kjend fra TV". Är det nån mer än jag som mår lite illa nu?

pirr från magen

Jag fick lite kritik för att jag i historien om han som gjorde ont antydde att kärlek inte känns lika intensivt nu som i tonåren. Det både stämmer och är helt felaktigt. Låt mig förtydliga:

Då låg känslorna så tätt under huden att de nästan gick att ta på. Idag kräver attraktionen ett större djup innan jag ska kalla det för något annat än attraktion. När det pirrar ordentligt i huden idag är det när pirret börjar ända nere i maggropen. Ja, det pirrar nu också, men pirr som bara sitter i huden är inget att lita på, bara att njuta av. Pirr som börjar djupt inne å andra sidan. Som får gro och bli en beständig känsla. En trygghet. Ett djup. Det är intensivt och det är på riktigt. Så är jag kär idag.

Och i den känslan pirrar det sedan ljuvligt skönt - även i huden.

han gick i 8a

Jag minns ofta tonåren som en tid då känslorna låg ovanpå. Mycket var hemligt, men syntes tydligt utanpå utan att vi förstod det då. Kärlek satt i huden och i maggropen. Objektet för ens kärlek var magiskt. En glimt i skol-korridoren kunde väcka en hel fjärilssvärm i magen. På något sätt minns jag den tiden som en tid då jag kände mer och analyserade mindre.

Ibland saknar jag intensiteten i tonårens pirrande förälskelser. Ibland är jag glad att slippa dem. Anledningen att jag plitar ner det här nu är för att ett spöke från mitt förflutna har dykt upp. Det är himla roligt faktiskt.

Som så många andra finns jag på Facebook, och där i raderna av namn och ansikten hittade jag ”den första som gjorde ont”. Den här människan var hela min värld när jag gick i sjunde klass. Jag var tretton år den våren. Jag kan nog fortfarande teckna från minnet hur han sitter på fotot i skolkatalogen. Till och med ansiktsuttrycket i det fotot minns jag. Samtidigt som jag inte har en aning om vem som satt bredvid. Det här är pojken som fick mina öron att ringa hela lektioner genom att säga hej. Vem vet hur många tyska glosor jag missade att lära mig, bara för att jag sett hans leende rasten innan? Hans namn stod klottrat överallt i mina block och böcker. Ibland satte jag mitt förnamn före hans efternamn.

Vi bodde i en småstad. En stad där man som tonåring inte betedde sig hur som helst. En stad där skvaller inte var skvaller utan en blandning mellan underrättelsetjänst och direkt kommunikation. Vem du sa saker till, hur du sade det och vilka du räknade med skulle få höra det i andra hand var hela våra liv. Jag fixade det inte utan var ofta miffot som sa saker rakt ut, när alla så väl visste att man inte gjorde så. Varför? Ingen aning.

Så jag sa det till honom. Jag sa hur det kändes att se honom. Hur magen knep när han sa hej. Hur en hel dag fladdrade för att vi pratat på morgonrasten. Vi ringdes ett par gånger och pratade i timmar. Jag var så kär, så kär att hela huden kittlade.
Till slut sa jag även att vänskap inte räckte. Att jag ville mer. Hans blick blev fundersam och allvarlig och han sa att han måste tänka på det. I en vecka tänkte han. En smärtsam vecka där allt jag såg i korridoren var hans bakhuvud när han försvann bort. Han undvek mig, ända till lördagens disco på vanliga stället.

Jag stod utanför kiosken medan bästisen köpte lakritspatroner för en krona styck. Då kom han gående mellan borden. Jag visste att han sett mig. Att han var på väg mot mig. Men hans blick var fortfarande någon annanstans, hela vägen till där jag stod, och jag visste vad som skulle komma.

Han tog båda mina händer. Det minns jag mest. Det var också något man inte gjorde i den lilla staden och jag darrade, darrade, darrade där jag stod. Jag minns konstigt nog inte orden. Ingenting av vad han sa. Men han sa att det var vänskap eller ingenting, och jag minns att orden var vänliga. ”Jag tror vi ska nöja oss med att vara vänner…” tror jag att han kanske sa. Det hade tagit honom en vecka att komma fram till det. Kanske är det först nu jag fått reda på hur han tänkte den veckan. Jag gick hem. I tårar. Utan lakritspatroner. Och mina händer och underarmar brände där han hållit i mig.

Idag kan vi skratta åt minnena. Idag kan vi säga allt man inte vågade säga då. Han var den första som gjorde ont och därför kan vi kanske bli vänner nu?

Det har varit omtumlande dagar för den här lilla bloggaren. Många nya människor och några gamla som åter kliver in i mitt liv. Och för första gången på länge står jag med öppna armar och vill leva så mycket jag bara kan igen.

coucoucoucou

Jag ska försöka skriva ner allt som hänt veckan som gått, men jag tror inte jag har ord för det ännu. Jag har varit deltagare i Pla(y)ce - en konferens om arkitektur och barn/ ungdomar med deltagare från 9 länder... Men en sådan beskrivning låter så torr.

Jag har varit med om en helt fantastisk vecka! I min desperata ensamhet fanns plötsligt en hel delegation som arbetar med precis det jag vill göra, på tusen olika sätt! Överallt! Jag har fått vänner för livet och inspiration som jag hoppas ska leda till nya stordåd.

Och som en bonus så får ni en video: Mina nya palestinska vänner lärde mig den här visan, och popvideon till den är precis så glad, märklig, främmande, hemtrevlig och festlig som hela den senaste veckan varit!

Barnboksförfattare eller skoputsare kanske?

Läste en intervju idag där den intervjuade förklarade att han lämnat jobbet han älskade för att han höll på att fundera sönder det. Han stressade och orade sig tills det närmast liknade en apatisk handlingsförlamning. Då gjorde han något annat tills han längtade tillbaka.

Nu undrar jag vad mitt ”något annat” är.


Förresten finns det inte en enda knapp i min stora stash som passar på min kofta... Det blir till att gå på knappjakt.

En sak i taget

Nej det är inte så enkelt, samtidigt som det är just det det är. Jag svor elaka ramsor åt en kommentar på mitt förra inlägg, för vore det så enkelt så vore det ju så enkelt... liksom.
Nej det är inte så enkelt, samtidigt som det är just det det är.

Jag sitter lite fast i tankemönster, samtidigt som jag ju så väl vet att det är jag som måste bryta dem. Jag får hjälp. Jag vågar se alltihopa nu.

Men snälla säg inte att "Det är väl bara att..." - för det är inte så bara.
Samtidigt som det är just det det är.

Idag har jag i alla fall kommit loss i flera ändar samtidigt. Det räcker inte för att trassla sig ända fram till knuten, men några måste-nystan är utredda, utpratade, avlastade och gjorda.

Som en liten bieffekt av detta röjande har jag nu två påsar böcker jag aldrig mer kommer att läsa vid mina fötter. Jag ger dem till loppis. Jag rensar ur. En sak i taget, ur mig, ur mina tankemönster, ur min bokhylla, ur min lista...

En sak i taget. Så enkelt Kan det vara.

(Till er som tycker att jag skriver kryptiskt och avhugget - Det är så just nu. Det kommer nog stickningar och andra betraktelser när några tankar landat. De måste få flyga runt så här just nu. Jag bara lastar av lite här.)

Framåt.

Huvudet är pressat och stressat. Tankarna är tvingade, tvingande. Samvetet är tungt och kliande, irriterande som en stor, fuktig yllefilt som kastats över mig. Yllefilten luktar gammalt och unket också bara för att göra liknelsen komplett. Forna synder gnager genom att visa på mönster jag är rädd att upprepa. Jag tror mig bli sämre av erfarenheterna i stället för bättre, hur bakvänt det än må låta.
Må sämre, prestera sämre, sitta fast, stirra i väggen...

Ibland är jag loss. Med tänderna i en macka täckt av nyplockade, smörstekta kantareller slappnar kroppen av. Med en kattunge i knät dansar tankarna runt i glada minnen i stället för att stå och skämmas i hörnet med all min oro.
I en oas, nästan ute på slätten, bland kattungar och kantareller minns jag ibland hur fantastiskt bra Jag är.

Det känns osm om jag sitter fast i mycket gammalt än, men ibland får jag glimtar av vägen framåt och jag längtar faktiskt efter att få ta av mig dumstruten och ta ett stort kliv ut ur oroshörnet, ut i en värld där jag får plats.

Jag, i ordets allra bästa betydelse.

facebook

Jag föll för trycket. De som vet vad jag heter kan nu hitta mig på facebook.com.

rough around the edges

Den här låten får mig att gråta just nu. Bra gråt.
Det här är bara en smak-snutt, men kolla gärna upp Teitur. Han är bra. Teitur – Rough Around the Edges

Hallå?

Jag är lite disträ när jag ringer på porttelefonen till min egen lägenhet i stället för att slå portkoden. Jag är lite disträ när jag faktiskt står där länge nog för att hinna undra varför ingen svarar och öppnar, innan jag inser att det är jag själv som inte är hemma än.

Nu skakar Asterix och hans galler av rädsla, för nyss föll himlen ner.

I nio år har jag bott i Göteborg, och regn är något jag tycker mig kunna rätt bra nu. Alla sorters regn känns som hemma för en göteborgare. Små droppar och stora droppar, fuktig dimma och regn som på något underligt vis faller rakt upp i näsan på dig (även kallat horisontellt regn). Men aldrig har jag varit med om något som ens liknade skuren som föll nyss.

Nu bara regnar det. Men nyss…
Nyss föll himlen ner. Inte i droppar, utan i ett tjockt sjok. Inte snett, utan rakt ner, för en orkan hade knappast orka ändra riktning på så mycket vatten. Först var det bara en kraftig skur, och jag tittade fascinerat ut genom fönstret. Sen blev den kraftiga skuren kraftigare, tills det i några sekunder (kanske bara 10) var som att titta ut på en undervattensvärld och fönstret var glaset till ett akvarium. Kompakt vatten. På väg neråt.

Parkeringen bakom huset är översvämmad, men vattnet håller redan på att rinna undan. Det vara bara att brunnarna inte hann med att leda bort allt medan sjoket föll.
Aldrig förr har jag varit så under ytan som nyss, utan att kalla det för att bada. I några sekunder bodde jag i en dykarklocka av tegel.

Du kan komma fram ur ditt gömme nu Asterix. Himlen sitter där den ska. Nu regnar det bara. Utav bara he…

ruttet

Hade mitt liv varit en tecknad film i morse hade en brungrön, dimmig slinga kommit krypande i luften, ut genom köksdörren och kittlat mig under näsan. Jag registerade halvt om halvt att luften blev lite kvalmig. Mitt nytvättade hår kring ansiktet kunde inte riktigt överdofta en dödens stank från skåpet under diskhon. Ruttet. Brungrönt. Läbbigt. Äckligt. Men bara som i en tunn slinga, utspätt av vardagens alla normala dofter, som gjorde att det tog en lång stund innan jag kom att tänka på morötterna. Morötterna som jag skalade för ganska precist en vecka sedan och vars skal jag sedan slängde i en nästan helt ny soppåse under vasken.
Morotsskalen hade genom metamorfos slutat vara orangea strimlor, och var nu istället brun vätska i botten på sophinken. Efter att påsen var slängd, hinken urdiskad och fönstret öppnat var inte doften någon slinga i luften längre. Det ruttna hade lagt sig som en hinna runt mig och jag fick ta en dusch till innan dagen kunde starta.

Nu doftar min värld av balsamerat, mjukt hår och ylangylang-skrubbad hy. Nu kan jag återgå till att med blyertspenna flytta väggar i ett märkligt hus, till att läppja på mitt nybryggda kaffe.

uppdrag

Jag försvann lite nyss. Jag försvann till en villa utanför stan där jag mätt varenda vrå, krupit in i varje hörn och fört in alltihopa i en ritning. Jag fick ett uppdrag nämligen…

Det var ju arkitekt jag utbildade mig till, och nu är det också arkitekt jag är. Ombyggnadsritningar för en villa håller på att växa fram. Det är väldigt spännande, men det får bli lite färdigt innan jag visar er något.

Det händer annat ibland som jag skulle ha velat blogga. Jag ser en kuf eller en situation som jag formulerar och beskriver i huvudet, men sedan har det inte blivit av att det plitas ner och hamnar här. Men jag har börjat se mina inlägg omkring mig igen, så kanske det blir några nya ord, i rätt ordning, en ordning som beskriver och berättar igen , här snart.

Till dess ritar jag hus. Tänka sig.

medan lille krigaren sover...

...sitter jag här och ser tillbaka på en intensiv men fantastisk vecka tillsammans med min lille gudson och kusin. Första dagen rivstartade vi på Liseberg, men där glömde vi ta med kameran. På de andra ställena vi var tog vi i alla fall lite bilder, så i stället för en tårdrypande vacker text om kärleken till en frågvis, smart, påfrestande, underbar, fantastisk liten kille så får ni i stället titta på foton. Här:
(Klicka för full storlek som vanligt)

Lekobuslandet på Hisingen var en stor succé! Klätterställning att gå vilse i och bollar att skjuta i kanoner. Kusin var saligt lycklig.

Slottskogen. Här är en bild bara till mig eftersom jag kom ihåg varför jag älskade getter. Jag vill ha en get.

Man kunde klappa söta grisar också. Gris till vänster. Kusin till höger.

Älgarna fick man inte klappa, men de låg nära staketet och fastande på fina bilder.

Hela helgen var vi på landet och lekte med kattungar (Den sötaste på bild här. Det finns tre till. Är det nån i närheten av Göteborg som vill ha en katt förresten? De har nån över...)

På landet kan dessutom nioåringar få chansen att få köra tuff fyrhjuling och skjuta pistol. Klart häftigt alltså. (Vahettere liksom det LÄR han ju bara berätta för sina kompisar vahettere när han kommer hem liksom!) Dessutom spanande vi på hjortar i hägn och hjälpte till lite med att bära in veden... men mest gosades det nog med kattungarna.

Imorgon åker min lille krigare hem, och ni får vänta ett helt år på att höra mig skryta om vilken ljuvlig unge han är. Faktiskt.

den lille krigaren

Liten kusin på besök igen. En vecka om året blir det. En tradition jag håller hårt på. Men lite ändras år från år. Ena året är han fyra, ställer frågor om allt. Ett annat år är han sex år gammal och vågar åka flygande raggarbilarna på Liseberg för första gången. I år är han nio och ställer fortfarande frågor om allt. Inget är tufft nog åt denne orädde yngling... Tills vi kommer till karusellerna. Det är fortfarande Jukebox, med sina flygande raggarbilar som är roligast. Glädjen i att utmana sina gränser har den lille fegisen vuxit i från och till och med Slänggungan där treåringarna hojtar förtjust snurrar för högt över marken. Ja, jag gnäller faktiskt lite över detta för något är förlorat. Jag tvingar förstås inte upp barnet i karuseller, men när försvann den modige lille krigaren som skulle prova allt han var lång nog för att åka? Dagen på Liseberg blev jätteskojig och blöt (Vi åkte Kållerado) men kortare än vanligt, för klockan fyra var karusellerna slut. Vi hade åkt alla hans tre favoriter minst fem gånger styck. Det är något märkligt med barn som vill gå hem från Liseberg?

Men så ikväll satt han och tittade på filmen Willow med mig. Gammal, söt fantasy där bebis-prinsessan blir räddad av den lille hjälten. Och det glödde i de nioåriga ögonen, som längtar tills han förstår Sagan om Ringen, som hittills är filmer och spel för honom. Jag upptäcker att min lille karusell-krigare har blivit en fantasyälskande bokmal som helt kan försvinna i sagornas magi! Helt underbart! Dessutom gillar han brieost på kex och är sötast på alla vis.

Hellre böcker än karuseller faktiskt. Min lille krigare hittar nya gränser att utmana, nya äventyr att ge sig ut på, fast inte på så höga höjder som bergochdalbanor.

med hopp om åska

Köpte nya örhängen. Små garnnystan med stickor i som dinglar i öronen.

Tvätten är sorterad, ångesten undantryckt, räkningarna betalda och stickningarna packade. Ser fram emot några timmar på tåg till Stockholm imorgon. Jag tänker så bra på tåget. Där ska maskor stickas och tankar tänkas.

Kanske inspirationen plötsligt slår ner som en blixt från klar himmel. Kanske ligger lösningen på problemen här i mitt knä så som jag alltid misstänkt.

Förresten ger en full torktumlare lika mycket ludd som volymen på en strumpa i stl 36... Kanske är jag nära lösningen på gåtan med de evigt udda strumporna?

hejdå Harry

Jag har läst sista boken om Harry Potter. Om ni inte har gjort det måste ni sluta läsa nu.

Jag varnade er. Fortsätter ni läsa nästa stycke kommer jag att avslöja alldeles för mycket. Det här blogg-inlägget är en spoiler av stora mått. Jag lägger in en bild som buffert-zon här. Läser ni nedanför den får ni skylla er själva. Seriöst, även om ni inte tänkt läsa böckerna, men det finns en chans att ni ska, läs inte nedanför bilden.

Så var det över. Den sjunde boken om Harry Potter ligger där på soffbordet, utläst, död som en uttjänt portkey, vad nu de kan heta på svenska. Jag har läst dem alla (på engelska) och varje gång kastats in i en värld som för mig blivit mycket levande. Serien lever upp till mycket av både de förväntningar och de besvikelser man kan tänka sig efter den uppståndelse de orsakat. Det är en magisk värld. Karaktärerna du får lära känna i den blir mycket verkliga och kommer dig nära under resans gång. Men precis som alla långa serier, i världar som lyder under andra naturlagar än våra egna, blir förklaringarna allt längre och allt mer långsökta ju längre in i världen man kommer. Se på Star Wars där de sista filmerna handlade mer om politik än om action, Matrix som började som en filosofisk fråga men som slutade i medioker sci-fi… Listan kan göras lång. Så också i Harry Potters värld. Rowling lyckas inte täppa till alla hål för att göra historien om en parallell magisk värld helt vattentät. Efter sista boken har hon väl i och för sig knutit ihop storyn, men många trådar, livsöden och trollformler har hon låtit hänga osagda, oavslutade utanför the Deathly Hallows.

Sen är ju Harry så dum! Jamen förlåt alltså... Tillsammans med hans vänner är han ute och letar svar på hemska mysterier (som i de flesta sagor). Med sig har han fått sex liknande äventyr dessförinnan, ett arv på tre magiska föremål och en massa förtroende från hela den magiska världen. Sjutton år gammal, med två lika hormonstinna vänner vid sin sida, kliver han ut i ett liv på flykt på väg in i äventyret. Men han missar inte bara det som ligger framför hans näsa många gånger, utan lider av dåligt minne (som tur är kommer han alltid på det i sista sekund, Surprise!) och en förfärligt irriterande förmåga att inte använda sig av tillgängliga medel.

Att som landets mest eftersökte ge sig in mitt i Ministry of Magic, kort efter att alla han kallar vänner riskerat sina liv för att rädda hans, kan faktiskt inte kallas annat än korkat och otacksamt.

Eller: "Nej, vi ser inte till att Kreacher kommer hit och inte kan avslöja nåt för alla inkräktare i huset. För chansen finns att de håller i honom hela tiden och då Skulle Han Kunna ha med sig nån hit…" Vad anses egentligen som den största risken här? Det finns många exempel i boken på tillfällen då åtminstone inte jag är nöjd med Rowlings bortförklaringar. Värst måste ändå vara det ganska krampaktigt komponerade skämtet Voldemort bestämmer sig att ge sig på med Neville Longbottom…

Neville vet att "Ormen måste dö", men stackarn har ingen aning om att det krävs väldigt speciella vapen för att ha ihjäl en horcrux, så hur gör man då? Jo, när Neville står öga mot öga med Voldemort och hans orm och käftar emot bestämmer sig the Dark Lord för att inte döda en renblodig trollkarlspojke, utan att spela honom ett litet spratt. Denne Gryffindor-pojke ska få lära sig att i framtiden ska alla sorteras in i Slytherin House på skolan (Ett öde värre än döden eller hur?), även Neville, och kallar därför till sig sorteringshatten för att demonstrera sin briljanta idé...
Hur dum är denne tidernas bäste trollkarl egentligen? I bok två var det just sorteringshatten som blev hans fall eftersom Harry kunde dra ett magiskt svärd ur den. Och mycket riktigt kan Neville, trogen Gryffindor som han är, smidigt få tag på Gryffindors svärd som (nämen!) är ett passande vapen för att ha sönder en horcrux.

När flera av mina älskade karaktärer i en underbar saga råkar ut för situationer, som till skillnad från många andra snitsiga lösningar från Rowling, känns krampaktigt konstruerade för att få det att gå ihop blir jag lite ledsen.
Det vita rummet man kommer till i tillståndet mellan liv och död känns lite… uttjatat. Men det är klart att man måste få till samtalet mellan mästare och lärling (Dumbledore och Harry) i slutet av boken. En sådan petitess som att Dumbledore är död kan inte stå i vägen, och så vinner Harry över döden med sitt rena hjärta och goda intentioner. Med all sagornas symbolik är det snyggt ihopfogat, men varför det vita stationsrummet på dödens tröskel? I Matrix kallades det ett blankt dataprogram och det känns… långtråkigt som idé.

Många livsöden knyter Rowling ihop snyggt. Att Snape inte var ond gläder mig trots min förtvivlan över att en av de mest välskrivna karaktärerna var tvungen att sätta livet till. Det är fantastiskt av en författare att ge en karaktär en sådan balansakt som Snape haft genom sju böcker. Och få sidokaraktärer har genom litteraturhistorien fått så hängivna fans.

Förutom de lite krystade förklaringarna på några ställen så är det några frågor som jag inte fått svar på alls efter bok nummer sju. Jag undrar följande:

- När Nagini bet Snape satt Harry bakom en tunna och såg vad som hände dels genom Voldemorts ögon, men delvis också genom en springa i väggen. När ormen inte längre var skyddad av sin magi-bubbla hade Harry kunnat ta sig in och döda ormen (horcruxet) OCH rädda Snapes liv. Var Nevilles hjältedåd med svärdet viktigare än Snapes liv? Verkligen? (Kanske är det min jag-vill-att-Snape-ska-leva som talar här, men jag tyckte ändå att scenen var för snabb och okomplicerad för någon som Snape) Snygg touch dock att Snape ber Han-Utan-Näsa att få leta efter Potter om och om igen direkt då han ser Ormen vid Voldemorts sida.

- Vem är rektor på Hogwarts 19 år senare? Att Neville skulle bli naturbiologilärare hade jag kunnat räkna ut med bakdelen, men eftersom det inte är Harry så måste jag ju undra vem som sitter i Dumbledores kontor? McGonagall?

- HUR kan ungarna sitta och diskutera i veckor att Dumbledore har gett dem för få ledtrådar, när de sitter med varsin present de ärvt i fickan? Hermione verkar åtminstone ha läst sin bok, men verkar mest ha sett det som ett Soduku, nåt att fördriva tiden med. Harrys snitch gick inte att öppna fastän de fått fram ledtråden ”I open at the close” från den… nähä, då stoppar vi den i fickan och svär lite åt den gamle gubben som gav för dåliga presenter? Hallå?
Hade Tolkien gjort detsamma hade gänget i Sagan om Ringen stått vid Morias portar fortfarande och buttert muttrat att ”Vafan, krävs det lösenord för att komma in, nej då ger jag upp!”

- Varför ropade de inte på Kreacher?

- Varför ropade de inte själva på Dobby?

- Hur hittade egentligen Malfoys sin son Draco inne på Hogwarts efter striden och vad sa han? Och som en fotnot till denna fråga – efter alla BRILJANTA namn i böckerna, varför, åh varför, heter Dracos son Scorpius?

- Varför kunde inte Snape få leva? (Ja ja, Elder Wand bla bla... Men det löste ju egentligen Snape och Dumbledore lika snyggt som Harry, eller hur?)

Allt detta till trots älskar jag sagan om Harry Potter. Skriven på sagornas språk, med sagans symboler kliver den lätt och ledigt mellan generationerna. Det finns många nivåer att läsa dem på. Tycker ni att ni uttömt dem alla, eller att det är barnböcker jag pratar om? Börja fundera på vad folks namn betyder och försök hitta på bättre själva. Om ni inte har läst latin och redan tycker att trollformlerna är ganska självklara - kolla upp dem. Eller rita ett släktträd över alla som någonsin nämns i böckerna och ni kommer att hitta fler av alla de kopplingar som Rowling haft klart för sig från början och som vi hängivna läsare säkert hittat hälften av. Och om ni har börjat läsa serien på svenska; Läs böckerna på engelska i den mån ni kan! (Fast om ni läst den här bloggen hit och läst de sex första böckerna på svenska... får ni som sagt skylla er själva)

Böckerna om Harry Potter är, trots att Snape är död, ett mästerverk. När jag läst har jag varit helt uppslukad i en värld där magi är lika naturlig som tyngdkraft. Det bugar jag för.

Nu ska jag fortsätta läsa Pratchett. Böcker är ju en fantastisk chans att fly Newtons lagar, Darwins teorier och Einsteins motsatser. Jag trivs i världar där allt är möjligt.

Accio Snape!

diamant

Den är stor. Den är underbar. Den är färdig. Ja, den går verkligen att hänga över nästan allting... Särskilt över mig.


(garn: silke tweed. Knappt tre nystan)

tecknat...

...har jag också gjort lite på sistone. Återupptäckte några favorit-tekniker i helgen och la upp ett litet album på några alster.

Här hittar ni albumet.

halleluja!

Det funkar!
Nu ligger ÄNTLIGEN mitt album från resan till Wien uppe till allas beskådan! Ni hittar dit genom att Klicka Här.

Dessutom har jag lyckats få in en spis och jag har till och med kommit mig för att ta bild på den! Önskar jag hade tagit en före-bild, men det gjorde jag ju inte. Tänk er så här:

före.


efter.

intet nytt

Jag har tyvärr inget att blogga om idag. Sjalen är inte uppspänd, spisen är inte köpt, listerna är inte på plats (men köpta). Jag har inget nytt att komma med eller visa upp.

Så för att få nåt att blogga om springer jag nu iväg för att åtminstone hitta en spis!

atjo

Om jag hade en kattunge skulle den nog behöva få heta Atjo... Men i Ingenstans, i Lugn och Ro Någonstans där jag trivs leker kattungarna. Jag var där i helgen igen och blev förälskad på nytt i små krabater. Kan någon hitta på ett faktiskt fungerande botemedel mot pälsdjursallergi snart, så jag får ta med mig en sån här hem!?

före och efter

Jag borde ha gjort ett eget inlägg om midsommar... Om kaliber och fyrhjuling, om lerduvor, kattungar och allergi. Om en fars sentimentalitet (inte min far för en gångs skull), om sill och potatis, om dammig Skåne-flaska och om stulna ägg. "Pang pang, mjau mjau och atjo atjo prosit" skulle det ha kunnat heta. Ja ni hör, det hade varit ett fantastiskt inlägg. Men nu är det för sent på något vis. Roligt hade vi i alla fall!

Men nu vill jag berätta om något annat. Jag vill berätta om ett golv. Ett grågrönt golv som trampats av många fötter sedan 1963. En korkmatta med märken efter någon som gungade på stolen på sjuttiotalet, med brännmärke efter den tappade glödheta ugnsformen Gud vet när... Ett golv med historia skriven i fläckar och repor. Jag försöker säga att det alltså var dags att byta mitt köksgolv.

Ovanpå det grågröna golvet lade vi nytt golv. Som bonus rev vi ut spisen, putsade och fejade... Alltså, min far och hans sambo gjorde faktiskt det mesta. Jag var mest hejaklack tror jag. Jag håller nästan på att få ett helt nytt kök! Det är inte helt klart, men på god väg! Här illustreras med före-och efter-bilder:


före: grågrönt med brännmärke


efter: fint!

Eller man kan illustrera det så här:


före: dynghög


efter: fint!

cashmere doppio

Jag har fått paket! Min hemliga vän nummer fyra, Annelie skickade mig garn och böcker. Först vill jag därför hojta TACK! så det hörs i hela sajberspejs!

Nu har jag nästan fått ett dilemma. Garnet är För Perfekt! Jag vet inte vad jag ska göra med det för det Måste bli något fantastiskt, som jag ska ha på mig och som jag ska kunna säga "Jag har gjort den själv" och "Det är kashmir" om.

Garnet är: Cashmere Doppio (tvåtrådigt) och jag har fått två beiga härvor à 25 gr. Det blir totalt ca 700 meter garn! Så lätt och fint och mjukt är det! Så min tanke är:

Jag gör en tröja, från halsen och ner, och jag börjar med cashmeregarnet. Sen stickar jag det ganska tätt tills det tar slut och så avslutar jag med svart om det behövs. Vad tror ni om det? Det ska Inte bli ännu en spetssjal. Det ska INTE bli nån spetskofta jag aldrig kommer att använda, utan en jättemjuk, tunn, tät tröja att vara stolt över!

Jag har aldrig stickat i ett garn som är 350m / 25 g. Hur mycket garn är det här egentligen?

Och återigen: Tack Annelie!

Hur tänkte du?

Vad hände under ditt svartfärgade, axellånga hår när du ställde dig i kön till toaletten? Den enda toaletten. Hur tänkte du när fler människor ställde sig i samma toalettkö bakom dig? Hur tänkte du när du svepte din kritstrecksrandiga långrock över tröskeln? När du klev in på ställets enda toalett i dina alltför stora svarta kängor och låste dörren bakom dig? Hur tänkte du när du lämnade den kavajprydde mannen utanför och lät honom stå där med jeansen i kors, medan det koppärriga ansiktet blev rödare och rödare av ansträngningen? Visste du att det är jobbigt att vara nödig? Hur tänkte du där du stod framför spegeln, medan tvåbarnsmamman stod och hoppade utanför och oroligt undrade hur hennes barn höll sams i andra änden av lokalen? Hur tänkte du när du lät oss alla höra kranvattnet spola och vi kved i vår kissnödiga misär? Vad tänkte du när du lät tiden gå? Tre minuter, fem minuter, tolv minuter? Hur tänkte du att vi skulle reagera när kavajmannen till slut bankade på toalettdörren i förtvivlan och fick dig att låsa upp? Vad tänkte du att vi skulle tycka om dig när du kom ut därifrån? När vi fick se att allt du gjort där inne medan vi led var att sminka ditt knappt 20-åriga ansikte vitt? Trodde du att vi skulle beundra dina kajalpennetårar? Tycka att du var dramatisk och spännande lille man?

Du lät oss stå på rad och lida medan du målade med teaterkritor.
Vi hatar dig.

jag är mina val

Jag har skrivit bildtexter till 170 foton från Wien i ett album jag tänkt publicera på nätet. Det funkar inte. Jag vill inte göra om det, så resebeskrivning från Wien får anstå.
Ni får nöja er med tre ord: Chokladtårta, ljuvligt, Varmt (Ja, det sista ska stå med stort V).

I stället får jag avslöja att veckan i Glasgow var underbar! Ett och ett halvt år och tre resor till Glasgow avslöjar nog att jag gillar stället. Jag gillar staden, landet, utsikterna, stämningen, språket och kanske allra främst mina värdar när jag är där.

Vännerna E och J är så där riktigt… vad ska jag säga… fantastiska människor. De kanske rodnar och vrider sig när de läser det här, men det må vara hänt. De inspirerar mig. Och inspiration är något jag saknat ett tag. Inte inspiration för ett stickprojekt, en teckning en present eller en komplimang. Sånt har jag gott om. Kreativiteten till det likaså.
Det är en annan inspiration jag laddar mig med i Glasgow: Livet. Vilja framåt. Tro på vägen framåt. Och nej, E och J leker inte psykologer och ”pratar ut” eller helar mig i någon särskilt medveten mening… De bara är.

Ni vet såna där vykort med kloka ord och sånt? Jag vet att jag sett nåt sånt med ”Du är dina val” på. När jag såg det verkade det som ännu en kommersiell plattityd, ämnad för vykort och kylskåpsmagneter, men nu vill jag använda mig av den. Och det är inte platta ord längre. Det är ytterst tredimensionellt och materialiserat när man träffar människor som gjort medvetna val, framåt, till en tillvaro som kanske inte är perfekt, men den är vald. E och J är nöjda med nuet även när de är på väg någon annanstans. Där har vi det.

Det behöver jag. Nuet.

Så mycket oro och missnöje jag lägger energi på… Hur ska det gå? Vart ska jag ta vägen? Tänk om det går åt helvete?

Tänk om jag kunde ta tag i här och nu i stället så kanske det fanns plats i huvudet för svar och inte bara frågor?

Jag skulle kunna berätta om båtutflykt, den söta staden Stirling, Black Books på DVD, Bill Bailey, bokshopping och filmshopping, marknad i Barras… Men jag nöjer mig med att säga: Jag hade det så inihelvitte bra i Glasgow och nu sitter jag och funderar ut en plan för hur jag ska ta hand om och kanalisera den inspiration jag fått.

Framåt. Och det ordnar sig nog.
Och så ska jag sätta upp en lapp med ”Du är dina val” på kylskåpet.

på resande fot (igen)

Undrar ni vart bilderna från Wien tog vägen? Jag också. De sitter lite fast i min dator och jag är inte ens i närheten. Jag är ju i Glasgow!
En vecka med vänner, vackra vyer, shopping och lugna sköna andetag som i sin tur leder till välbehövlig inspiration.

Idag har inhandlats stickbok: Knitting Nature.
Massa vackert som jag kommer att sticka på mitt eget vis. Inspirerad sa jag ju. Att jag är alltså.

Utförligare inlägg utlovas när jag är hemma, inspirerad och har bilder som vill visa upp sig.

error 13 bad image

Programmet vill sig inte så ni får vänta på bilder från Wien ett tag till. Wien var underbart, SAS-strejk och tågförseningar är bajs och elände, men på det hela taget mår jag väldigt bra efter helgens äventyr.
TACK mamma. Igen.

snart tillbaka

Jag åker till Wien med min mamma över helgen.

Trasslade till en hemlig stickning igår, men jag ordnar det på tåget till Stockholm. Jag är pank, men resan är en julklapp. Jag är stressad, men helgen lär hjälpa mig att slappna av. Jag är trött, men det kan gå över om jag får lite inspiration igen.

Jag är tillbaka på tisdag med bilder av Klimts konst, jugend-arkitektur, chokladtårta och förhoppningsvis lycka.

gråt och klagan

Grannens äldsta dotter säger blygt "Hej" när man möter henne i trappan. Det är allt jag någonsin hört henne säga. Grannens yngsta dotter har aldrig sagt någonting. Hon börjar gråta vid åsynen av mig. Hon börjar även gråta när hon får syn på sin syster, sin frukost, en krukväxt, blå skjortor, blomflugor och vardagsrumsmattan. Minst. Det är i alla fall vad jag kan utläsa från vad jag hör från deras lägenhet. Hur orkar de? Hon gråter -jämt-. Nu hör till saken att hon var väldigt tyst som spädbarn. Nu är hon kanske två år snart och det är de senaste två månaderna som hon har gråtit -jämt-. De verkar vara söta och bra föräldrar. Ungen är gullig. Jag tycker synd om... men idag tycker jag bara att föräldrarna ska sätta henne i baksätet på bilen och köra iväg tills hon tystnar, för nu har hon gråtit i två timmar till och från. Jag undrar om de tar illa upp om jag knackar på med en flaska barn-alvedon i näven och undrar om de behöver hjälp?
Grannen som bor ovanpå har en flickvän som sjunger. Högt. Det stör mig också, kanske delvis för att det har gjort mig medveten om hur mycket mina grannar har hört mig under åren jag har bott här. Jag sjunger. Högt. I duschen. Ofta. Men jag sjunger förhoppningsvis lite renare. Och så siktar jag på porslinet när jag kissar. Det gör inte min granne. Jag har hört varenda droppe han kissat ur sig sedan han flyttade in. Dessutom har de sex högljutt. She's a screamer.
Nämnde jag grannarna mittemot med pianot och den lilla terriern som skäller oavbrutet?

Dagar då jag är arg på livet och dessutom har huvudvärk tänker jag att jag verkligen borde bo ute på vischan. Där skulle jag hojta så hela skogen hörde, men kräva att skogen var tyst tillbaka.

Nu började hon gråta igen...

Målsättning

Jag är inte på humör. Jag är less på att få för lite betalt. Jag är less på att inte jobba så jag blir nöjd, men vem orkar lägga 100% på något man får brödsmulor för? Jag börjar titta avundsjukt på kontorsslavars arbetstider, rutiner och lönecheckar. Men jag arbetar ju med det jag vill. Det är inte lätt att byta... Här var jag på väg att säga byta arbetsglädje mot högre lön och tvingas välja antingen eller, men är det inte just arbetsglädjen jag redan börjar sakna?

När jag står inför en grupp som jag ska hålla visning för, föreläsa för, inspirera eller handleda, då är jag fantastisk. Det tycker till och med jag. Men jag tycker att jag på senaste tiden bara får skit för det jag är dålig på, och varken betalt eller ryggdunkar för det jag är bra på. De hårdaste sparkarna mot mig delar jag som vanligt ut själv, men nu är jag less. Jag orkar inte må dåligt längre, så nu måste något hända.

Härmed lovar och svär jag att något ska hända.

Jag kanske måste söka ett vanligt jobb. Kanske deltid för att hitta vidare i den karriär jag har men med mer trygghet bakom? Kanske med något helt annat för att ta reda på om jag trots allt skulle sakna det här, eller om jag kan hitta andra vägar.
Det återstår att hitta den där avtagsvägen, men jag har börjat leta...

Jag vill ha en månadslön. Det är mitt mål.

ny mössa

Ibland är det rolig post som väntar på hallmattan när man kommer hem! Cecilia har skickat en virkad mössa till mig i hemliga vän-cirkelns tredje paket. Visst är jag söt i den?

Tack så oändligt mycket Cecilia! En virk-nybörjare som jag är dessutom mäkta imponerad! Dessutom låg det fantastisk choklad med earl grey-smak (!) i paketet. En liten bit smälter just nu på min tunga i eftermiddagskaffet. Te-choklad med kaffe alltså, visade sig fungera utmärkt!
Jag är fortfarande inte färdig med min väns present så jag sitter här och skäms lite mitt i glädjen över att ha något virkat! (Jag måste lära mig virka bättre...)

med bilder

Här kommer de saknade bilderna!
Först modulkoftan som hunnit så här långt:

Det är nära att den blir ett UFO om jag inte lägger upp nästa modul ikväll, så nu följer den med på stickcafé i afton.

Mest stickar jag ett varv då och då på min diamantsjal i Silke-Tweed som kommit så här långt utan att ha varit på bild en enda gång förrän nu:


Paketet från Marianne var en låda som svämmade över med allt det här:

(Jag funderar i detta nu om jag inte ska sticka nåt i sockgarn snart...)

Och här är ett första försök att fota tröjan jag stickat och designat, men fotot är taget före tvätt, så den ska bli lite mer bestämd i formen innan jag kallar den färdig. Den är i alla fall stickad i ett finskt ull-lin-garn som är helt underbart. Skiftar mellan lila, havsblått och grått och helt omöjligt att fotografera:


Jag har helt enkelt inte stickat så mycket på sistone, men jag hoppas komma igång mer igen i och med stickcafé i afton.

tänk om...

Prestige är viktigare än världsfred. Tydligen. (klicka på inlägget!)

bildlöst

Jag har fått paket från Marianne. Det var garn och te och tvål och choklad och lycka. Jag pep både en och tre gånger när jag drog upp liten skatt efter liten skatt ur lådan. Tyvärr bestämde sig min kamera för att strejka och nu är jag inte hemma så bild får ni vänta på... Men TACK Marianne!

Men det händer faktiskt mer än presenter på stickfronten också.

Jag stickar en sommarsjal. Jag har ingen bild på den heller, men den ska bli fin! Och ni ska få se den också. Dessutom tittar jag då och då på min radda moduler som ska bli kofta och kasnke blir den klar en dag. Jag stickade klart en tröja också, men inte ens det har jag bild på.

Hela det här inlägget är en spark i baken på mig själv för att ta lite bilder - snarast!

fördomsfullt

Jag hörde honom bara säga bara ett par meningar i en mobiltelefon, men det räckte för att få mig att fundera. På mig. På honom. På fördomar. På livet.
Han såg ut som den lyckade studenten. Det kan ha haft att göra med att han kom vandrandes emot mig på Chalmers-området. Chalmerist, välklädd, snygg och med en häftig modell av spejsig mobiltelefon mot örat. Byxorna satt perfekt halvt nedhasade till knäna, med moderiktigt slitet tyg frampå låren. Skjortan var nedstoppad bakom ett fyrkantigt bältesspänne som avslöjade klädernas budget, då det var ett känt och dyrt märkes logotyp som var utmejslat i metall. Solglasögonen dolde ett par ögon som nog mången salongsberusad blondin har drunknat i över ett glas i baren. Och på huvudet hade han lika mycket torrt hårvax som hår i en spretig och kaxig frisyr. Hela hans image sade att han hade hjärnan, pengarna, stilen och räkmackan att glida på.
Men i telefonen hörde jag honom säga:
- Det här är ju inte jag alls! Vart tog bohemen vägen liksom?
Hans självbild var en annan. Något helt annat än den detaljerade fördomsprofil jag just har gjort. Solglasögonen kanske dolde en sorgset vilsen blick snarare än sängkammarblicken? Någonstans sade någon att man inte ska avundas sin nästas lycka, ty du känner inte hans hemliga sorg. Ibland kan det vara bra att få en påminnelse om att alla du möter har minst två sidor, och i de allra flesta fall är de minst lika komplicerade som du.

enklare

Nu ska det vara enklare att kommentera i min blogg. Jag skippade word verification helt. Kolla om det funkar och spamma mig med vad ni tycker och tänker nu!

förändring

Hör i bakgrunden Stina Dabrowski intervjua nån kvinna... Jag såg inte början och jag tittar inte nu heller så jag får nog se efter i efterhand vem det är som pratar. Hon pratar om att hon tog hand om sin fars gamla moster. Plötsligt hör jag henne säga:

- Ja, det var svårt att få hemtjänst redan då.

Ingen reagerar nämnvärt på uttalandet, vilket gör min reaktion än starkare. Vi är alltså helt överens om att det håller på att gå åt pipsvängen med välfärden?

ja just det

Jag har ju inte skrivit om Grötö!
Om hav och sol och vin(d) blandat med sticktanter och garn. Vi var där förra lördagen och några stannade hela söndagen också. Vi satt i solen och stickade. Vi drack vin och stickade. Vi skrattade och stickade. Vi åt fantastisk mat utan att sticka samtidigt, för jag vill inte ha chiliräkor i garnet.

Marie hade ordnat och fixat och alla njöt, skrattade och - ja just det - stickade.
Jag vill bara tipsa alla om att allt blir roligare med gott sällskap, god mat och - ja just det - stickning.

Aja baja?

"Får jag ha verktygslådan?" ber Alfons. "Mmm", säger pappa, "men akta dej för sågen."

Jag arbetar på ”Barnens Byggplats” under Vetenskapsfestivalen och hjälper barn att bygga fågelholkar i långa rader. Det hamras, sågas, spikas, borras och skruvas för fulla muggar och ingen är förbjuden att använda sågen. Alla ska prova!

Jag tänker fortsätta tro på att det är bättre att låta barn kunna ta ansvar själva för svåra eller farliga saker. Lära sig att akta sig, men också att ta risker. Hittills har ingen skadat sig, men om Alfons pappa kom till byggplatsen skulle han nog få dåndimpen.
Alla använder (och aktar sig) för sågen!

nörderi

Gothcon. Mitt första spel-convent. Alla fördomar infriades, men många utmanades också. Jag köpte två kortspel och tre sorters tärningar.

I en gymnasieskola flyttar spelbutikerna, spelföreningarna, spelturneringarna och spelnördarna in i klassrum, grupprum och korridorer. Många är svartklädda med skojiga frisyrer. Många är glåmiga i hyn av för mycket inomhus-luft och många har social förmåga i paritet med... tja... någon som inte träffar så många verkliga människor så ofta. Men här finns också det där som jag kommit att gilla så mycket med en kategori människor som är så mycket mer varierade än vad fördomarna beskriver. Välkomnande, accepterande och fantastiska spelnördar som har inställningen att "Jaså, sån här är du! Intressant!" oavsett hur du är.

Kanske är det andra stereotyper jag umgåtts med och räknats till som är strängare i sin syn på in- och outsiders. Jag vågar av erfarenhet påstå att jag aldrig riktigt accepterats som kultur-tant till exempel. Kanske är jag för ung? Har för få sjalar i lime-grönt? Kan inte Stadsteaterns vårprogram utantill?

Jag vågar påstå att jag definitivt inte är en "riktig" arkitekt. Jag värderar till exempel andras åsikter, tycke och smak aldeles för högt för att passa in i den stereotyp som i och för sig andra än just arkitekter författat för vår yrkesgrupp.

Och jag ser mig inte ens som en riktig stick-tant. Än. Jag hatade till exempel stickning under min barndom, vilket var på det glada 80-talet, och ska inte en riktig sticktant kunna säga "Ja, på 80-talet..." och referera till en annan storhetstid för stickor och garn?

Jag förstår inte figurspelen. Jag spelar bara ett dataspel. Jag hatar att spela Risk. Men jag fick ändå känslan av att det var okej att kalla mig för spelnörd i helgen. Må vara inte fullfjädrad sådan, men minst lika välkommen som de svettluktande pojkar som lekt med tennsoldater i 48 timmar i sträck...

grisskär tussilago

Nu har de krupit fram ur skuggorna. Deras vinterdvala är över. På varje trottoarkant och trappsteg, på bänkar och staket sitter de och kurar och blundar med näsorna pekande mot himlen. Soldyrkarna har börjat blomma. Som grisskära, vinterbleka tussilagos poppar de upp över hela staden. Solglasögon och stor vintersjal, kort kjol och vinterjacka. Dresscode är casual springtime.
Och runt dem börjar restaurang- och barägarna att bygga bon åt dem. Uteserveringar där soldyrkarna kan häcka.

Det är vår. Men jag fryser allt lite fortfarande...

kompromisslusta

Jag har jobbat med en förskola och vad de tycker om sin skolgård. Vi diskuterar plats för plats och bygger modell... En pojke i synnerhet tyckte en hel massa saker idag.
Till exempel:

- Men allt är ju bra för att det är gården ju! Utom det mesta som ju kan bli lite bättre liksom.

Precis. Det är därför jag jobbar med det jag gör.

tilltro

Min närbutik har haft nypremiär. (Hurra!) Min närbutik förestås nu av en trevlig, leende kvinna med sinne för service. Vad som hände i eftermiddags händer inte i verkligheten... Inte den verklighet jag lever i - trodde jag.

Ett paket kaffe. Det är lite panik eftersom kaffet tog helt slut i morse. Och så passar jag på att plocka med mig ett paket juice och en glass (vädret måste snart få ett eget inlägg igen). "Ni tar väl kort?... Inte?... Oj, då får vi lite problem... Jag får komma tillbaka då... Vad sa du? Om jag bor i närheten? Jodå, uppgången humptidum där borta".

Hon föreslog att jag tog det på krita.

Ja, jag förstår att du gapar, men jag är helt allvarlig. Idag, den 25 mars 2007, handlade jag på kredit i min närbutik för närmare 60 kronor. Hon antecknade namn och telefonnummer och så var det inte mer med det.

Jag var tvungen att fråga. Hur går det till? Tja, hon skriver upp mig om jag inte betalar inom rimlig tid och så får jag helt enkelt inte handla på krita mer då...
Tillit alltså? Tänk om det fungerar?

så det så

Under de senaste 20 åren har mängden anmälda våldsbrott ökat med 6% sammanlagt. Under samma tid har bevakningen av våldsbrott i media ökat med 600%. Undra på att vi tror att allt är på väg att gå åt pipsvängen.

När jag var liten klagade jag på TV-nyheterna för att det bara var krig och död och hemskheter. Pappa journalisten tröstade med att säga att nyheterna rapporterar det som är oväntat och ovanligt, det som bryter mot alla mönster. Så så länge det är otäcka saker på nyheterna så borde det betyda att normaltillståndet i världen är gott och vackert. En tanke som tröstar och förklarar.

De nya lekplatserna som byggs måste uppfylla en massa krav på säkerhet så att barnen inte skadar sig, trots att alla som läst om Ronja Rövardotter vet att man aktivt måste lära sig att akta sig för saker. Om man inte utmanar faran vet man aldrig var gränsen går. Hellre skrubbsår på knäna än att inte veta hur, när och varför det gör ont i livet ibland.

mars-väder

Bara de som själva bor i Göteborg kommer att tro mig:

Snöstorm, hagelskurar, kulingvarning, regnskur, störtregn, översvämning (en hel rondell under vatten), ca 5 cm djupt snöslask, soltorr barmark, strålande sol, svettig på ryggen i solen, huttrande och våt om fötterna i vinterkylan, regn-plaskvåt (kappan och skorna försöker fortfarande torka), knoppande krokus...

Och alltihopa under en dag. Den 19 mars 2007. Kallades inte sånt här för april-väder?

integration

En flock duvor lyfter i Brunnsparken. Det plaskar i luften eftersom störtskuren just vräkte sig över oss. Snart är fåglarna borta, kurande under takfötter och andra utsprång. Synen som just flaxade förbi borde vara motiv för ett Göteborgs-vykort, då Göteborgs duvor är sällsamt speciella.

Svart, grått och brunt är stadsduvornas uniformsfärger, men i Göteborg finns en färg till. Vitt. Fredsduvor. Fria. På riktigt.

Under invigningen av VM i friidrott 1995 släpptes nämligen en skock vita duvor ut som en symbol för freden. Vart de skulle ta vägen efter att de lämnat Ullevi var det ingen som hade funderat på verkar det som, men de hittade i alla fall nya hem och nya vänner både här och där i staden. Svarta, gråa och bruna vänner. Ibland så nära vänner att det började kläckas väldigt speciella duvägg i Göteborg.
Här är duvorna svarta, gråa, bruna och vita. Ibland alla färgerna på en gång. Ibland mest vitt. Ibland vitfläckigt.

Så när skocken flaxade iväg i regnet idag, log jag åt alla de vita vingarna. De ska bara finnas i varmare väder, men just i Göteborg har la Paloma Blanca hittat ett sätt att överleva - integration.

författardrömmar

Tack!

Tack för alla kommentarer jag fått om mitt inlägg "ett ögonblick"! Ni är så snälla. En av kommentarerna jag fick i afton när jag var på stickcafé var att jag borde skriva mer sånt, och det föreslogs till och med att jag borde skriva en bok! Ja, precis som alla andra som gillar att skriva så drömmer ju jag också om den där Romanen, Livsverket, Konstverket, Resultatet av ens skrivande som ska bli av någon gång. När någon gång ska infinna sig hummar vi dock obestämt och otydligt om. (Mina romandrömmar är till och med så avancerade att jag vill skriva sittande i en viss fönsternisch i Toscana, och korrekturläsningen och lite mer stämning ska läggas till sittandes utomhus med utsikt någonstans i Kiruna-trakten... Kanske mina romandrömmar i sig ska bli själva romanen?)

Men jag har redan skrivit mer sånt här vardagsbetraktande faktiskt, och på begäran länkar jag därför till tidigare bloginlägg om maffia, kärlek på bussen, munspel av metall, tågperrongen, om när jag mötte en varulv och min egen favorit om hur jag är när jag är hormonstinn - ifall ni inte redan visste det. Ni som redan läst allt behöver förstås inte läsa igen, men smickrad som jag är av berömmet bjuder jag förstås gärna på tidigare alster (tills jag skriver fler).

Dock har inte så mycket av alla kommentarer jag fått skrivits här, och jag fick idag en fråga om det är meningen att det ska vara så besvärligt att lämna kommentarer i min blogg... NEJ! Det är inte meningen. Är det krångligt? Vad är krångligt? Jag har kollat alla inställningar och det ska enligt blogger vara enkelt och bra för alla som vill kommentera här. Är det inte det, så berätta det för mig! (I mail då, om det är nåt fuffens här) Jag hade ingen aning om att något ens skulle vara fuffens...

punktse/pdf/punktse_goteborg.pdf

Jag lever. Jag är frisk. Jag har fått skit på jobbet. Jag har fått beröm för att jag är så grymt bra på jobbet. Jag har fått en betalningsanmärkning på en räkning som hade gömt sig i pappershögarna. Jag har betalat räkningen och rensat den mest akuta av pappershögarna. Jag har tänkt skriva blogginlägg om sura busschaufförer och snälla vänner, om mjukt garn och vårsol. Men det blev det här i stället:

Jag är på bild i tidningen idag där jag stickar och dricker vin. "Stick och knyppla" heter artikeln. Hon som skrev den lilla artikeln vet inte att knyppla är en teknik för att knyta spetsar, men använde ändå ordet i rubriken. Varför använder man ord man inte behärskar i en rubrik?
Men jag tycker ändå att det är lite roligt att jag sitter och stickar på bild i tidningen, och att jag blundar och ser tjock ut.
Dessutom måste det kommenteras att tidningen .SE har ett namn som antyder att de är hippt uppkopplade, online och nätbaserade... Men adressen till deras tidning ser ut så här och är en PDF-fil:
http://www.aftonbladet.se/punktse/pdf/punktse_goteborg.pdf
Visst är det skrattretande bara det? Där är jag i alla fall. På sidan 12.

bihåleinflammation

penicillin

ett ögonblick

Jag gick nedför Avenyn igår och fann mig själv mitt i. Mitt i ett av alla de ögonblick som historier är vävda av ni vet. En sån där bild, där det händer lite för mycket för att man riktigt ska tro på att allt händer där och då. Följande scen utspelade sig under kanske en minut. Inget är överdrivet, tillagt eller ens tillrättalagt.

Det slår om till röd gubbe. Paret brevid mig faller från sista steget mot trottoarkanten direkt in i en eldig kyss. Människorna omkring mig stannar alla upp en aning och reagerar på kärleksmötet. Några med en avundsjuk suck, någon med en äcklad min, men när mannen i den röda kappan och hatten ler mot de unga förälskade bestämmer sig alla runt omkring för att kyssar på gatan är gulligt. Den lilla klungan jag står i som väntar på grön gubbe fnissar nästan högt när alla ler samtidigt. Gubben blir grön. Den unge mannen famnar sin flicka allt hårdare och säger "Äh, vi väntar en till!" och de kysser vidare. Vi är tre stycken som skrattar till högt och flickan som blir kysst, fnittrar mot sin älskades läppar.

Från andra sidan gatan kommer en flicka med en kontrabas-låda. Instrumentet går på hjul, men det ser ändå rätt otympligt ut. Liten flicka, stort instrument blir en ganska komisk liten scen, särskilt när hon plöjer motströms genom en grupp leende fotgängare som vi. Mannen i den röda kappan tar ett par danssteg runt henne och hon frågar spontant "Vilken melodi dansar du till?" Mannen stannar upp på refugen mitt i gatan, vänder sig efter henne och ropar "LIVET!" så att säkert femtio personer längs med gatan vänder på huvudet och undrar var "LIVET!" kom ifrån?

En annan man i kappa, men den här gången en brun, cyklar förbi och ler. Han trampar glatt med långa smala ben och har lurar i öronen, och jag tror han ler åt något som just berättades i hans öra. Hans grönrutiga halsduk fladdrar bakom honom och jag tänker farliga tankar om halsdukar som fastnar i cykelhjul, skidliftar eller bakhjul på cabriolet-bilar (Ni har väl hört historien om Isadora Duncan?). Bakom honom cyklar hans motsats på en tung och gammal damcykel. Hon som cyklar är också en tung och gammal dam. Hon har det jobbigt. Den blå och smutsiga jackan är för liten. Mössan är för stor. Håret är svettigt och konditionen inte den bästa. Pustande och flåsande tar hon sig förbi mig, och hon har missat varenda leende vi bjudit henne på i korsningen den senaste minuten. Hon är arg. Kanske är hon arg på alla träningspass hon missat att gå på. Eller arg på bidragen som inte räcker till en ny vinterjacka. Arg på snömodden som gör hennes jobbiga cykeltur än jobbigare. Och så får hon syn på det förälskade paret...
Hon fnyser. Hon är arg på ungdomarnas kärlek, för den är inte hennes. Det blev en ilska för mycket för henne, så hon kliver av sin cykel och leder den i stället. Stackars tanten som missade Det Gemensamma Leendet och "LIVET!".

Om någon annan var med om samma lilla historia igår, och skriver om den någon annanstans så är jag "hon med den gröna kappan och den stora röda sjalen". Ibland berättar vardagen små historier med många poänger och punchlines, men jag ska försöka komma ihåg att varenda minut är en liten anekdot om man vill. Man måste inte ha kontrabaslådor på hjul och män i röda kappor för att berätta en historia, men de hjälper.

kaffeburk

Det är märkligt hur minnena sitter i de mest vardagliga saker.

Jag slängde just två uttjänta batterier i den lilla påsen som jag har för just det ändamålet och då kom kaffeburkarna tillbaka till mig. Vart tog kaffeburkarna vägen? Ni kommer väl ihåg dem? Stora konservburkar med kaffe. Man drog av locket med en sån där ring, och det lät på ett alldeles särskilt sätt. Vi handlade på Konsum och fick hem blå kaffeburkar med franskrostat kaffe i. En stod under diskbänken och samlade uttjänta batterier. Pappa hade flera i garaget för alla möjliga grejer. Det var ingen som behövde uppmana oss till att återanvända burkarna. Kaffeburken var gjord för att leva vidare. Att återvinna kaffeburken var helt enkelt praktiskt.

Panta burkar och flaskor fungerar bra. Och att ha uttjänta batterier i kaffeburkar. Jag saknar kaffeburken.

naughty Lola with a cold

Fortfarande sjuk. Vill inte prata med nån. Vill prata med alla. Vill vara själv. Vill gå på fest. Gråter. Skrattar. Snorar. Spelar dataspel. Hostar. Sover. Stickar. Räknar fel på maskorna. Svär. Gråter igen. Nyser.

Känslomässig bergochdalbana genom snorträsk. Jag har haft roligare fredagar.
Jag har börjat på en gigantisk svart tröja åt en vän (Skulle lägga upp 50 maskor och räknade fel två gånger i feberyran. Det var traumatiskt.) har levlat min orc till 41 (nästan 42) och hostat halsen sandpapprig.

Men jag har några ljuspunkter. Den största damp ner i brevlådan igår. Älskade vännerna J och E hade skickat en pigga-upp-dig- och lite-efter-alla-hjärtans-present! Bara så där! Perfekt tajming! Och jag grät förstås när jag öppnade överraskningspresent. Jag är en tår-fontän these days. Vad jag fick? Titta här!

Den är hysteriskt rolig. Exempel på annons ur boken:

"Shy, ugly man, fond of extended periods of self-pity, middle-aged, flatulent and overweight, seeks the impossible."

Jag skrattar mig blå. Och gråter. Och glansögd, febersvullen byts för några minuter ut mot glansögd och rosenkindad.

prosit

Jag blev jättesjuk. Snuva, torr och ond hals, feber... Hela balunsen. Blä.

Men jag passar på att nysta det billgaste mjuka syntetgarn jag någonsin hittat. Ljuvligt mjuka, violetta halsdukar i Lindex REA-korg. Ta två, betala för en. Fyrtionio kronor halsdukar har blivit några nystan lite trassligt, ljuvligt, mjukt, violett garn.


Jag vågar påstå att det är ca 300 gram. Men innan jag skaffat hushållsvåg så svär jag inte på det dock.
Aa-TCHI (pip-rys).

huvudbry

Okej, jag vill inte ha "men-stackars-dig-vad-kan-jag-göra"-kommentarer till detta. Jag vet att de menar ack så väl, men de hamnar i helt fel sortering i min just nu bultande hjärna. Jag behöver bara få ur mig det här:

Jag orkar inte. Det är inte ens särskilt tunga saker som behöver göras men det går bara inte. Jobb, städning, ringa folk, fungera... Ingenting. Jag stirrar på alltihopa och mår kass i stället. Idag har jag äntligen vågat be om lite hjälp igen, för så här kan jag ju inte ha det.

Nu orkar jag dricka en kopp kaffe och ta en huvudvärkstablett till. Blä.

stor

Jag sa ju att den var stor. Jag har just möblerat om halva rummet för att kunna spänna ut den, och ska jag vara riktigt ärlig så hade jag nog kunnat dra i den ännu lite hårdare.
Gitarren fick vara med för skalans skull och sladdhärvan brukar ligga mer gömd än så här.